Gängvåldet blottar ett försvagat samhälle. Klanerna tar vid där staten har misslyckats. Det bör tas på allvar. Men allt kan inte förklaras med kulturflum.
En familj som styr knarkhandeln med polisspejare i varje korsning, och som länsar butikshyllor för att visa vem som bestämmer. Vittnen med sönderskjutna knän. Elduppgörelser utanför sjukhus.
Panoramat över Hammarkullen i Johanna Bäckström Lernebys reportagebok ”Familjen” (2020) är dystert. Men hon visar också hur släktnätverken vinner kredd genom att skapa småjobb och lösa problem.
Jag känner igen delar från min släkts Kreta, som rymmer allt från bortgifte till hämndskjutna boskapsdjur. Men också jättelika bybröllop och en generositet som bara finns hos fattiga. På en ö som ockuperats så många gånger litar en del fortfarande mer på släkten än på statsmän och snutar.
Författaren Per Brinkemo kallar såna lojalitetsband för klaner. De är inte kriminella i sig, men med ordet vill han understryka anspråket att ersätta staten (DN 11/9).
Som Per Svensson skriver finns risker med att dras med i klanyran genom att upprätta rättsosäkra register över oskyldiga släktmedlemmar (DN 15/9). Andra menar att ordet antyder att vissa är för främmande för att integreras. Per Brinkemo underlättar för sådan kritik när han säger att invandrare utan utbildning inte är vana att ”tänka i abstraktioner” och därför har svårt att greppa vad staten är (Studio Axess 21/2).
Det är synd att han unnar sig sånt vårdslöst trams när han har så rätt i kärnfrågan: klanerna tar vid där staten misslyckas. Det betyder också att polisiära åtgärder inte är nog, även om de behövs. Vi måste prata om vad vi vill med områden som Hammarkullen på sikt.
Därför är det ironiskt men talande att just Timbro och Svenskt näringsliv kämpar så hårt för att lansera klanbegreppet. Ingen har väl ställt så radikala krav på statens undandragande, från att försvara ett segregerande friskolesystem till att kräva att pengar till studieförbund, kultur och idrott dras in. Klart man nu vill förklara bort allt med kulturflum.
Resultatet är förutsägbart, uppe som nere. Enligt fackliga Katalys ägs sjuttio procent av Sveriges börsvärde av femton svenska familjer (DN 13/4 2018). Vissa påpekar denna ofattbara maktkoncentration för att dribbla bort gängkriminaliteten, vilket knappast gynnar dem som bor i Hammarkullen.
Men nog hänger frågorna ihop. Familjer som Wallenberg är med och driver de skolkoncerner som tömmer kommunkistorna genom att tävla med glädjebetyg och suga upp de mest läsvana eleverna. Krångliga bolagsupplägg och sekretesser gör systemet svårgranskat, och allt mer utländskt ägande smyger in. Så även i de hyreshus och förortscentrum som slumpas ut, med hyreshöjningar och stängda kulturhus som följd.
Sverige kan vara på väg in i den dunkla pengavärld som Financial Times-journalisten Tom Burgis beskriver i ”Kleptopia” (2020), där transnationella bolag både plundrar och destabiliserar stater utan översyn. Inte helt olikt det som kriminella klaner anklagas för, men i en helt annan liga.
”Vad var det vi sa?” ropar nu högern i kör, som om inte fler har förutsett detta. I åratal har Linnea Lindquist, rektor på en lågstadieskola i Hammarkullen, sagt att det bästa försvaret mot gängkriminalitet är att alla går ut årskurs nio. Titeln på hennes kommande bok är behändigt krass: ”En tickande bomb”.
Visst behöver polisen resurser att agera, men repression kan knappast vara slutmålet. Gängvåldet visar hur svagt vi har gjort vårt samhälle. Det är hög tid att bygga upp det igen.
