Den vitaminrika och solidariska rotsaken

Allmän sjukvård är som att tvinga oss att äta broccoli. Det menar Antonio Scalia, konservativ medlem av högsta domstolen i USA. Vad står på spel i bråken om Obamacare?

Denna krönika publicerades i Ergo för några par veckor sedan (senare på webben) – och skrevs innan regeringen till och med stängdes ned för att republikanerna försökte tvinga fram ett upphävande eller uppskjutande av Affordable Care Act (“Obamacare”). Frågan har bara tillfälligt lösts – burken har sparkats en bit längre fram på vägen, som amerikanerna själva säger – men den underliggande frågan handlar inte om finanser, den handlar om moral:Allmän sjukvård är som att tvinga människor att äta broccoli. Så tyckte Antonio Scalia, en konservativ medlem av den amerikanska högsta domstolen. Om femåringar fick rösta hade Broccoli Obama (som satirikern Stephen Colbert kallade honom) säkert aldrig blivit omvald.

Nu går representanthuset mot en 42:a omröstning om att upphäva ”Obamacare”, det närmaste USA kommit allmän sjukvård. 42, antalet kilometer i ett maratonlopp, en av de obegripliga siffror som följer oss i tv-serien Lost, samt svaret på livets och universums mening i Liftarens guide till galaxen. Det är inte bara för utomstående som siffran verkar tröttsam och obegriplig: väljarnas förtroende för parlamenten ligger under 10 procent.

Men det som står på spel är inte bara Obamacare. Republikanerna vet mycket väl att försöken inte kommer att leda någon vart. Det som står på spel är idén om vad människan är. Är vi individualister som bör lämnas ifred eller är vi en kollektiv varelse vars framgångar bygger på samarbete? Bör vi ta hand om de som har det sämre, eller vore det bara att uppmuntra till lättja? På område efter område – invandring, sjukvård, homorättigheter – har pendeln börjat svänga i USA. Till det bättre.

Den årliga ”World happiness report” säger en del. Nordiska högskatteländer hamnar ständigt i topp, långt högre än ekonomiskt liberala länder som USA och Storbritannien.

Men hur förvaltar vi vårt arv? Vi stångar huvudet i väggen gång efter gång. Envisas med idéer som bevisligen inte fungerar. Precis som de amerikanska republikanerna. Jag pratar naturligtvis om det femte jobbskatteavdraget. Finns det en enda människa i hela landet som missat våra problem med vården, äldreomsorgen, skolan (vårt ras till 17:e plats i den globala utbildningsrankingen är inget annat än en tragedi)?

Och nu nämner jag bara saker som självklart ska fungera. Satsa på nya järnvägsnät, tackla våra miljöproblem, bygga bostäder? Dröm vidare. Vad är allt detta mot ett par kronor till i plånboken.

Som studenter har vi fått en tolvårig skolgång, fri sjukvård, och en kostnadsfri universitetsutbildning betald av vår föräldrageneration. För oss är det (eller borde vara) självklart att hosta upp ett par slantar till nästa generation. ”Pay it forward” är en smörig film, men budskapet gäller.

Men vissa av oss glömmer till sist hur allt började. Vi glömmer allt vi fått. Och så vill vi bygga om bastun. Allmän sjukvård? Fri skolgång? Lika möjligheter för alla? Då kan de lika gärna tvinga oss att äta broccoli.

När Reinfeldt i nästa valrörelse suckar ur sig idéer från boken Det sovande folket – att svenskar är ”mentalt handikappade” i vår tro på välfärd – kommer jag inte att hänvisa till några torra regressionskurvor som visar att välfärdssamhällen är lyckligare. Jag kommer inte att gorma om utförsäljningarna eller om skolkrisen. Fakta biter uppenbarligen inte. Någonstans på Rosenbad finns en vägg som bara tigger om att få ett huvud inkört mitt i teglet.

Nej, jag kommer att servera ångkokt broccoli utanför vallokalerna. Den vitaminrika och solidariska rotsaken. Jag älskar broccoli.

Denna krönika publicerades i Ergo innan regeringen stängdes ned för att republikanerna försökte tvinga fram ett upphävande eller uppskjutande av Affordable Care Act (“Obamacare”). Frågan har bara tillfälligt lösts – burken har sparkats en bit längre fram på vägen, som amerikanerna själva säger – men den underliggande frågan handlar inte om finanser, den handlar om moral.

Allmän sjukvård är som att tvinga människor att äta broccoli. Så tyckte Antonio Scalia, en konservativ medlem av den amerikanska högsta domstolen. Om femåringar fick rösta hade Broccoli Obama (som satirikern Stephen Colbert kallade honom) säkert aldrig blivit omvald.

Nu går representanthuset mot en 42:a omröstning om att upphäva ”Obamacare”, det närmaste USA kommit allmän sjukvård. 42, antalet kilometer i ett maratonlopp, en av de obegripliga siffror som följer oss i tv-serien Lost, samt svaret på livets och universums mening i Liftarens guide till galaxen. Det är inte bara för utomstående som siffran verkar tröttsam och obegriplig: väljarnas förtroende för parlamenten ligger under 10 procent.

Men det som står på spel är inte bara Obamacare. Republikanerna vet mycket väl att försöken inte kommer att leda någon vart. Det som står på spel är idén om vad människan är. Är vi individualister som bör lämnas ifred eller är vi en kollektiv varelse vars framgångar bygger på samarbete? Bör vi ta hand om de som har det sämre, eller vore det bara att uppmuntra till lättja? På område efter område – invandring, sjukvård, homorättigheter – har pendeln börjat svänga i USA. Till det bättre.

Den årliga ”World happiness report” säger en del. Nordiska högskatteländer hamnar ständigt i topp, långt högre än ekonomiskt liberala länder som USA och Storbritannien.

Men hur förvaltar vi vårt arv? Vi stångar huvudet i väggen gång efter gång. Envisas med idéer som bevisligen inte fungerar. Precis som de amerikanska republikanerna. Jag pratar naturligtvis om det femte jobbskatteavdraget. Finns det en enda människa i hela landet som missat våra problem med vården, äldreomsorgen, skolan (vårt ras till 17:e plats i den globala utbildningsrankingen är inget annat än en tragedi)?

Och nu nämner jag bara saker som självklart ska fungera. Satsa på nya järnvägsnät, tackla våra miljöproblem, bygga bostäder? Dröm vidare. Vad är allt detta mot ett par kronor till i plånboken.

Som studenter har vi fått en tolvårig skolgång, fri sjukvård, och en kostnadsfri universitetsutbildning betald av vår föräldrageneration. För oss är det (eller borde vara) självklart att hosta upp ett par slantar till nästa generation. ”Pay it forward” är en smörig film, men budskapet gäller.

Men vissa av oss glömmer till sist hur allt började. Vi glömmer allt vi fått. Och så vill vi bygga om bastun. Allmän sjukvård? Fri skolgång? Lika möjligheter för alla? Då kan de lika gärna tvinga oss att äta broccoli.

När Reinfeldt i nästa valrörelse suckar ur sig idéer från boken Det sovande folket – att svenskar är ”mentalt handikappade” i vår tro på välfärd – kommer jag inte att hänvisa till några torra regressionskurvor som visar att välfärdssamhällen är lyckligare. Jag kommer inte att gorma om utförsäljningarna eller om skolkrisen. Fakta biter uppenbarligen inte. Någonstans på Rosenbad finns en vägg som bara tigger om att få ett huvud inkört mitt i teglet.

Nej, jag kommer att servera ångkokt broccoli utanför vallokalerna. Den vitaminrika och solidariska rotsaken. 

Lämna ett svar