Det är svårt att tala om ensamhet. Debatten om ”Tindermän” blev snabbt i ilsknaste laget. Polarisering vinner över förening på nätet. Vem tjänar i längden på det?
Först publicerad i DN Kultur.
”I den hårda tidens brus finns de skrik som ingen hör.”
Så sjunger Ted Gärdestad i ”I den stora sorgens famn”, som spelades under begravningen av den ensamma man som legat död i sin lägenhet i tre år, utan närvaron av släkt eller bekanta.
Mannen, som i dag skulle ha varit 81 år, beskrivs så här i DN: ”Han kom till Sverige 1966 från forna Jugoslavien och arbetade under flera år som mekanisk montör på ett i dag nedlagt företag i Stockholm.” (13/1)
Min mage knyter sig när jag läser. Inte bara för att jag själv varit ensam i perioder, utan även för att jag har sett min pappa slita för lägstalön i ett främmande land. Eller för att de flesta jag pratar med har fäder som är ofrivilligt isolerade.
I det offentliga är det desto svårare att prata om ensamhet. Det märks inte minst efter Björn Werners artikel ”Tindermännen blev 10-talets förlorare” i Göteborgs-Posten (30/12), där han beklagar att arbetarklassmän får allt svårare att bilda familj.
Många vädrade en pust av konservatism mellan raderna, och nationalekonomen Johanna Rickne påpekade därför i P1 (11/1) att andelen ofrivilligt barnlösa fattiga män sedan sjuttiotalet minskat från hälften till en tredjedel. Alltså finns ingen anledning att längta tillbaka.
Hon ger samtidigt Björn Werner rätt i sak: sedan nittiotalet har arbetarmän fått det svårare att bilda familj, och ekonomisk utjämning är en bra motåtgärd. Ändå blev debatten ett raljant könskrig som Expressens Anna Hellgren rentav skrev ”bygger på lögner”.
En påminnelse då om vad Anne Boschini och Marianne Sundström, även de från Stockholms universitet, skriver i Ekonomiskt debatt (2018): att män i större utsträckning är ofrivilligt barnlösa, att detta särskilt gäller män med låg inkomst och utbildningsnivå, samt att klassklyftan har vidgats under perioden 1991-2014.
Varför är även denna tidsrymd intressant? För att ojämlikheten då har skenat, samtidigt som en handfull nätjättar beväpnade med hjärtan, upptummar och svepningar lärt sig att krama pengar ur våra spontana känslouttryck. Debatten om ”Tindermän” måste lyftas in i denna nya verklighet, där klassklyftor, könsnormer och teknologi samverkar för att göra oss alla ensammare. Där har manliga knegarsinglar all anledning att kroka arm med feminister, samt förstås med alla osynliggjorda kärlekslösa arbetarkvinnor.
Men sådana vänskapsband är svåra att få till. Nätföretagen har nämligen även lagt upp offentligheten så fiffigt att polarisering vinner över förening. Via klicken dränerar de oss på känslor, engagemang och intimitet – allt det som vid fysiska möten för oss närmare varandra, och kanske även låter oss formulera gemensamma krav.
Ted Gärdestad sjunger: ”Jag har ropat allt jag orkat, allt jag orkat efter dig. Hör du mig, kan vi nå varandra?” Nätet har gjort det allt svårare för långsamma känslor som empati och solidaritet, till förmån för den ilska vid första ögonkastet som präglat samtalet om digital ensamhet.
