Maria Ripenberg skildrar den svenska rasismens historia i ”Historiens vita fläckar”. Sverige var en liten men ivrig part i kolonialismens grymheter. Det borde berättas tydligare och oftare i skolan.
Publicerad i DN Kultur 14 januari 2020.
Få platser är så omskakande som Cape Coasts slott i Ghana, bildskönt beläget på en udde mellan en palmig sandstrand och en armada av fiskebåtar. I de svala källarhålor där de blivande slavarna trycktes in anas ännu en vag doft av kroppsvätskor, och över en port mot havet står: ”Door of no return.”https://e29d9e33c4d50b325e279a2dbb56f4af.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html
Fortet byggdes som Carolusborg av Svenska afrikakompaniet 1652, och i dag är det ett monument över Sveriges roll i det blodiga kolonialsystemet.
Maria Ripenberg skriver i ”Historiens vita fläckar: Om rasismens rötter i Sverige” att slavfortet var en del i ett större stormaktsprojekt. När Afrikakompaniet bildades 1649 av Louis de Geer hade svenskarna redan kört bort Sápmi-folket för att bryta silver i Nasafjället, samt anlagt kolonin ”Nya Sverige” i Delaware. Spåren efter det koloniala arvet finns överallt om man bara vill se; från mitt kök skymtar jag Johan Printz väg, döpt efter nybyggaren som bad om trupper för att döda alla lenapeindianer i regionen.
Bopålarna rycktes snart upp av danskar och holländare, men drömmen levde kvar in på 1700-talet, då lystna blickar riktades mot den karibiska handeln med socker och tobak. Gustav III lyckades till slut tjata loss lilleputtön Saint-Barthélemy av Frankrike, i dag känd som lyxoas för filmstjärnor och kungligheter.
Svenskarna var djupt besvikna, då ön saknade naturtillgångar, odlingsbar jord och färskvatten. Snart insåg man att den var utmärkt som frihamn för slavhandel, särskilt när andra länder låg i krig. Sverige var alltså en liten men ivrig part i kolonialismens grymheter, även om man var för sent ute för att bli framgångsrik. Detta är inget man hört från skolbänken, och som Maria Ripenberg skriver är det dags att detta skrivs in i våra läroböcker.
Som historik över svensk rasism är boken däremot ofullständig. Varför inte backa vidare till 1500-talet, när Gustav Vasa utvisar romerna, biskop Laurentius Petri förbjuder svenska präster att begrava eller döpa dem, och vuxna romska män kunde hängas utan rättegång? För att ta ett annat exempel med samtida implikationer.
Kanske hade det räckt om titel och pressmaterial lovat mindre. För bokens fokus är inte rasismen i allmänhet, utan svensk kolonialism som grund för dagens afrofobi. Afrosvenskar diskrimineras på arbetsmarknaden, är ekonomiskt utsatta, och drabbas hårdast av ursprungsrelaterade hatbrott, något som Ripenberg lyfter fram flera gripande exempel på.https://e29d9e33c4d50b325e279a2dbb56f4af.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html
Hur ser kopplingen mellan då och nu ut? Hon låter trådarna löpa via 1800-talets nationalromantik, rasbiologiska institutet i Uppsala, stereotyper i skolböcker och reklam under 1900-talets första hälft, samt – mer tveksamt – efterkrigstidens idé om Sverige som humanitär stormakt. Då anpassas fördomarna för nya syften, menar hon; afrikaner ses som odugliga och hjälpbehövande, och biståndet inrättas ”utan att det förklaras varför”.
Plötsligt låter det som att svenska apartheidlagar i Karibien och svenskt demokratibistånd till ANC i Sydafrika är länkar i samma rasistiska kedja. Är det meningen? Det vore inte bara orättvist, utan ironiskt nog framstår därmed kulturer, i det här fallet den svenska, som oföränderliga.
En annan väg hade varit att hålla fast vid den materialistiska analys som både hon och forskningen gör av kolonialismen, nämligen att rasismen behövdes för att rättfärdiga vissa ekonomiska och politiska mål. Om man enbart rör sig i idévärlden så kör man till slut fast i oglassiga ”Nogger black”-debatter, men man undrar ju också: Vilken funktion fyller rasismen i dagens hårt skiktade kapitalism? Låt säga, för de slaveriliknande villkoren i vissa serviceyrken, eller i oviljan att investera i bostäder för låginkomsttagare?
Medan Jeff Bezos strosar runt på en 137 meter lång båt i St Barts, utarmas det knapra amerikanska välfärdssystemet av skattesmitande storföretag. Nog finns rasismens rötter på ön, men kanske går trådarna till dagens lyxjakter likaväl som gårdagens slavskepp.
Sakprosa
Maria Ripenberg
”Historiens vita fläckar. Om rasismens rötter i Sverige”
Appell förlag, 336 sidor
