Älskade, hatade järnväg

Under 2000-talet hände två saker: Vi tog nästa steg i privatiseringen av SJ, och ordet ”snökaos” uppfanns.

“Hela folkets järnväg”, en satir om SJ, gick undervåren på Uppsala stadsteater. Denna krönika om tågkaoset publicerades i Ergos februarinummer.

Under 2000-talet hände två saker: Vi tog nästa steg i privatiseringen av SJ, och ordet ”snökaos” uppfanns.

Järnvägslinjen mellan Uppsala och Stockholm invigdes år 1866. Då gick tågen i cirka 30 km/h, vilket ger en restid på över två timmar. Som Uppsalas förste stationsföreståndare Fritz Ehrengranat säkert var ivrig att påpeka var detta betydligt snabbare än med häst och vagn. Nu är det en annan tid, och jag är nog inte den enda som googlat hästpriser i väntan på ett försenat tåg.

Förtroendet för SJ har länge varit i botten. Samtidigt som tågen drar in hundratals miljoner i vinst varje år lägger de ner trafiken på sträckor som inte är tillräckligt lönsamma. De måste tänka som sina privata konkurrenter för att överleva, och viktiga infrastruktursatsningar uteblir.

Det är snart ett år sedan Maggie Thatcher dog, och om de elaka skämten stämmer är helvetet privatiserat vid det här laget. Britterna lärde oss att bygga järnvägen så det var naturligt att de skulle lära oss att privatisera den, förvisso inspirerade av sossarnas avreglering 1988. Under 2000-talet hände två saker: Vi tog nästa steg i privatiseringen av SJ, och ordet ”snökaos” uppfanns. Dystra tågrubriker under vintern är numera lika säkra som att Anders Svensson äter tacos varje fredag.

I filosofiska rummet påpekades nyligen ett av problemen med vinster i välfärden. Den resultatorientering som hämtats från privat sektor bygger på mätbarhet. Men värden som vi håller högt inom det offentliga är svåra att mäta: värme, bemötande, trygghet. Vårdbolaget Carema vägde, tvättade och återanvände blöjor för att dra ned på kostnaderna inom sin äldrevård. SJ har det motsatta problemet – förseningar kan faktiskt mätas. Men i stället för åtgärda problemen ändrade de hur punktlighet mäts. Till exempel räknas inte längre inställda tåg som försenade.

Om detta knäppa tågsystem handlar den kommande pjäsen Hela folkets järnväg. Gertrud Larsson har redan visat att det går att skoja om myndigheter i en pjäs om Försäkringskassan. Galenskaparna och After shave insåg tidigt hur varmt järnvägen låg oss om hjärtat och fick sin största succé någonsin med pjäsen Stinsen brinner. Känslorna är inte så svårförklarade. Under 1800-talet symboliserade järnvägen modernisering och trots att vi var sent ute lade vi räls i rasande hastighet och låg snabbt i topp i Europa. Plötsligt kunde vanliga människor köpa en resa i tredje klass och se sig om i landet.

Riksrevisionen levererade i höstas svidande kritik mot vårt järnvägssystem. Problemet var i första hand inte SJ själva, men styrningen från regering och myndigheter. En väl fungerande järnväg borde vara öppet mål. Det är bekvämt, snabbt och miljövänligt. Klimathotet borde göra att tåget åter blir symbolen för modernitet och framåtskridande. Men SJ:s vinster lyfts ut och flygbränsle subventioneras.

Vår verkliga järnväg kanske går i leksaksföretaget Merklins spår. 2009 sattes de i konkurs, men alla hjärtkrossade järnvägsnördar köpte modelltåg som aldrig förr, och ett år senare gick företaget åter med vinst. Kanske behöver vi spåra ur för att inse att något måste göras.

“Hela folkets järnväg”, en satir om SJ, gick undervåren på Uppsala stadsteater. Denna krönika om tågkaoset publicerades i Ergos februarinummer.

Under 2000-talet hände två saker: Vi tog nästa steg i privatiseringen av SJ, och ordet ”snökaos” uppfanns.

Järnvägslinjen mellan Uppsala och Stockholm invigdes år 1866. Då gick tågen i cirka 30 km/h, vilket ger en restid på över två timmar. Som Uppsalas förste stationsföreståndare Fritz Ehrengranat säkert var ivrig att påpeka var detta betydligt snabbare än med häst och vagn. Nu är det en annan tid, och jag är nog inte den enda som googlat hästpriser i väntan på ett försenat tåg.

Förtroendet för SJ har länge varit i botten. Samtidigt som tågen drar in hundratals miljoner i vinst varje år lägger de ner trafiken på sträckor som inte är tillräckligt lönsamma. De måste tänka som sina privata konkurrenter för att överleva, och viktiga infrastruktursatsningar uteblir.

Det är snart ett år sedan Maggie Thatcher dog, och om de elaka skämten stämmer är helvetet privatiserat vid det här laget. Britterna lärde oss att bygga järnvägen så det var naturligt att de skulle lära oss att privatisera den, förvisso inspirerade av sossarnas avreglering 1988. Under 2000-talet hände två saker: Vi tog nästa steg i privatiseringen av SJ, och ordet ”snökaos” uppfanns. Dystra tågrubriker under vintern är numera lika säkra som att Anders Svensson äter tacos varje fredag.

I filosofiska rummet påpekades nyligen ett av problemen med vinster i välfärden. Den resultatorientering som hämtats från privat sektor bygger på mätbarhet. Men värden som vi håller högt inom det offentliga är svåra att mäta: värme, bemötande, trygghet. Vårdbolaget Carema vägde, tvättade och återanvände blöjor för att dra ned på kostnaderna inom sin äldrevård. SJ har det motsatta problemet – förseningar kan faktiskt mätas. Men i stället för åtgärda problemen ändrade de hur punktlighet mäts. Till exempel räknas inte längre inställda tåg som försenade.

Om detta knäppa tågsystem handlar den kommande pjäsen Hela folkets järnväg. Gertrud Larsson har redan visat att det går att skoja om myndigheter i en pjäs om Försäkringskassan. Galenskaparna och After shave insåg tidigt hur varmt järnvägen låg oss om hjärtat och fick sin största succé någonsin med pjäsen Stinsen brinner. Känslorna är inte så svårförklarade. Under 1800-talet symboliserade järnvägen modernisering och trots att vi var sent ute lade vi räls i rasande hastighet och låg snabbt i topp i Europa. Plötsligt kunde vanliga människor köpa en resa i tredje klass och se sig om i landet.

Riksrevisionen levererade i höstas svidande kritik mot vårt järnvägssystem. Problemet var i första hand inte SJ själva, men styrningen från regering och myndigheter. En väl fungerande järnväg borde vara öppet mål. Det är bekvämt, snabbt och miljövänligt. Klimathotet borde göra att tåget åter blir symbolen för modernitet och framåtskridande. Men SJ:s vinster lyfts ut och flygbränsle subventioneras.

Vår verkliga järnväg kanske går i leksaksföretaget Merklins spår. 2009 sattes de i konkurs, men alla hjärtkrossade järnvägsnördar köpte modelltåg som aldrig förr, och ett år senare gick företaget åter med vinst. Kanske behöver vi spåra ur för att inse att något måste göras. 

Lämna ett svar