Klimatprosan glider snabbt in i abstraktioner. Vad riskerar att försvinna? En hösttrend i böckernas värld är att klassificera och namnge för att bekämpa glömskan.
Höjda havsnivåer. Extremväder. Döda korallrev. FN:s klimatpanel IPCC skriver i sin senaste rapport att uppvärmningen snart når 1,5 grader med dramatiska följder, oavsett om vi drar ned på både bil, biff och Bali-resor.
Dramatiska följder. Hur lätt klimatprosan glider in i abstraktioner. Natalie Mahowald, en av rapportens författare, är rakare: “För några människor är det här utan tvekan en situation på liv och död.”
Liv och död. Men även dessa begrepp är lika ogreppbara som plankton, eller som statistik. Som att var tredje art riskerar utrotning år 2050. Utanför fönstret ligger tallbarr och rodnade asplöv, och jag funderar flyktigt över vilka träd och djur vi kommer att sakna. Fem miljarder arter är redan borta och jag saknar kanske ett par.
Författaren Tomas Bannerheds pippi på fåglar är välkänd, och hans båda romaner är rena krysslistorna: kronörn, näshornsfågel, fiskgjuse, storspov. Även Ersatz förlag inser nämnandets kraft, och ger i år ut en serie djuressäer om kråkor, fjärilar, vargar och sill. Lägg till höstböcker som ”Bin” och ”Träd” och fram träder en litteraturrörelse ägnad klassificeringen.
Namngivning är central för vetenskapen, men solkades ner under 1900-talet när nazisterna motiverade utrotningspolitiken med biologiska indelningar.
Civilisationskritiker som Max Horkheimer och Michel Foucault såg båda taxonomin som ett sätt för förnuftet att härska över både natur och människa. Inför den utplåning vi snart kan stå inför är naturromantik kanske ändå just vad vi behöver. Vår tids mest radikala pamflett är då inte ”Kommunistiska manifestet” utan ”Svensk flora”.
I Colm Toibins ”Namnens hus”, som utspelar sig under Trojakriget, bor den flyende Orestes ett tag hos en gammal kvinna som gillar att berätta sagor. Men hon minns inga namn så anekdoterna blir obegripliga, och hennes glömska speglar i boken ett postmytologiskt Grekland drivet av mänskligare motiv som begär och hämndlystnad.
Ett namn i taget försvinner hennes värld, och därmed all anledning att leva. För att sakna något, verkar Toibin säga, måste vi först känna till dess namn.
