Surfing och musikskapande har en del gemensamt. Utifrån ser det läckert, explosivt och utåtagerande ut – den långa, ensamma väntan på en våg av vatten eller inspiration syns inte. Att mannen som tonsatte surfkulturen skulle vara en grubblande ensamvarg kanske låter motsägelsefullt, men är helt logiskt.
Brian Wilson från Beach Boys, en av 1900-talets mest egensinniga och inflytelserika låtskrivare, frammanade den kaliforniska drömmen om ändlösa somrar, men i den starkaste solen finns också de hårdaste skuggorna och själv kämpade han med att finna mening i tillvaron.
Det hade varit lätt att göra en traditionell biografi om en stjärnas uppgång, fall och försoning. Men Bill Pohlad inleder Love & Mercy med en bild på Wilsons öra, som om det vore en port till hans inre. Det är dit in Pohlad vill ta oss, till fantasin och vansinnet.
Filmen är inte tänkt som någon livshistoria, utan växlar snyggt och sömlöst mellan två specifika perioder i musikerns liv: inspelningen av Pet Sounds på 1960-talet och kampen med att få livet på rätt köl igen på 1980-talet efter år av missbruk och psykoser. Efter en panikattack hoppar Wilson av turnerandet för att spela in ”den bästa plattan någonsin”. Han var självlärd, och hade alltså inte fått höra vad man får och inte får göra i studion. ”Det låter bra i mitt huvud”, säger han när hans progressiva idéer blir ifrågasatta.
Wilsons låtskrivande var mycket inflytelserikt och på hans svallvågor kunde en hel kalifornisk musikindustri surfa fram. Pet Sounds var en viktig influens till psykedelisk rock, och Wilson hade själv psykedeliska influenser (framför allt LSD), men han var även starkt påverkad av producenten Phil Spectors symfoniska ljudväggar. Bandet tvekade inför Brian Wilsons allt mer experimentella låtskrivande, men han var orubblig.
Dessutom var han i greppet på starka manliga auktoritetsfigurer: i ungdomsåren hans elaka pappa och manager, som hade nära till både fysiskt och psykiskt våld; som vuxen den girige och manipulative psykologen Eugene Landy (Paul Giamatti), som styrde Wilsons liv på mikronivå och i princip höll honom gisslan. Landy blandade sig också i låtskrivandet, och misstänks ha skrivit Wilsons självbiografi från 1991 där psykologen själv framstår i positiva ordalag. Dessa delar av filmen känns nästan uppdiktade, och Giamatti tar verkligen i med sin rolltolkning, men samtidigt verkar Landy ha varit en precis så bisarr figur i verkligheten. (Det enda som passerar smaklöshetens gräns är Giamattis peruk.)
Wilson träffar dock Cadillac-försäljaren Melinda Ledbetter (Elizabeth Banks), som bestämmer sig för att rädda honom från fångenskapen. Att Ledbetter och Wilson varit rådgivare till filmen gör att just denna aspekt av manuset inte känns lika pålitlig. Filmen känns också misstänkt snäll mot bandkollegan Mike Love, som gång på gång visat prov på skitstövlighet.
Paul Dano, som tidigare visat att han kan spela människor med mörka sidor, gör ett kusligt likt porträtt av det unga, entusiastiska men egensinniga musikgeniet, och den äldre, nedbrutna versionen spelas av John Cusack. De känns inte riktigt som samma person, främst för att John Cusack med alla sina vanliga manér mest verkar spela sig själv. Men det gör inte så mycket. En av manusförfattarna (Oren Moverman) skrev också I’m Not There, filmen om Bob Dylan som lät sex olika skådespelare gestalta hans olika personligheter, så det kan vara medvetet. Filmen låter tiderna förändras från ett naivt, drogigt, optimistiskt 60-tal till ett hårt, noirigt 80-tal, och precis som i Wilsons musik lyckas Pohlad skapa harmoni ur dissonansen. Kanske hade den vuxne Wilson faktiskt tappat alla band med sitt tidigare jag.
Något ironiskt är konstnärers kreativa process bland det svåraste att göra film av, trots att filmare borde veta en del om kreativitet. Här får musiken vara i fokus, vilket gör filmen unik. Allra bäst är scenerna från studion, där geniet Wilson med hjälp av hundskall, ringklockor och udda harmonier tonsätter rösterna i hans huvud. Musikintresserade kan glädjas åt ett detaljnörderi som nästan kan matcha Wilsons eget. Biografier om musiker fokuserar ofta på sexet och drogerna, men nu får vi äntligen lära oss om själva rock-n-rollen.
