Budskapet i Katalys tegelsten ”Klass i Sverige” är kristallklart: Sverige är ett klassamhälle med växande klyftor och en krisande välfärdsstat. Men arbetarklassen röstar mer höger än vänster jämfört med rekordåren. Hur kan det komma sig? Leonidas Aretakis begrundar politikens paradoxer.
DN Kultur, 30 januari 2021.
”Sverige är ett klassamhälle. Och?”
Det undrade näringslivets tankesmedja Timbro för ett par år sedan, när deras fackliga nemesis Katalys inledde sitt stora forskningsprogram om klass.
Sen kom pandemin.
Vården prövades hårt och led brist på iva-platser, skyddsutrustning och utbildad personal. Medan vårdbolagen i Stockholms innerstad blixttestade rika som ville åka på helgresor låg testningen i fattiga kransorter långt efter. Och trots att pandemin visade vilka yrken som är samhällsviktiga så var myndigheternas strategi dålig på att värna dem. De har i stället smickrat den övre medelklassen med tal om egenansvar och hemjobb, medan landets arbetare bor trångt, åker kollektivt och sällan kan zoomjobba.
Resultatet är lika nedslående som förutsägbart. I den första vågen hade 72 procent av de döda låg eller medellåg inkomst (CES, 2020:10), och här finns också svaret på den inledande frågan. Klassamhället dödar.
Bild 2 av 2Foto: JESSICA GOW / TTBILDSPEL
Nu har Katalys samlat sin forskning i en imponerande kloss på 752 sidor, möjligen med inspiration från Thomas Pikettys tegelstenar, och chefen Daniel Suhonen har förstås upprepat siffran flera gånger. När marxister frågar ”Hur lång är din?” så syftar de i regel på varandras klassbok.
Boken heter ”Klass i Sverige” och bland alla stapeldiagram, procentsatser och listor med kvadratpunkter finns i grova drag följande berättelse:
Jo, Sverige är ännu ett klassamhälle. På fyrtio år har arbetarklassen dock krympt från två tredjedelar till hälften av de förvärvsarbetande, medan resten är tjänstemän (41 procent) och företagare (10 procent). Arbetarna är fortfarande flest, de anser sig i regel vara arbetare och ligger ideologiskt till vänster. De är alltså inte särskilt glada över att de rikaste drar ifrån, men samtidigt har lågutbildade arbetare – likt småföretagare och lågutbildade chefer – konservativa böjelser som högern kan vädja till, bland annat i frågor om brottslighet och invandring. En sådan strategi blir förstås lättare om partierna samlas kring mitten i ekonomiska frågor, varför knegarna i allt mindre utsträckning röstar vänster.
Så varför vill inte arbetarklassens favoritparti Socialdemokraterna mobilisera den?
Sossarna tappade bort knegarna på egen hand.
Nog är det märkligt, när alla andra gärna pratar klass. Från konservativt håll hörs ständigt att den bildade storstadseliten ser ner på glesbygdens arbetare, i synnerhet i samtalet om Donald Trumps valseger 2016, samtidigt som analysen noga undviker materiella frågor om arbetsvillkor och välfärd. Lätt då för liberaler att påpeka att arbetarklassen till stor del är rasifierad och urban, och därför inte luras av högerns ihåliga försök att prata klass. Högerns väljarbas är därför alltjämt höginkomsttagare. Vad den liberala analysen missar är att delar av arbetarklassen faktiskt har fått det tuffare och därför har lockats in i de högerpopulistiska koalitionerna. I senaste valet röstade var fjärde LO-medlem på SD.
De konservativa och liberala klassberättelserna har alltså likheter. Båda ställer en urban allians av utbildade och rasifierade mot en vit, konservativ glesbygd. Här finns en öppning för arbetarrörelsens största parti att tilltala knegare av alla kulörer, men för att inte skrämma bort mittenväljare avstår man den enda fråga man verkligen äger.
I en fascinerande analys av det senaste riksdagsvalet bryter Enna Gerin ner sossarnas minskade knegarstöd i siffror. Från att vänsterrösta (S+V) stabilt runt 70 procent mellan 1956 och 1994 ledsnar arbetarna snabbt och ligger sedan 2010 runt 50 procent. Det stora tappet kom alltså långt innan SD:s valframgångar, flyktinghösten, och annat som rör modeskalan gal-tan, som mäter auktoritära och liberala värderingar. Sossarna tappade bort knegarna på egen hand.
Så vad hände på 90-talet? Jo, efter högeråren vann vänstersidan en jordskredsseger 1994 med ett starkt mandat för att återställa välfärdsstaten – men lät bli. Sossarna hade svalt hallonsaften om ”den enda vägen”, såg nu staten som ett problem, och pratade om livspussel och valfrihet i stället för välfärd åt alla.
Det ligger mycket i denna analys, som är återkommande i boken. Samtidigt är den påfallande idealistisk, alltså inriktad på strategi och språkbruk, när boken i övrigt är så rotad i det materiella.
Man anar en pust från vänstertänkaren Chantal Mouffe, som i brist på en organiserad arbetarklass hoppas på karismatiska populister som manar fram massrörelser ovanifrån genom samlande retorik. Men varför gör inte arbetarklassen själv uppror i stället för att vänta på order från Stefan Löfven? Något måste ju ha hänt utanför sossarnas partikansli också, så vad? Här vore komparativa studier över arbetarklassens kris i fler länder upplysande. Leder dämpad klassretorik till minskat klassröstande, eller ligger mellanskiktens växande andel bakom båda två?
Boken ger dock det vi slarvigt kallar ”medelklassen” en hel del uppmärksamhet, och på var och varannan sida citeras sociologen Erik Olin Wright som gick bort för två år sen. Hans livsverk gick ut på att peta in mellanskikten i den marxistiska klassmodellen, där samhällets centrala dragkamp står mellan bourgeoisie och proletariat om lönenivåerna. Efter världskrigen växte det fram ett skikt som också säljer sitt arbete, men som samtidigt är mer utbildad och självständig. Detta ”motsägelsefulla” skikt vacklar därför mellan vänster och höger, vilket har skapat en klappjakt om deras röstsedlar.
Sociologen Göran Therborn har länge argumenterat för att medelklassen är nyckeln till klasskampen i det tjugoförsta århundradet. Denna är nämligen betydligt stökigare än vad som märks i debatten, och i ett spännande kapitel visar ekonomhistorikern Lovisa Broström från Göteborgs universitet hur delar av den är på väg att proletariseras.
Hon beskriver hur många yrken (sjuksköterskor, poliser, lärare, jurister) tvingas lägga allt mer tid på att göra sin verksamhet mer mätbar så att andra (politiker, konsulter) kan bedöma hur väl de uppnår sina mål. Denna horisontella klasskamp har för vissa grupper tagit bort det som gav dem yrkesstolthet, nämligen expertrollen och autonomin, och de blir därför mer mottagliga för radikala budskap. Särskilt som de påfallande ofta jobbar i det offentligas tjänst och direkt påverkas av nedskärningar och privatiseringar.
Det centrala budskapet är kristallklart och ovedersägligt: Sverige är ett klassamhälle med växande klyftor och en krisande välfärdsstat.
Se bara på hur kampen mot marknadsskolan inte främst leds av föräldrar med barn i eftersatta skolor eller vänsterpolitiker, utan av lärare och rektorer på ”skoltwitter”. Kanske är detta bara början på en framtida allians mellan arbetarklassen och medelklassens mer pressade delar, som anar baksidorna av Sveriges ökade samhällsklyftor – och vilka som profiterar på dem.
Boken är härligt spretig om än lite för fastlåst i Sverige, och för att komma från en facklig tankesmedja är den märkligt tyst om facken. Men det centrala budskapet är kristallklart och ovedersägligt: Sverige är ett klassamhälle med växande klyftor och en krisande välfärdsstat. Trots att arbetarklassen har riskerat livet för att bära oss hemmajobbare genom ännu en kris, så betalar den åter dyrast. Nog kan den politiseras igen, ifall någon känner sig hågad.
