I Sverige anses samförstånd vara viktigt – ändå påstås landet vara polariserat. Hur hänger det ihop? I samhället är tillit och samsyn en tillgång, partipolitiken skulle däremot må bättre av mer polarisering. Det sista som behövs är postpolitisk allsång i tv.
DN Kultur, 7 december 2020.
Sverige är en konsensuskultur. Sverige är för polariserat.
Båda teserna framförs med samma självsäkerhet, så vad ska en förvirrad folksjäl göra? Det är som när tjejer kallas både slampiga och trista; i stället för att upphäva varandra skapar hånen en ständig rädsla för att göra fel.
Författaren Qaisar Mahmood skrev nyligen (DN 3/12) att den svenska samsynen visserligen tog oss från fattigdom till folkhem på rekordtid. Men den gör också att vi rynkar på näsan mot nysvenskar som inte spontanälskar senapssill och bryggkaffe, samt är en ”handbroms i en samtid som präglas av förändring, turbulens, oförutsägbarhet och komplexitet.” Därför behöver vi odla en dissensuskultur.
Visst, men historieskrivningen är märklig. Saltsjöbadsavtalet slöts i december 1938, en tid som varken var harmonisk eller förutsägbar. Sverige är dessutom unikt tolerant, och fler är här beredda att bo granne med missbrukare, homosexuella och invandrare (World Values Survey, 2020). Samförstånd verkar lira med öppenhet – så vad är problemet?
Sveriges svar på pandemin förstås. Som än en gång avfärdas som en masshypnos, trots att Folkhälsomyndigheten – måhända för mycket – gick sin egen väg. Tillit till institutioner är dessutom en dyr tillgång i kris, hur mycket coronakritikerna än vill få Sverige att framstå som en tjusad ormgrop framför Tegnells flöjt.
Om ordet ”konsensuskultur” är en retorisk figur som framställer motståndare som flockdjur, så låter ”polarisering” oss avfärda dem som splittrare. Det senare hör man allt oftare i den partipolitiska debatten, där har Qaisar Mahmood en poäng.
Tanken att Sverige är för polariserat upprepades senast i humorserien ”Svenska nyheter” (20/11), som fick halva twitterhögern och en handfull symbolsossar att sjunga en modern ”We are the world” om hur inneslutna alla är i sina filterbubblor. Inslaget fick kritik av Petter Larsson (Sydsvenskan 23/11) för att normalisera högertroll, och han kallades snart för ”pinsam”, ”fanatiker” och ”totalitär” i tre olika tidningar.
Vänstern fick också kritik för att inte medverka. Men varför sjunga med om man inte stämmer in i premissen att oenighet kan trallas bort i tv? Plötsligt gnolar trollen och samlingsliberalerna samma nihilistiska refräng: ”Jaha, så du bryr dig om politik på riktigt? Tönt!”
Därmed är också analysen av polarisering ställd på huvudet. I stället för att ses som ett symtom på splittringar ute i samhället – geografiska, ekonomiska, etniska –betraktas den som ett självständigt fenomen. Då blir systemkritiken problemet snarare än systemet självt. Allt som behövs är lite samtalsaktivism och körsång.
Se hur den amerikanska feministen Susan Faludi (DN 13/11) beskriver vänstern som grinungar som vill ha allt de pekar på, som om det vore bortskämt med allmän sjukvård och grön omställning. Men då hon vill se samarbete med republikanerna blir alla förslag som de ogillar polariserande. Bäst då om vänstern håller käft i fyra år.
Den hållningen är ett recept på mer populism. Om man får samma politik oavsett vem man röstar på – säg, en havererad marknadsskola – är det inte konstigt att två av tre unga har lågt eller inget förtroende för politiska partier. Då klingar samlande allsång bara falskt.
Författaren Susan Faludi svarar Leonidas Aretakis om den demokratiska kampen för att återta Vita huset.
Jag medger att jag blev förbryllad över hur Leonidas Aretakis (DN 7/12) tog sig an min artikel om det amerikanska valet. Jag vill göra klart att jag aldrig påstått att det var själviskt av vänstern att begära sjukförsäkring åt alla och gröna investeringar. Och jag hyser inget hopp om någon ”kompromiss” med det nuvarande, fullkomligt förfallna Republikanska partiet.
Aretakis kommentar förefaller handla om polarisering och konsensus i Sverige, ämnen jag aldrig berörde i min essä.
Det jag påstod var: Demokratiska institutioner och förändringar inom dessa institutioner spelar roll.
Och det var dessa som segrade i USA den 3 november. Medan många aktivister, både till höger och vänster hemföll åt luftslott skapade av sociala medier och tron att vi kan skapa förändringar genom att slå sönder allt (som i en tonårspojkes fantasi), så befriades Vita huset från de auktoritära ockupanterna, genom ett långsamt, tålmodigt arbete för demokratisk organisation och för att mobilisera väljare.
Och vem var det som utförde detta arbete? Inte flaskkastarna från Antifa utan äldre kvinnor – särskilt äldre svarta kvinnor som långsiktig och uthålligt kämpade för bland annat sjukförsäkring åt alla och gröna investeringar.https://51659bd0d50881dd1cbe5288ba85e2b7.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html
Leonidas Aretakis svarar direkt: Ungdomlig olydnad behövs
Jag delar din beundran för de kvinnliga valarbetare som heroiskt vräkte ut tyrannen ur Vita huset, men tvåpartival vinns inte av en grupp. I demokraternas vinnande koalition ingår även den engagerade ungvänster som du åter likställer med flaskkastande tonårskillar.
Ditt enda exempel var ju Alexandra Ocasio-Cortez kampanj hos talman Nancy Pelosi för en ”grön ny giv”, varför jag nämner omställning. Bullrigt, visst! Men den fick en ”djupt inspirerad” Pelosi att signalera klimatpress underifrån till partiledningen, och ett första storskaligt förslag till klimatprogram att diskuteras över världen.
Visst krävs tålamod och klokskap. Men så sent som i augusti smög partiet bort formuleringar om att slopa subventioner för fossila bränslen. I det läget behövs nog även en dos ungdomlig olydnad.
