Långsamt flyttas makten över från yrkeskunniga kulturmänniskor till politiker och konsulter som helst av allt verkar vilja dra in turistkosing. Stockholms borgerliga kulturpolitik vill vara kreativ men låter mest kommersiell.
DN Kultur, 17 december 2020.
Det bästa med Kulturhuset är kanske inte att pricka in en pjäs eller utställning. Det är att rulla uppför trapporna och se invandrargubbar grubbla över ett schackdrag eller se kladdiga ungar bullra ut från konstrummet.
Som Nathan Hamelberg skriver så fint i Aftonbladet (26/11) är det innerstans mest välkomnande plats. Eller som husets arkitekt Peter Celsing sa: ett kulturens vardagsrum.
Men nu har nyliberalerna knackat på. Kulturhuset Stadsteatern ska ”effektiviseras”. Personalen på det lyckat livliga Forum/Debatt får gå vid årsskiftet och fler lär följa.
Vilket understryker hur akut det behövs ett samlat grepp om Stockholms kulturliv. Som länge har kämpat med skenande hyror, nedskärningar, stängningar av allt från konsertlokaler och nattklubbar till ateljéer och konsthallar, samt brutala arbetsvillkor. Dessutom hotas ständigt konstens frihet av klåfingriga politiker. Pandemin har förvandlat kris till katastrof.
Lovande då att Stockholms stad arbetar med sitt första kulturstrategiska program, som ska bli färdigt i vår. Tyvärr har det utkast som cirkulerar inget att säga om dessa problem. I stället blandas entreprenöriell nysvenska med plagiat från andra städers rapporter och ett illa dolt ointresse för befintlig kultur.
Inte konstigt när centerpartister, myndighetschefer och företagare tar fram utkastet i hemlighet, medan några kulturarbetare ramlade på det i somras och inledde en oinbjuden remissrunda. Respektlöst mot dem som faktiskt gör Stockholm till en levande stad, att jämföra med Region Stockholms föredömliga arbete med sin strategi 2016–2018 där kulturutövarna var med från start.
Att krafter på kulturförvaltningen vill kommersialisera kulturen är ingen nyhet. Redan 2011 sa strategen Patrik Liljegren att konstnärer måste bli företagare, nu har han fått en politisk parhäst i centerpartisten Jonas Naddebo. I denna nyordning ingår att prata sig varm om ”digitalisering” – hur nu det ska hjälpa de konstnärer som tjänar 13 papp i månaden – och yppa så lite som möjligt om de konstarter som finns.
Medan litteratur (1), teater (3) och dans (0) knappt nämns, myllrar programmet av konsultord som tillväxt (10), besök (48), näring (64) och kreativ (51). Tänket går igen på Kulturhuset, som enligt vd Jesper Larsson ska sluta tänka i förutbestämda målgrupper (litteraturfolk, teaterpublik, och så vidare) för att identifiera nya med hjälp av enkäter. Som om man på förhand vet att man vill prova på japanskt tuschmåleri eller se en utställning om kojor.
Långsamt flyttas makten över från yrkeskunniga konstnärer, kuratorer och bibliotekarier till politiker, mellanchefer och konsulter som helst av allt vill dra in turistkosing. I farozonen står då allt det spretigt tankeväckande som Kulturhuset varvat sina bredare shower med.
På 1800-talet byggde borgerligheten medier och museer för att förena och höja våra själar. På 1900-talet skakade man hand med arbetarrörelsen om att låta finkulturen behålla sin upphöjda position, mot att med subventioner se till att även arbetare hade råd att gå. Vart är vi på väg nu?
Programmet har en föraning: ”Utvecklingen har gått från det antika mecenatsystemet, via ett offentligt finansierat kulturliv, till konst och kultur som alltmer skapas och tillgängliggörs genom digitala kanaler, interaktion och eget skapande.”
Man blir nyfiken på vilken privatfinansierad digital kultur som avses. Ska stadens kulturliv bli en näthobby, eller syftar de på Netflix?
Det borde inte vara en vänstersak att försvara den liberala offentligheten och det fria kulturlivet från konsulternas mumbojumbo.
