Följande text publicerades nyligen i Unt:
När bolaget Procuritas bildades 1986 hade ingen i Sverige hört talas om riskkapital. Men den amerikanska kongressen diskuterade redan hur detta nya fenomen skulle regleras. Joseph Stiglitz, som då ännu inte fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne, varnade för att lånefinansierade investeringar ”belönar fel sorts människor”.
Stiglitz tänkte på sådana som Gordon Gekko, som året efter sjöng girighetens lov i filmen ”Wall Street”. Han förkroppsligade den sexiga hänsynslöshet som förknippades med amerikanska finanshajar, så kallade ”big swinging dicks”. En företagare kallar den svenska motsvarigheten för ”Excelnissar”.
Riskkapitalister har två huvudstrategier.
Venture capital investeras i nystartade bolag i förhoppning att hitta några mycket lönsamma som kan täcka för förlustaffärerna med råge.
Leveraged buyout innebär köp av mogna bolag för att ”effektivisera” dem – ofta genom att dra ned på lönekostnader. Drastiska åtgärder kräver majoritetsinnehav, vilket finansieras av riskfyllda lån med hög ränta. Oftast måste vinsten då vara hög och kortsiktig.
Svenska riskkapitalister har länge låtit bli att göra väsen av sig, även om det ibland dyker upp en Bernhard von der Osten-Sacken och beställer champagne för 75 000 kronor. Men när de nyligen tog sig an vård och skola kunde de inte längre gömma sig bakom trista latinklingande bolagsnamn. Företagsledare utan medieerfarenhet fick nu förklara varför äldreboenden börjat väga blöjor.
Beskrivningen av debatten om vinst i välfärden är även den för försiktig för att gripa tag. Privata och offentliga bolag verkar prestera ungefär lika bra, konstaterar Engzell-Larsson, och påpekar att vi blev lovade mer än så. Men en viktigare fråga är hur privata aktörer har förändrat förutsättningarna för offentliga bolag. Om dessa tvingas agera som de privata för att konkurrera så finns det ingen som tar sig an de elever och patienter som är mindre lönsamma. Den senaste PISA-studien ger en sådan antydan om nivån på den svenska skolan.
Finansfurstarna är en trevlig och lättläst historik som nog tilltalar de intresserade. Läsningen störs en aning av grammatiska fel, främst satsradning, men tajmingen är det inget fel på. Den definitiva texten om svenska riskkapitalister väntar dock på någon som vill smutsa ned händerna.
Följande text publicerades nyligen i Unt:
Lotta Engzell-Larssons bok om riskkapitalism kommer i rättan tid. Men i sin åsiktsminimalism blir boken alltför försiktig.
Julen kom tidigt för Sveriges riskkapitalister. Fem dagar för att vara exakt. Den 19 december 2013 slog kammarrätten fast att vinstandelar till nyckelpersoner i Nordic Capital skall beskattas som kapital och inte som lön. Skatteverket kan fortfarande överklaga till högsta domstolen, men annars kan den juridiska striden vara vunnen. Då återstår den ideologiska.
När bolaget Procuritas bildades 1986 hade ingen i Sverige hört talas om riskkapital. Men den amerikanska kongressen diskuterade redan hur detta nya fenomen skulle regleras. Joseph Stiglitz, som då ännu inte fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne, varnade för att lånefinansierade investeringar ”belönar fel sorts människor”.
Stiglitz tänkte på sådana som Gordon Gekko, som året efter sjöng girighetens lov i filmen ”Wall Street”. Han förkroppsligade den sexiga hänsynslöshet som förknippades med amerikanska finanshajar, så kallade ”big swinging dicks”. En företagare kallar den svenska motsvarigheten för ”Excelnissar”.
Lotta Engzell-Larsson, Finansfurstarna. Weyler.
Riskkapitalister har två huvudstrategier.
Venture capital investeras i nystartade bolag i förhoppning att hitta några mycket lönsamma som kan täcka för förlustaffärerna med råge.
Leveraged buyout innebär köp av mogna bolag för att ”effektivisera” dem – ofta genom att dra ned på lönekostnader. Drastiska åtgärder kräver majoritetsinnehav, vilket finansieras av riskfyllda lån med hög ränta. Oftast måste vinsten då vara hög och kortsiktig.Ekonomijournalisten Lotta Engzell-Larsson beskriver i sin nya bok Finansfurstarna riskkapitalisternas resa från Harvard till svensk välfärdssektor. Boken är organiserad kring samtal med flera nyckelaktörer – med undantag för Nordic Capital, som krävde ett för stort inflytande över texten. Författaren förklarar med van hand grundbegreppen, och hur jakten på snabba cash kan stå i vägen för hållbar företagskultur. Engzell-Larsson landar i den försiktiga tesen att riskkapital behövs för att rädda bolag som annars skulle gå under, men att idealet är långsiktiga ägare.
Svenska riskkapitalister har länge låtit bli att göra väsen av sig, även om det ibland dyker upp en Bernhard von der Osten-Sacken och beställer champagne för 75 000 kronor. Men när de nyligen tog sig an vård och skola kunde de inte längre gömma sig bakom trista latinklingande bolagsnamn. Företagsledare utan medieerfarenhet fick nu förklara varför äldreboenden börjat väga blöjor.
Engzell-Larssons redogörelse är trovärdig – ett köp här, en ombildning där – men vi får aldrig titta in i styrelserummen och komma kulturen in på skinnet. Intervjupersonerna vill verka tillmötesgående utan att avslöja något intressant. Det behövs avhoppare med glappa munnar. En annan väg är att placera riskkapitalet i en bred historisk kontext. Historieskrivningen är nu, på grund av författarens åsiktsminimalism, ofta riskkapitalisternas egen.
Beskrivningen av debatten om vinst i välfärden är även den för försiktig för att gripa tag. Privata och offentliga bolag verkar prestera ungefär lika bra, konstaterar Engzell-Larsson, och påpekar att vi blev lovade mer än så. Men en viktigare fråga är hur privata aktörer har förändrat förutsättningarna för offentliga bolag. Om dessa tvingas agera som de privata för att konkurrera så finns det ingen som tar sig an de elever och patienter som är mindre lönsamma. Den senaste PISA-studien ger en sådan antydan om nivån på den svenska skolan.
Riskkapitalisterna har en svår balansakt framför sig. Osynlig rikedom sticker inte i ögonen. Samtidigt måste investerare och långivare övertygas med myter om ymniga vinster. Sedelaptiten kanske kan kombineras med filantropi, i Warren Buffetts och George Soros anda. Denna ideologiska kamp skärps nog inför valet.
Finansfurstarna är en trevlig och lättläst historik som nog tilltalar de intresserade. Läsningen störs en aning av grammatiska fel, främst satsradning, men tajmingen är det inget fel på. Den definitiva texten om svenska riskkapitalister väntar dock på någon som vill smutsa ned händerna.
