Olyckligt det land som behöver hjältar

Sveriges offentliga uppgörelse med Palme håller i sig. Henrik Berggrens biografi, filmen Call girl som antydde att Palme var inblandad i en prostitutionsskandal (Geijeraffären), dokumentären Palme som dessutom visades i utökad form under mellandagarna – och senast miniserien En pilgrims död efter Leif G. W. Perssons roman. För en hel generation socialdemokrater är Palme fortfarande en viktig symbol, och hans konturer skiftar ständigt med varje helgonberättelse och demonisering. Kanske väntar vi ännu på den definitiva historien.

På andra sidan Atlanten pågår också en offentlig brottningskamp med en ikon. Den amerikanska cyklisten Lance Armstrong överlevde inte bara cancer, utan kom tillbaka och vann Tour de France sju gånger i rad. Han startade också organisationen Livestrong med syftet att bekämpa cancer. Till och med namnet – på svenska Lans Starkarm – andas hjältemod. När det förra året avslöjades att han under många år lett en så kallad dopningsring blev han avstängd för livet och fråntagen medaljerna. Hans betydelse illustreras i den tårstänkta intervjun i Oprah förra veckan. Men det går nog över. Som en viss sporthjälte en gång sade: Smärta är tillfällig.

Hollywood känner väl till hjältemytens betydelse. När det i Christopher Nolans Batmantrilogi visar sig att Gotham Citys idealistiske politiker Harvey Dent egentligen är en skurk bestämmer sig polischefen för att dölja spåren. Folket behöver en hjälte. Men det finns ännu ett motiv – Dent-lagen som ger polisen utökade rättigheter mot kriminella. När sedan sanningen om Dent kommer fram upphävs lagen och det är fritt fram för revolutionären Bane att ta över staden. Sensmoralen? Makten måste ibland tuta i folket sagor, och så länge de låter hjältarna göra jobbet går allt bra.

Hjältens mänskliga svaghet återfinns även i Berthold Brechts pjäs om Galileo Galilei. Hans upptäckter hade potentialen att ta det mänskliga vetandet till nya höjder, men hans lättja och feghet fick honom att avsäga sig läran offentligt, med århundraden av okunnighet som följd. Folket hade behövt en hjälte, men blev utan. Han skrev den ursprungliga pjäsen när nazisterna tagit makten i Tyskland, och den amerikanska versionen när USA just hade använt sig av atombomben. Utan folkets delaktighet blir vetenskapen meningslös – eller till och med farlig. Brecht insåg precis som Nolan vilken roll historisk roll hjältar kan fylla, men Brecht är betydligt mer oroad.

Kanske är vi inte så olika de gamla grekerna ändå. Folksångaren Rodriguez, som tagit världens hjärtan med storm i den svenska dokumentären Searching for sugar man, är precis lika inspirerande som vilken antik hjälte som helst. På 90-talet fick denne byggarbetare och medborgarrättsaktivist från Detroit höra att hans i USA okända plattor var generationsdefinierande storsäljare i Sydafrika. Han är dock helt ödmjuk inför sin framgång, gav bort pengarna och fortsatte att leva i ett ruckel.

Blir vi så gripna för att Rodriguez visar att värden som vi knappt vågar tro på längre faktiskt är möjliga att leva efter? Eller har Nolan rätt i sin mörka slutsats att hjältemod bara är en praktisk lögn som gör att vi dödliga ostört kan fortsätta leva våra liv? Oavsett vilket har nog Galileo rätt när han suckar: Olyckligt det land som behöver hjältar.

Sveriges offentliga uppgörelse med Palme håller i sig. Henrik Berggrens biografi, filmen Call girl som antydde att Palme var inblandad i en prostitutionsskandal (Geijeraffären), dokumentären Palme som dessutom visades i utökad form under mellandagarna – och senast miniserien En pilgrims död efter Leif G. W. Perssons roman. För en hel generation socialdemokrater är Palme fortfarande en viktig symbol, och hans konturer skiftar ständigt med varje helgonberättelse och demonisering. Kanske väntar vi ännu på den definitiva historien.

På andra sidan Atlanten pågår också en offentlig brottningskamp med en ikon. Den amerikanska cyklisten Lance Armstrong överlevde inte bara cancer, utan kom tillbaka och vann Tour de France sju gånger i rad. Han startade också organisationen Livestrong med syftet att bekämpa cancer. Till och med namnet – på svenska Lans Starkarm – andas hjältemod. När det förra året avslöjades att han under många år lett en så kallad dopningsring blev han avstängd för livet och fråntagen medaljerna. Hans betydelse illustreras i den tårstänkta intervjun i Oprah förra veckan. Men det går nog över. Som en viss sporthjälte en gång sade: Smärta är tillfällig.

Hollywood känner väl till hjältemytens betydelse. När det i Christopher Nolans Batmantrilogi visar sig att Gotham Citys idealistiske politiker Harvey Dent egentligen är en skurk bestämmer sig polischefen för att dölja spåren. Folket behöver en hjälte. Men det finns ännu ett motiv – Dent-lagen som ger polisen utökade rättigheter mot kriminella. När sedan sanningen om Dent kommer fram upphävs lagen och det är fritt fram för revolutionären Bane att ta över staden. Sensmoralen? Makten måste ibland tuta i folket sagor, och så länge de låter hjältarna göra jobbet går allt bra.

Hjältens mänskliga svaghet återfinns även i Berthold Brechts pjäs om Galileo Galilei. Hans upptäckter hade potentialen att ta det mänskliga vetandet till nya höjder, men hans lättja och feghet fick honom att avsäga sig läran offentligt, med århundraden av okunnighet som följd. Folket hade behövt en hjälte, men blev utan. Han skrev den ursprungliga pjäsen när nazisterna tagit makten i Tyskland, och den amerikanska versionen när USA just hade använt sig av atombomben. Utan folkets delaktighet blir vetenskapen meningslös – eller till och med farlig. Brecht insåg precis som Nolan vilken roll historisk roll hjältar kan fylla, men Brecht är betydligt mer oroad.

Kanske är vi inte så olika de gamla grekerna ändå. Folksångaren Rodriguez, som tagit världens hjärtan med storm i den svenska dokumentären Searching for sugar man, är precis lika inspirerande som vilken antik hjälte som helst. På 90-talet fick denne byggarbetare och medborgarrättsaktivist från Detroit höra att hans i USA okända plattor var generationsdefinierande storsäljare i Sydafrika. Han är dock helt ödmjuk inför sin framgång, gav bort pengarna och fortsatte att leva i ett ruckel.

Blir vi så gripna för att Rodriguez visar att värden som vi knappt vågar tro på längre faktiskt är möjliga att leva efter? Eller har Nolan rätt i sin mörka slutsats att hjältemod bara är en praktisk lögn som gör att vi dödliga ostört kan fortsätta leva våra liv? Oavsett vilket har nog Galileo rätt när han suckar: Olyckligt det land som behöver hjältar.