I ”Därför tar kärleken slut” pekar Eva Illouz på hur moderna marknadsmekanismer konspirerar för att skilja oss åt. DN:s Leonidas Aretakis videosamtalar med den israeliska stjärnsociologen om samtidsmänniskans ständiga val mellan trygghet och frihet.
Det är svårt att fastställa exakt när kapitalismen hade ihjäl kärleken, men mest sannolikt var det den 28 juni 1948.
Då döper en sydkoreansk affärsman sitt tuggummimärke till Lotte, efter hjärtekrossaren i Goethes roman som får Werther att skjuta skallen av sig. Konfekteriet växer sen till ett jättekonglomerat med allt från lyxhotell och kemikalietillverkning till hamburgerkedjan Lotteria.
Budet når Sverige knappt åtta år senare, när NK introducerar alla hjärtans dag i Sverige, som ett tillfälle för damerna att uppvakta sin favoritkavaljer med en ”påminnelse om deras förtjusande existens”. Visst, det är ett larvigt jippo, det tycker NK också. Presenten kan därför enligt annonsen i DN vara både ”allvarligt menad eller uppsluppet skämtsam”, för ironiska köp klirrar minst lika högt. Slutligen ges en mängd tips på kärleksgåvor, som golfbollar, rattmuff, tv-bricka med kaffekopp, en kartong konserver, samt en skotskrutig tobakspung.
Okej, död är att ta i. Men enligt den israeliska stjärnsociologen Eva Illouz är romantiken hårt tuktad.
– Kapitalismen och teknologin har en kraftfull påverkan på hur vi uttrycker våra känslor. Sådant kan sociologin hjälpa oss att förstå: Émile Durkheim visade att självmord var vanligare bland ogifta män och Pierre Bourdieu att smak beror på klass. Jag försöker göra samma sak med kärleken, säger hon på videolänk från sitt kontor på Hebrew University i norra Jerusalem.
Att reklamvärlden korrumperar dejtandet märkte hon redan som doktorand i kulturstudier i Philadelphia i slutet av åttiotalet. När hennes pojkvän fyllde år hade hon inte råd att bjuda ut honom, så hon lagade mat hemma. Men hon kände ändå tvånget att sno ihop något snofsigt, samt sminka upp sin spartanska studentlägenhet med levande ljus och bordsduk, trots att hon knappt hade en spänn över.
Hon förstod att parkärleken måste proppas upp med pengar och ett livsprojekt var väckt. Hennes första bok ”Consuming the romantic utopia” (1997) beskriver hur präglad vår idé om romantik är av reklam och filmer.
Klyschor om solnedgångar och rosknippen föregår visserligen kapitalismen i Europa, och mytologiserade under förmodern tid en ordning där egendomsägande män kunde sitta kvar på sina höga hästar mot att de var ridderliga mot sina kvinnor då och då. Men den ”romantiska utopins” höga värdering av våra känsloliv bar också fröet till modernitetens individualistiska människosyn, och därmed även kvinnans frigörelse.
Denna tanke utvecklas i hennes förra bok, ”Därför gör kärlek ont” (Daidalos förlag, 2014). Där visar hon hur vår tävlan på kärleksmarknaden sker på olika villkor. Nu är hon Sverigeaktuell med ”Därför tar kärleken slut”, även den på Daidalos, som visar hur teknologin och marknadsmekanismerna konspirerar för att skilja oss åt.
– Våra erfarenheter är inte så privata som vi tror. Ta de populära psykologiböckerna, som säljer för att de beskriver vanliga erfarenheter. I början av 1990-talet skrev de om ”förbindelsefobi”, en term som många kände igen sig i utan att inse att det är en kollektiv erfarenhet. Problemet är inte bara omogna och själviska män, utan hur män under moderniteten socialiseras till att bli tävlingsinriktade och självständiga, säger Eva Illouz.
Att romantiken beror på krafter utanför vår kontroll märks inte minst under den pågående covid-19-pandemin.
– Modernt familjeliv bygger på att män, kvinnor och barn hålls isär under dagen. Hemmen är inte skapade för att man ska umgås hela dagarna, de är små, trånga, och saknar privata utrymmen. Därför ökar också våldet mot kvinnor – för att socialarbetarna inte kan jobba, men också för att arbetslösa män blir mer våldsamma, och för att trängseln hemma ger fler möjligheter till övergrepp. Det är ingen slump att när karantänen upphävdes i Wuhan så mångdubblades antalet skilsmässor. Hemmet är inte så ljuvt för alla, konstaterar hon.
Denna sociologiska strukturmani är dyster, men också trösterik. Nog är det en nedslående tanke att smekningen över låret kommer från marknadens osynliga labb, men lika lugnande att vårt moderna kärlekstrassel inte enbart är vårt eget fel.
Enligt Eva Illouz gör psykologins starka ställning att vi beskyller oss själva för orimligheter i samhället.
– Dess syfte är inte bara att förstå psyket utan även att kontrollera det. Därför har den inkorporerats djupt in i institutioner som företag, skolor och fängelser, och hjälper till att mildra effekterna av samhällets orättvisor via socialarbetare. Moderniteten är paradoxal: vi är mer tyglade än någonsin, men samtidigt alltmer osäkra på hur man förväntas bete sig. Vi saknar en välkänd samling regler och normer för att sköta våra liv. Psykologin är en teknik för att hantera jaget i områden med osäkra normer, men utan moraliska pekpinnar så att man får vara sig själv. Därför är den väl anpassad efter individualistiska samhällen.
En annan paradox som lyfts i boken är att en tillrättalagd idé om parkärleken hyllas som den högsta formen av lycka, medan passionen på digitala plattformar som Tinder är flyktigare än någonsin. Hon kritiserar också sextiotalets sexuella revolution för att koppla sin kamp till olika former av konsumtion – kläder, danslokaler och solresor – och för att ha skapat innehåll åt en mängd industrier som terapi, medicin, leksaker, reklam, spelfilm och porr.
Genom att fokusera på postindustriella värden som att vara ”cool” och ”sexig” via kläder och musik hjälpte ungdomsrevolten till att skapa det som sociologerna Luc Boltanski och Eve Chiapello kallar ”kapitalismens nya anda”.
– Uppvaktning och äktenskap har följt ekonomin och blivit alltmer avreglerade, i bemärkelsen att det inte finns några mellanhänder längre. Ingen äktenskapsmäklare eller ballokal. Samtidigt har parkärlek blivit den mest grundmurade organisationen i både samhället och nöjesindustrin, medan marknadsmekanismerna gör att vissa män – och kvinnor – halkar efter. Men då kvinnor aldrig har sett sex som en rättighet tar de heller inte till våld. Hatet från incels är ett uttryck för känslan av förlorade privilegier, säger Eva Illouz.
Enligt henne har den sexuella friheten enbart kommit att handla om att hålla lagen utanför sovrummet.
– Det är förstås bra, men har också utestängt varje moraliskt samtal om hur vi sårar varandra i intima förhållanden. Människor anses fria att göra vad de vill mot varandra så länge man inte bryter mot lagen. Därför pratar vi knappt om psykologiskt våld.
Är inte osäkerheten priset vi betalar för vår frihet?
– Osäkerheten har definitivt tagit oss framåt moraliskt. I den bemärkelsen är jag existentialist: friheten är ingen enkel sak. Visst är vi friare nu när äktenskapet, familjelivet och sexualiteten lösgjorts från religionernas straffmaskineri. De monoteistiska religionerna har alltid försökt kontrollera kvinnan genom hennes sexualitet. Min bok fördömer inte friheten, utan förklarar hur den har kidnappats av kapitalismen. Jag vill ge ett nytt språk för att förstå varför kärleken är så svår. Människan lider inte bara för att hon har haft en tuff barndom, utan också på grund av hur samhället ser ut.
Den moderna kapitalismen har alltså växlat in tryggheten mot frihet. Äntligen slipper vi bry oss om vad varje syssling och småpåve tycker om våra partnerval. Men den nya kärleksarenan är inte neutral. Människor träffas nu på kommersiella platser som restauranger, i jakt på någon som gillar samma ostar och tv-serier, och Tinder har enligt Eva Illouz tagit uppvaktningen till nya nivåer av svajp-slit-och-släng.
Det är också därför kärleken tar slut, skriver hon i sin bok. Vi hamnar i en beroendeställning till någon annan och står inte ut med att begränsa oss. Vid varje motgång framstår skilsmässan som ett uttryck för frihet.
Sådana utfall mot det fria valet får Eva Illouz att stundtals framstå som konservativ. Tillfälligt sex ”undergräver reglerna om ömsesidighet” och avsaknaden av tydliga regler för uppvaktning leder till ”normlösa interaktioner”. Nätdejtning ”förvandlar subjektet till en konsument av sex och känslor som har rätt att använda och kassera dessa varor efter behag”. På Facebook kan man ”ta bort någon som vän med ett enkelt musklick”, allt enligt ”Därför tar kärleken slut”.
Är det så illa? Att 39 procent av olikkönade och 65 procent av samkönade amerikanska par enligt en studie träffats via nätet antyder att där finns mer än sorg och snoppbilder. Och kan man inte lika gärna vända på det och se parkärleken som ett av få skrymslen som ännu inte har kommersialiserats sönder? Där man kan gå runt i mjukisbyxor, slippa tävlan och kanske rent av föreställa sig ett annat samhälle?
– Jag förstår vad du menar och delar den synen. Eros är en mäktig kraft, så stark att den kan övervinna plikten till nationen. Som när kung Edward VIII avsade sig kronan för kärleken till Wallis Simpson, eller när Romeo och Julia älskade varandra trots familjernas fiendskap. Ibland verkar det som att kärleken kan överskrida samhället, men som sociolog intresserar jag mig för glappet mellan myt och verklighet.
Kärleken är också en kraftfull mekanism för att integrera folk i strukturer, säger hon och påpekar att människor ofta gifter sig inom sin klass och utbildningsnivå.
– För filosofen Axel Honneth rymmer kärleken en potential som aldrig helt kan krossas av marknaden, men jag är inte säker… Jag tror att kärlekens kraft har utarmats av individualismen, av smak, fritidsintressen och den självdisciplin som lärs ut av psykologin. Kärleken har allt för länge höljts bakom en slöja. Det är dags att slita ner den.