”Att kidnappa sitt eget barn är ett brott som kan begås utan större dramatik. Utan skrik och slag och nedbrottning.”
Så skriver Anna Schulze i sin nya roman ”Kidnappningen”, som bär undertiteln ”En släktberättelse”. Det kidnappade barnet är hennes pappa Ragnar, och dramat om hans försvinnande våren 1937 kunde följas i den europeiska pressen. Ragnar bodde med sin mamma Daisy i Belgrad. Plötsligt dök hans mormor Agda upp och lockade in honom i en bil och försökte flyga hem honom till Sverige. Men Daisy kom stormande med polisen till flygplatsen i sista stund och Ragnar kunde stanna med sin mamma.
Men detta var pressens initiala bild; i själva verket var det Daisy som hade rövat bort sonen under en vårdnadstvist och flytt landet. Med hot om våld fick hon honom att svara på journalisternas frågor i hennes favör och peka ut Agda som kidnapparen. Först tre år senare lyckades pappa Harald spåra upp Ragnar i Belgrad och hämta hem honom.
Boken är Anna Schulzes försök att ställa historien till rätta, men också ett sätt att hedra sin pappa.
– Både pappa och hans syster Gunilla dog tidigt, och minnet av dem höll på att falla i bitar. Jag vill inte att de försvinner, och skrivandet var ett sätt att bygga en pyramid med gravkammare, att skapa något beständigt.
För tjugo år sedan hittade hon sin pappas efterlämnade arkiv med papper om vårdnadsmålet och visste direkt att det skulle bli en bok. Senare fick hon veta att det fanns fler lådor, med dagböcker, foton och brev. De var en släkt av ”grafomaner”, säger Schulze.
Nu sitter hon på en grön teaksoffa i sitt hus i Skogås, under en porträttmålning av gammelmormor Agda. Ovanför en sekretär hänger ett citat av Gunnar Ekerlöf: ”Jag bor i en annan värld/men du bor ju i samma.” I hörnet står två studentplakat från de båda sönerna, varav det ena har stått där sedan i fjol. Det är också en släkt av samlare.
– Jag hade länge velat skriva någonting och tänkte att ”Gud, det här är ju den perfekta storyn”. Sedan insåg jag att det här inte var det lättaste att börja med. Det är svårt att hitta svängrum när det finns en juridisk sanning att förhålla sig till, och att välja vad som skall vara med kräver fingertoppskänsla.
Efter en novellsamling och två romaner kände hon sig redo att ta sig an sin släktberättelse.
– Historien är oemotståndligt biffig. Den har ett stort persongalleri och drar åt skrönan. Samtidigt tycker jag att den har något att säga om förhållandet mellan barn och föräldrar.
Detta förhållande har Anna Schulze funderat över hela livet.
När hon var liten sade hon till pappa Ragnar att Gud verkade hård, som ”låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led” (2 Mos 20:5), men han sade att det helt enkelt var sant: ”oavsett om det var Herren som hämnades eller om det hade andra orsaker så låg föräldrarnas gärningar kvar i tre till fyra generationer. Vi behöver blicka så långt bakåt för att förstå oss själva.”
– Hela den psykodynamiska skolan bygger ju på teorin att vi påverkas starkt av vår barndom. Eftersom vi under 1900-talet pratat så mycket om föräldrauppror så kunde man tro att vi uppfann det då, men om man läser äldre litteratur så märker man att det ingår i att vara människa. Det måste man lära sig att leva med, och vara medveten om i sitt föräldraskap. Ens barn kommer att kunna lämna en, så det är bäst att man sköter sig lite.
Likt stentavlornas författare bläddrar Schulze tillbaka i generationerna för att bättre förstå Daisy: till hennes uppväxt i ett våldsamt hem, och om hur hela denna sida av släkten var i greppet på den förmögne och hänsynslöse patriarken Anders Nehlson. Särskilt sedan Daisys pappa Thor Bernhardts torrplåtfabrik tvingades lägga ner.
Jag plockar fram mobiltelefonen och tillsammans promenerar vi nedför Thors Backe på Värmdö i Googles kartprogram. Hon pekar ut de ståtliga hus han lät bygga under framgångsåren, Fruvik och Herrvik, där makarna kunde bo åtskilt. Allt ser nästan lite för sagolikt ut, ned till regnbågen på andra sidan viken.
– Men så är det också ett välde som krackelerar. Och att bygga upp ett imperium är också lite av en saga, att döpa egendomar och sätta avtryck på kullen där man bor.
I Anna Schulzes släkt har sagor ett egenvärde.
– Kidnappningen är från början en muntligt traderad historia inom släkten som vi för vidare till barn och barnbarn. Vi är en familj av sagoberättare.
Farfar Harald älskade exempelvis att berätta om när Evert Taube under en våt kväll på Den Gyldene Freden skrev över rättigheterna till ”Möte i monsunen” till honom. Barservetten finns fortfarande kvar.
Men detta är inte enbart en släkthistoria; många av bokens teman är universella.
Släktens gradvisa ekonomiska förfall efter att Thor dött leder tankarna till Thomas Manns ”Huset Buddenbrook”. Och släktdramat om en ursinnig kvinna som hotar att straffa sin frånvarande soldatman – Daisys make Harald var kapten på pansarskeppet Sverige – genom att skada deras barn, med teman som att rikedom inte bringar lycka, har likheter med Euripides pjäs ”Medea”. Precis som där har ödet i ”Kidnappningen” sin gång. Livet är egentligen en stor katastrof skriver Schulze: ”Man kan bygga för den och springa ifrån den och skydda sig så gott det nu går. Men katastrofen hinner alltid ifatt.”
Men en god berättelse är kanske också någons version. De flesta i boken, som bär sina riktiga namn, är döda och kan inte försvara sig.
– Det finns en etisk dimension i allt skrivande. Mina fiktiva böcker är också baserade på erfarenheter, och även om man stöper om det så finns ju i den privata sfären ändå folk som känner igen sig och kan ta illa upp. Som författare kan man inte vara supertrevlig hela tiden. Man måste riskera lite och leva med konsekvenserna.
Boken är döpt efter ett brott, och jag undrar om det inte bryter mot idén om att skulden går tillbaka i generationerna. Daisy är bokstavligen bokens skurk.
– Att röva bort ett barn är ett övergrepp. Och precis som andra sådana som kan finnas i en släkt, som sexuella övergrepp eller grov misshandel, så är det en handling som känns naturligt att ta avstånd ifrån. Särskilt som Daisy då var duktig på att få ut sin version i tidningarna och redan gjort sig hörd.
I rätten frågades syskonen alltid om de ville bo hos pappa Harald eller hos mamma Daisy. Svaret var alltid ett tredje, nämligen hos mormor Agda. I Ragnars första dagboksinlägg som åttaåring framkommer hennes viktiga roll: ”Mormor har låvat mig ett lamm. Mormor har låvat mig att få lära mig åka skridskor. Mormor har låvat mig att få lära mig dansa. Mormor har sakt att om jag är tyst så skall jag få en krona. Bretelse sant.” Inlägget avslutas med en redogörelse för ett av många helgnöjen: ”Vi var en söndag och rev ner soseplakat.”
– Ett skäl till att min pappa och hans syster lyckades vara så bra föräldrar som de ändå var med sina bagage är de här småbarnsåren med Agda, som ju då faktiskt var en lyhörd vårdnadshavare. Hon hade inte alls varit en bra mamma till Daisy, men det händer någonting när man blir äldre. Jag tänker på alla dessa underbara mormödrar, som varit taskiga när de var unga. När man är femtio så inser man att det inte är hela världen om någon nallar ett körsbär.
De båda syskonen påverkades olika av den oroliga uppväxten, med mammans glamourösa festliv, ständiga resande och våldsamma humör. Gunilla var bråkig och stod på sig, ofta med hjälp av sin rottweiler Björn, som skällde om Daisy lyfte handen. Ragnar var yngre och lättare att köra över.
– Han var kuvad och foglig under hela sin barndom, i kontrast till sin syster som bråkade mycket mer och på så sätt klarade sig bättre. Som vuxen hade han därför ett väldigt stort behov av att bestämma själv, och blev alltid frustrerad när han blev indragen i andras planer.
Anna Schulzes föräldrar hade allt separat: bostäderna under arbetsveckan och sovrummen under helgen, och till och med skivsamlingar och bokhyllor. Relationen till pappan var till en början knepig, men så får hon en visselpipa prydd med en balettdansös av honom, och därefter anstränger hon sig för att förbättra deras relation. Det är en fin scen, som visar att hon som så många i släkten tvingades bli vuxen tidigt.
Nu kommer Anna Schulze att återgå till hederligt hittepåskrivande utan biografiska inslag.
– Jag är ju en vän av fiktionen. Den är så fantastiskt tänjbar, och låter en säga precis vad man vill ha sagt.
Även ”Kidnappningen” är en sorts avancerad kommunikationsakt.
– Det är sorgligt att mina barn aldrig fick träffa sin morfar, vilket gör boken desto viktigare. Jag tror att jag glider in i det sättet att kommunicera. Jag kan ha svårt att prata ibland och skrivande kan ju vara något av en lösning. Det är tidskrävande, men sen kan man känna att man verkligen har fått säga sitt.
Det sätter en del press på mottagaren…
– (Skratt.) Ja, men jag tycker att man hamnar i dialog utan att de behöver skriva en lång replik. När andra människor tar upp boken så är det oftast för att berätta om sig själva: ”Precis sådär var min pappa.” Det finns nog många som skulle behöva en vindsstädning.
