Jag avundas Pentecost. Inte bara för att han är stilig som en marmorstaty, utan för att han vet precis vad som är fel och rätt. Dessutom vet han hur man tar sig från den förra till den senare. Själv kan jag knappt bestämma mig för kaffe eller te på morgonen.
På Facebook länkas det till artiklar om hur den ena eller andra sidan i debatten är helt dum i huvudet och bara tror på en massa propaganda. Hur gör man när Stacker Pentecost-kloner finns på båda sidor i debatten? Då blir det inte lika enkelt längre.
Men Egypten då? Folklig revolution, unga tjejer på Tahrir-torget med hemmagjorda plakat om frihet och demokrati. Självklart för! Pentecost hade inte tvekat. Men den rysliga utvecklingen de senaste veckorna sätter åter käppar i hjulet.
På den ena sidan har vi muslimska brödraskapet, visserligen demokratiskt valda, men som samtidigt skrev landets första demokratiska konstitution utan att involvera andra stora partier och som mest verkar vara intresserade av att stärka sin egen makt. På den andra sidan har vi en militär som äger en stor del av landets nationella industri. Den verkar egentligen inte intresserad av politisk makt, så länge de får förbli landets ekonomiska elit.
Men brödraskapet ville också ha en bit av kakan, och militären blev tvungen att visa vem som egentligen bestämmer. Nu har landet fått ett sår som kommer att ta lång tid att läka.
Och såhär fortsätter det, i land efter land.
Jag är inledningsvis skeptisk. En ”tydligt god” sida i allmänhet kan nog bli svår att finna. För vissa är nog den nya socialistiska vågen i ett tidigare så konfliktfyllt Latinamerika just en sådan god sida, för andra är det en ny auktoritär rörelse. Min alternativa, men lika cyniska, förklaring är att geopolitiskt oviktiga konflikter får mindre bevakning.
Men det tycks ändå ligga någonting i tesen. Syrien blev för komplicerat och vi har redan börjat tappa intresset. Snart kanske samma sak händer med Egypten. Om Pacific Rim hade handlat om monster som möter monster så hade vi nog inte tittat. Men sådan är aldrig verkligheten: I skuggan av striderna mellan de makthungriga finns alltid en lidande befolkning.
Publicerad i Ergo den 30 augusti 2013.
– I dag möter vi monstren vid vår dörr. I dag upphäver vi apokalypsen!
Marskalk Stacker Pentecost leder i filmen Pacific Rim människans kamp mot de jättelika utomjordiska varelser som tar sig hit via havsbotten (!). Pappersvändarna på FN stänger ned hans program för att bygga jätterobotar, men som alla vet är det bara jätterobotar som kan rädda jorden. Duh.
Jag avundas Pentecost. Inte bara för att han är stilig som en marmorstaty, utan för att han vet precis vad som är fel och rätt. Dessutom vet han hur man tar sig från den förra till den senare. Själv kan jag knappt bestämma mig för kaffe eller te på morgonen.
Så mycket värre när jag vill formulera åsikter om komplicerade politiska frågor. Vad händer egentligen i Syrien? Tro mig, jag försöker finkamma nätet på information. Vissa berättar om oppositionens eventuella kopplingar till Al Qaida och diktaturer som Saudiarabien som vill destabilisera en allierad till den stora shiaislamska fienden Iran. Andra berättar om diktatorn al-Assads korrupta och brutala minoritetsvälde.
På Facebook länkas det till artiklar om hur den ena eller andra sidan i debatten är helt dum i huvudet och bara tror på en massa propaganda. Hur gör man när Stacker Pentecost-kloner finns på båda sidor i debatten? Då blir det inte lika enkelt längre.
Men Egypten då? Folklig revolution, unga tjejer på Tahrir-torget med hemmagjorda plakat om frihet och demokrati. Självklart för! Pentecost hade inte tvekat. Men den rysliga utvecklingen de senaste veckorna sätter åter käppar i hjulet.
På den ena sidan har vi muslimska brödraskapet, visserligen demokratiskt valda, men som samtidigt skrev landets första demokratiska konstitution utan att involvera andra stora partier och som mest verkar vara intresserade av att stärka sin egen makt. På den andra sidan har vi en militär som äger en stor del av landets nationella industri. Den verkar egentligen inte intresserad av politisk makt, så länge de får förbli landets ekonomiska elit.
Men brödraskapet ville också ha en bit av kakan, och militären blev tvungen att visa vem som egentligen bestämmer. Nu har landet fått ett sår som kommer att ta lång tid att läka.
Och såhär fortsätter det, i land efter land.
I en understreckare på Svenska Dagbladet skrev nyligen Håkan Lindgren mycket läsvärt om de konflikter som inte ens får medieutrymme. I Kongo har flera miljoner människor dött under de senaste årens interna konflikter. Lindgren hänvisar till forskaren Virgil Hawkins, som menar att avsaknaden av en tydligt god sida får medierna att tappa intresset.
Jag är inledningsvis skeptisk. En ”tydligt god” sida i allmänhet kan nog bli svår att finna. För vissa är nog den nya socialistiska vågen i ett tidigare så konfliktfyllt Latinamerika just en sådan god sida, för andra är det en ny auktoritär rörelse. Min alternativa, men lika cyniska, förklaring är att geopolitiskt oviktiga konflikter får mindre bevakning.
Men det tycks ändå ligga någonting i tesen. Syrien blev för komplicerat och vi har redan börjat tappa intresset. Snart kanske samma sak händer med Egypten. Om Pacific Rim hade handlat om monster som möter monster så hade vi nog inte tittat. Men sådan är aldrig verkligheten: I skuggan av striderna mellan de makthungriga finns alltid en lidande befolkning.
