Amat Levins bok ”Slumpens barn” är en stark påminnelse om den kluvenhet som blandsvenskar kan känna inför sitt arv, skriver Leonidas Aretakis.
Publicerad i DN Kultur 18 maj 2020.
Amat Levin har ett tropiskt oväder och en radiopirat att tacka för sitt liv.
När krigsveteranen och sjöfararen Bertil Hardings resebolag, som var först med att erbjuda charter till Kanarieöarna från Sverige, går i konken 1965, åker han han till Senegal för ett sista uppdrag. Han kör vilse i en storm, övernattar i det nyligen befriade Gambia och förälskar sig i det engelsktalande strandparadiset. Han är snabbt igång med svensk turism till landet och snart hakar Vingresor på.
På en strand råkar han en dag på ”piratdrottningen” Britt Wadner, som länge sänt illegal popradio från en båt på Öresunds internationella vatten. Efter en vända på Hinsebergs kvinnoanstalt gav hon slutligen upp och lämnade Sverige, och med Hardings hjälp återupplivade hon Radio Syd utanför Bathursts kust i stället.
Det låter som en saga. Utan denna måfå hade Sverige aldrig mött Gambia, och då hade nog Amat Levins svenska mamma och gambiske pappa heller aldrig träffats. Han är ett ”Slumpens barn”, som debutboken heter.
Där berättar Levin, som varit chefredaktör på Nöjesguiden, om det osannolika vänskapsband som gör att fler än elvatusen svenskar har sitt ursprung i pyttelandet på Afrikas norra Atlantkust. Flera av dem har gjort avtryck, som Alice Bah Kuhnke och Seinabo Sey.
Mest bränner det till när han resonerar kring sin ”diffusa svarthet”. Han har inte alltid välkomnats i det svenska, men har för den skull inte fått en gambisk identitet på köpet. Hans föräldrar skilde sig tidigt så han växer upp med mamman, och får därför aldrig höra berättelserna från hemlandet eller lära sig wolof. Han letar så efter svaren hos Malcolm X snarare än hos farsgubben.https://10d135951c42ec6c2ee37a45a4490c5b.safeframe.googlesyndication.com/safeframe/1-0-38/html/container.html
Först 2017 besöker han Gambia i vuxen ålder, men bokens märkligaste resa är ändå mellan Farsta och juristprogrammet på Östra reals gymnasieskola, som ligger på två skilda klasskontinenter. Där frågar hans bordskamrat, en blond hårgelékille som redan startat it-företag, om han får kalla Amat Levin för ”N***rjätten” [sic.]. Och det var bara första skoldagen.
Lika fjärran som Gambia är, lika nära är rasismen. Afrosvenskar är den mest hårt åtgångna svenska minoriteten, så det är inte konstigt att sådana upplevelser tar fokus. Är det rentav en historia som Amat Levin hellre vill berätta? Mindre möda läggs på det specifikt gambiska, som den första generationens kamp att hålla kulturen vid liv, ett perspektiv som nog är typiskt för vår generation. (Jag har knappt satt min fot i en grekisk förening, vilket jag nu förstås ångrar.)
Även historieskrivningen känns ibland mer allmänt afrikansk än gambisk. De på senare år omskrivna svenska slavforten i Ghana skymtar förbi, men mindre bekant –och relevant för bokens syfte – är att Linnés lärjunge Anders Sparrman och mystikern Carl Wadström med stöd av Gustav III sändes att reka vid Gambiafloden, kanske för att där grunda ekonomiska fristaden ”Nya Jerusalem” där befriade slavar kunde arbeta med jordbruk. De vittnade sedan inför brittiska kommerskollegiet och underhuset för att främja slaveriets avskaffande.
Amat Levins bok är en stark påminnelse om den kluvenhet som blandsvenskar kan känna inför sina arv. Som barn gör man ofta allt för passa in och klipper ett generationsband som man lägger resten av livet på att tåta ihop.
