Utnyttjande av tillfälligt tomma lokaler, samarbeten med näringslivet och effektivare användning av de lokaler som finns – det är kulturborgarrådet Jonas Naddebos (C) lösning för att kultur och nöjesliv inte ska trängas ut ur Stockholms innerstad.
Den senaste tiden har DN skrivit flera artiklar om hur kulturaktörer trängs ut från ett växande Stockholm. Om hur nattlivet använts för att höja fastighetspriserna, om ateljédöden, och om hur små kulturaktörer som konstateljéer och queerkrogen Bitter Pills tvingas flytta på grund av skenande hyror.
Stockholms kulturborgarråd Jonas Naddebo, C, menar att frågan om hur kulturen ska få plats i stadsmiljön är den fråga som upptar mest del av hans tid, uppåt 40 procent av arbetstiden, uppskattar han.
– Vi måste se över hur man använder lokaler som står tomma i väntan på annat, och lära oss att bättre utnyttja det som finns. Men också planera in kulturen när staden byggs ut, säger han.
Kulturverksamheter behöver permanenta lokaler och kan inte bara flytta runt, men hyrorna äter ofta upp hälften av deras budget. Vad vill du göra åt det?
– Jag har ingen generallösning. Jag sliter med den här frågan varje dag, men det finns ingen kran som vi bara kan vrida på.
Oppositionen anser att sänkta lokalkostnader på offentligägda lokaler är att gömma undan utgifter, att man i stället bör höja kulturaktörernas anslag. Jonas Naddebo vill å sin sida hellre se att kulturen breddar sin finansiering, det vill säga samarbetar mer med näringslivet. Det finns dock ännu inga förslag på hur det ska ske.
Du har talat om ökad självfinansiering för bland annat Stadsteatern, men höjda biljettpriser gör att färre har råd att gå.
– Det finns fler sätt. Man kan få fler att komma dit, eller så skapar man fler arenor där näringsliv och kultur möts. När det gäller biblioteken finns det stiftelser och fonder, och företag kanske vill vara med och sponsra renoveringar.
Stadsbibliotekarie Daniel Forsman har sagt att han hellre än projektpengar vill ha en stabil basfinansiering som ger dem trygghet i verksamheten.
– Klart vi ska ha en bra basfinansiering. Vi har ju fortfarande den näst högsta kulturbudgeten någonsin. Men den lilla neddragningen används som ett tecken på att nu jäklar är det besparingar på allt.
Oppositionsborgarråd Olle Burell (S) vänder sig emot argumentet på telefon:
– Utan några särskilda ambitioner krävs en tvåprocentig schablonökning, och då tar vi inte ens hänsyn till att Stockholms befolkning växer. Jag håller med om behovet av effektivisering, men det kostar och kan inte göras samtidigt som man drar ner.
Läs mer: ”Nattlivet får allt mindre plats när Stockholm växer”
Kulturborgarrådet Jonas Naddebo arbetade tidigare med hållbar utveckling på Skanska därför menar han att han vet vilka värden vinstdrivande aktörer lägger vikt vid. Han har stött förvaltningens arbete med en ”Kulturkalkyl”, som DN skrev om i måndags (6/5), som ska underlätta dialogen mellan kulturaktörer och fastighetsbolag.
– Kulturkalkylen är ett sätt att räkna på vad kulturens värde egentligen är. Det är väl att svära i kyrkan i vissa läger, men det går inte att lyfta kulturen utan att sätta kronor och ören på den.
I förra årets riksdagsval var det bara ni och KD som inte nämnde kultur i era manifest. Vad är centerpartistisk kulturpolitik?
– Mer kommers i kulturen, mer kultur i kommersen. Man måste jobba mer med sådana synergier, men det finns en rädsla för de kommersiella krafterna. När jag pratar om breddad finansiering så vill jag att kulturen ska stå på fler ben, för då är den mer fri.
Olle Burell säger att det är typiskt centerpartiet att driva frågan om vad man kan tjäna på kultur, och kallar deras kultursyn för ”ytlig och banal”:
– Det blir direkt ett samtal om vinst och kommers. Som socialdemokrat ser jag snarare kopplingar till bildning, demokrati, och kulturens egenvärde. Det är tur att man historiskt inte har gjort ekonomiska kalkyler i varje läge, för då hade vi inte haft den kulturella rikedom som vi har i dag.
Jonas Naddebo håller med om att kulturen har ett egenvärde, men säger också att man behöver ta in omvärldens föränderlighet.
– Men kultursfären är rätt ointresserad av reformer och utveckling. Kom inte med några visionära idéer, och prata inte ens om breddad finansiering. Då blir det direkt som att man ifrågasätter kulturens existens.
Delar av kulturvärlden verkar se frågan som just existentiell, och har svarat på de grönblå nedskärningarna i kultursektorn med manifestationer för att rädda Kulturskolan (5/5) och biblioteken (12/5). Över hundra bibliotekarier har dessutom skrivit under två olika protestbrev, där de understryker att nedskärningarna kommer att påverka saker som sagostunder och språkkaféer.
Men Jonas Naddebo tycker att tonläget är för högt.
– I kulturvärlden hinner man inte öppna munnen innan man blir schavotterad. I den bransch som ska hantera mångfald och låta alla ta del, så är det tråkigt att man inte är mer öppensinnad.
Hur mycket lyssnar du på dem du bestämmer över?
– Det är klart att jag lyssnar, och många har varit besvikna. Men mitt uppdrag är att ha alla stockholmares bästa för ögonen, och jag ser ett jättestort behov av modernisering.
