Efter tre år av missbruk, köttdieter och livsfarlig komaterapi är snöflingornas baneman Jordan B Peterson tillbaka med tolv nya livsregler. Vad har han lärt sig i mörkret? Leonidas Aretakis läser en konservativ självhjälpsbok som är strängast mot alla andra.
DN Kultur, 3 mars 2021.
För tre år sen gjorde Jordan B Peterson sensation med sin stränga självhjälpsbok ”12 livsregler”. Där bäddade han in vardagsråd om att bädda sängen i en storslagen mytologisk kamp mellan ordning och kaos.
Samtidigt faller hans eget liv sönder. Stress och sjukdom i familjen gör att han missbrukar lugnande bensodiazepiner och börjar på dotterns inrådan med en ”lejondiet” som består av kött, salt och vatten. Han blir allt skörare och läkarna tror att han lider av schizofreni, men han avfärdar diagnosen och åker till Ryssland för att försättas i frivillig koma. Han tappar talförmågan, glömmer bort hur man knäpper skjortan och är ett hummerspröt från döden.
Så snart han kan kröka fingrarna igen skriver han färdigt sin nya regelbok. Det vore lätt att avfärda råden efter alla makalöst usla beslut, men jag är spänd på vad han har lärt sig i mörkret. Redan i titeln ”Bortom ordning” lovar han att uppvärdera femininiteten, som i första boken sågs som ett gift. Ska moralisten som manade världen att ”sopa rent framför egen dörr innan du kritiserar andra” äntligen plocka fram borsten?
Ibland verkar det så. Han skriver att det både behövs konservativa, som slår vakt om goda hierarkier där de lämpade styr, och radikaler som rättar till orättvisor. I sin psykologiforskning har han visat hur engagemang hör ihop med personlighet, där högern är ordningsam och vänstern kreativ, och i sympatiska stunder ger han båda en plats i helheten. Men tyvärr är han som en tennisdomare som ständigt hoppar ner och smashar in bollar för ena sidan, som när han krigar mot feminism och islam. Sådan aktivism underminerar hans kära balans, vilket jag ska återkomma till.
Vissa råd är mysiga. Som att man bör ha ett riktigt vackert rum hemma, samt odla vardagsromantiken. Därefter eskalerar stämningen ofta snabbt, som när han presenterar tre sätt att lösa osämja: förhandling, tyranni eller slaveri. Det har blivit en klyscha att vilsna unga män behöver hans stränghet, men att se varje städgnabb som en delstrid i den eviga tvekampen mellan herre och träl?
Den apokalyptiska tonen har dock ett syfte. Som han skriver i ”Maps of meaning” (1999) – en betydligt mer spännande bok, där människans historia berättas utifrån våra myter – känner vi oss vilsna utan en roll i en större berättelse. Därför letar han meningsfulla sagor i allt från buddismen till naturreligionerna som glömts bort i förnuftssamhället. I alla tider ser han en spänning mellan struktur och kaos, och när jämvikten rubbas måste en hjälte återfödas och skapa en ny ordning. Det gäller alla från Jesus och Harry Potter till dig – ja, du där framför datorn. Sträck på dig, sätt upp ett mål och ge allt!
Nog finns mer konstruktiva språk för att prata om deras problem, men Peterson vinner på walk-over
Många unga män lockas av den här visionen. Män är ensammare, begår oftare självmord, gör sämre ifrån sig i skolan, och alla ser nog inte framtiden som ett smörgåsbord av ”privilegier”. Nog finns mer konstruktiva språk för att prata om deras problem, men Peterson vinner på walkover. Många etablerade feminister låter som han – ryck upp er! sluta klaga! det är inte synd om er! – och då lyssnar man hellre på den auktoritet som skäller med kärlek.
Det finns bara ett problem med hans stränga bud. De verkar mest gälla andra.
Han beskriver sin våghalsiga sjukhusturné som en yttre prövning snarare än hans eget verk, påstår att skattemyndigheterna jagar honom av ren elakhet, och trots trettio år som psykolog låtsas han tro att benso är harmlöst. Det finns alltid ”särskilda omständigheter” och är aldrig hans fel. Vad hände med att ta ansvar och tala sanning?
Visst kan läran ge något trots hans svagheter, men den är lika tvetydig. Han råder oss att överge ideologi, medan pärmarna rinner över av förakt mot politisk korrekthet. Inte ens patienterna slipper hans tjatiga kulturkrig.
När han behandlar en ung kvinnlig klimataktivist säger han att det är ”fel att överskatta sin kunskap om sådana saker – eller kanske att ens fundera på dem – när man är i tjugoårsåldern och saknar positiva inslag i sitt liv samt har stora svårigheter att ens kliva upp ur sängen på morgonen”. Varför skulle inte gemensam kamp för planeten kunna ge henne mening i en nihilistisk tid? Men hon kan visst inte ens tänka själv, utan måste ha lurats in i så ”generiska, opersonliga och cyniska idéer”. En patient som stör sig på sitt företags politiska korrekthet gör däremot rätt i att ta strid mot ondskan så att den inte sprider sig.
Vi blev lovade konservativ balans men fick dubbla måttstockar. Hur såg det ut med ”positiva inslag” när han själv skrev råden?
Skenheligheten återfinns på alla nivåer. Han avfärdar strävan efter jämlikhet som en ”mordisk ideologi” med hänvisning till stalinismen, en rätt hysterisk analys då efterkrigstidens egalitära välfärdsstater lär vara historiens mest lyckade samhällen. Desto tystare är han om sin egen inspiration hos antidemokrater och fascister som Nietzsche, Heidegger, Jung och Mircea Eliade, eller om hans beröringspunkter med den våldsamma högervåg som nu sveper över världen.
I Petersons svenska fangrupp på Facebook handlar nästan allt om hur politisk korrekthet förstör samhället
Går det att rädda en sund stränghet ur detta ilskna hopkok? Kanske, men jag undrar om inte dubbelheten är precis vad som lockar hans läsare. Visst har han en poäng i att delar av dagens aktivism drivs av ressentiment – att söka en offerroll och skylla på andra, i stället för att rakryggat bygga en ny framtid. Men det gäller i synnerhet hans eget läger. I Petersons svenska fangrupp på Facebook handlar nästan allt om hur politisk korrekthet förstör samhället och deras liv, knappt något om att jobba på sig själv.
Att gnälla över andras stökiga rum är fortsatt lättare än att städa sitt eget.
