I ”Svartskalle” berättar America Vera-Zavala om Sveriges väg från sagoland till Sverigedemokrati. Men upplevelserna av rasism är för svagt gestaltade, och resultatet blir en grälsjuk bok som fastnar i kulturdebatterna, skriver Leonidas Aretakis.
Publicerad i DN Kultur 26 oktober 2020.
Sagolandet Sverige. Så ser America Vera-Zavalas peruanska familj på sitt nya hem, där allt från förskola till universitet är avgiftsfria. Där alla har ett jobb.
Där en svartskalle från Fisksätra som hon en dag kan sätta upp pjäser på Dramaten.
Men landet förändras. Kön till Arbetsförmedlingen växer med lyxbåtarna. Men trots att detta dramatiska skifte har pågått länge beskylls invandrarna för alla problem, i synnerhet efter flyktinghösten för fem år sen. Landet som hjälpte ANC att krossa apartheid bråkar nu om huruvida Lucia får vara svart. Snipp snapp snut.
Om detta sagoslut handlar ”Svartskalle”, en personlig skildring av de senaste årens svenska identitetskris och allt öppnare rasism.
Men tyvärr är de personliga erfarenheterna för svagt gestaltade för att rycka med. När mamman vårdas på sjukhus är det ”nåt i hur de behandlar henne som känns föraktfullt”, och det är för vagt för att jag ska köpa fortsättningen: ”Doften av hennes svaghet och utsatthet skapar ett raseri, en önskan om våld. En fantasi om att skada den jobbiga invandrarkvinnan.”
I en roman hade sådana utfall kunnat förstås som trauma, och hon hade också tvingats dröja längre vid de ”svartskallar” som nu snabbt får maka på sig för välbekanta brandtal mot rasism. Nej, samhället ser dem inte alltid, men nu har ju du chansen?
Många återbesök görs i debatter där hon slagits för icke-vitas plats i offentligheten. Ambitionen är hedervärd, men resonemangen saknar ofta gråtoner.https://242f68ab54dc66c5abc95756d672d6eb.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html
Hon skriver att kultureliten är selektiv i sin förskräckelse när poeten Mohamed Omar ifrågasätter Förintelsen, med tanke på hur lätt man förlåtit Horace Engdahls och Katarina Frostensons agerande i Svenska Akademien. Jämförelsen är makalös. Ska vi tro att om den tidigare ständige sekreteraren haft en blogg där judendomen kallats för en ”cancer” och en ”kemisk ockupation av Sverige”, så hade han frikänts för att han är vit? Och när blev det ens en antirasistisk position att relativisera grov antisemitism?
Hon återvänder också till debatten om pjäsen ”Muslim ban” på Dramaten 2017. Redan på förhand får hon kritik för samarbetet med Amanj Aziz, som visar sig ha kopplingar till radikal islamism. Vissa kräver rentav att pjäsen ska läggas ned, men America Vera-Zavalas teater behövs på nationalscenerna: den är utmanande, originell och lyfter fram helt andra berättelser. För henne bekräftar reaktionen att muslimska män är portade i offentligheten. Problemet är bara att hon själv, genom att låta en extremist framstå som genomsnittlig, bidrar till den rasistiska tropen om farliga muslimer.
Varför gillrar man en fälla, trampar i den själv, och säger ”vad var det jag sa?”
Kanske finns ledtrådar i vänsterns historia, som delvis också är hennes egen. I boken gör hon en intressant tillbakablick till nittiotalet, som vanligtvis förstås som liberalismens triumf, men enligt henne blir socialismen fri att drömma nytt. I glädjeyran växer globaliseringsrörelsen fram och hon är själv med och grundar svenska Attac.
Men optimismen rasar med tvillingtornen och vänstern går vilse. Hon skriver att Irakkriget tvingar den att vara antingen för eller emot USA, och att sluta skissera på idealsamhället. Hon nämner nej till EMU som en av få segrar, men om något förebådar det snarare Brexit. Detta ointresse för Europa gör nämligen vänstern handfallen inför både finanskrasch och flyktingkris, och kvar står den med ohållbara idéer om asylmottagande och pengapolitik i bara ett land.
America Vera-Zavala skriver själv att vänstern väljer fel strider: ”Panamadokumenten har förändrat världen och visat hur nationalstatens förmåga att bygga välfärd och jämställda samhällen förstörs av skatteflykt, ändå är det invandringsfrågorna som är i fokus.”
Det har hon rätt i. Men boken ger samtidigt prov på hur kulturkriget även blivit en livboj för en kantrad vänster.
Denna borde ha vind i seglen när även liberalerna erkänner att ojämlikheten har blivit ohållbar. I en essä i American Purpose skriver Francis Fukuyama att marknadsivern blivit en ”religion” som skapat orättvisor som delegitimerar demokratin (5/10). I DN skriver Timbros Andreas Johansson Heinö att mycket lite av ojämlikheten i Sverige är resultat av fria val (14/10).
Men America Vera-Zavala formulerar om problemen till just ”invandringsfrågor”. I boken antyder hon att Botkyrka kommun agerar rasistiskt när den försöker hindra organisationen ”Alby inte till salu” att mötas på biblioteket. Det kan man spekulera i. Mest troligt är att den inte vill ge syre åt kritiken mot utförsäljningen av Albyhöjden till en kortsiktig ägare som säljer vidare till amerikanska Blackstone, vars vräkande av fattiga avslöjas i dokumentären ”Push” (2020). Ett beslut med betydligt allvarligare effekter för områdets invandrare än symboliken i ett inställt möte.
Den nya antirasismen har flyttat in i skallen. I stället för att omkullkasta orättvisorna i grunden nöjer den sig om härskarna blir medvetna om sina ”privilegier” och kanske ber om ursäkt. Ironiskt nog används begreppet ”strukturell rasism” om den ständiga jakten på snedsteg hos den ena eller andra individen. Hos en programledare i Aktuellt som inte låter henne ändra studions frågeställning, eller hos en ledare på Kulturhuset Stadsteatern som inte gör henne till teaterchef i Skärholmen.
Risken är uppenbar att kulturkampen till slut blir självcentrerad. Hur mycket säger egentligen ens egna strider om läget för vänstern?
Om rasismen finns överallt så finns den också ingenstans. Är alla främlingsfientliga så är ingen det. Därmed frikänner man den konservativa borgerlighet som nu vänder sig till rasismen för absolution, då orättvisorna inte längre går att rättfärdiga utan att skilja mellan skötsamma svenskar och mörkhyade bidragsturister.
Sakprosa
America Vera-Zavala
”Svartskalle – en svensk historia”
Ordfront förlag, 262 sidor
