Regissören Goran Kapetanovic hade länge trängt undan minnena från Bosnienkriget, som han flydde som 17-åring i början av 1990-talet. Men så började hans 12-åriga dotter att ställa frågor. Kapetanovic svarade med filmen ”Min faster i Sarajevo”, som vann pris för bästa regi på Guldbaggegalan.
Där får vi träffa Zlatan, som inte har varit i uppväxtlandet på tjugotre år, och vars enda kontakt med det är en månadsinsättning till sin faster. Men hans dotter bokar två flygbiljetter och tvingar honom att ta itu med sitt förflutna.
– Min äldsta dotter Ester grät i biosalongen. Hon tackade mig och sade att hon förstod mer om vem jag är och om platsen jag växte upp på. Samtidigt är dagens barn klokare och mer empatiska än vi tror, så hon visste nog en del även om jag inte berättat detaljer. Vi ska inte underskatta informationssamhället. När jag själv var tolv kunde jag knappt dricka vatten utan hjälp.
Det verkar alltså som att det var svårare att titta sina nära i ögonen och tala om sin uppväxt än att göra en film om den som kan ses av alla i Sverige.
– Ja, vad konstigt det är. Som när man berättar hela sin livshistoria för en taxichaufför, då har man ju uppenbarligen ett behov av att öppna sig. Men för fru och barn går det inte, det blir för mycket känslor.
Goran Kapetanovic är kvick och rolig, gestikulerar och pratar ofta så snabbt att orden snubblar ut ur munnen. Men nu blundar han och söker långsamt efter precis rätt ord.
– Det finns en stolthet också, man vill inte visa sig svag.
Är vi män särskilt dål..?
– Ja! Peter Englund, som var min professor när jag läste på Dramatiska institutet, föreläste en gång om män och gråt. Under Gustav III kunde män öppet grina hysteriskt, men under industrialiseringen skulle vi ha kavaj och slips, och det blev tabu att visa känslor. Så vi får väl gå tillbaka till den gustavianska tiden, säger Goran Kapetanovic och skrattar.
– Det är alldeles för mycket coola typer på film. Jag älskar när män visar känslor, det behövs mer sådant. Det finns en barriär där, även för mig. Men jag jobbar på det.
Den finaste komplimangen han fått för filmen var en arg jugoslav med guldkedja utanpå märkeströjan som kom fram till honom och ropade: ”Du!” Kapetanovic blev rädd, men killen fortsatte: ”Jag grät i går, det är inte bra! Gör inte såna filmer mer!” Senast han själv grät var under filmen ”Bortom Lampedusa”, som skildrar flyktingbåtarnas dödliga färd över Medelhavet.
Och när verkligheten är för hemsk kan humor vara det enda sättet att närma sig den på.
– Humorn är min drivkraft och har räddat mig i krigssituationer. Många från Sarajevo har aldrig skrattat och haft så roligt som där. Som när vi skulle installera gas i lägenheten och allt exploderade, och vi alla blev sotiga i ansiktet. Vi borde skoja mer om livets absurditeter i Sverige, ja till och med om döden. Ta det lugnt liksom.
Den slovenske filosofen Slavoj Zizek talar ofta om skämtandet mellan jugoslaver som ett sätt att förbrödra sig. Från honom återberättar jag skämtet om montenegriner som är så lata att när de tillfredsställer sig själva gräver de ett litet hål, lägger sig ned, stoppar in picken och väntar på en jordbävning. Goran Kapetanovic synar och höjer:
– Varför gick kvinnor i Sarajevo under kriget framför sina muslimska män, när de annars alltid gick bakom dem? För att under kriget fanns det trampminor. Min pappa drog ännu värre skämt, men dem vågar jag inte berätta. Det ingick i uppfostran av Titos pionjärer (som påminner om våra scouter) att driva med religionerna. När jag var liten brukade jag blanda ihop alla skor som stod utanför moskéerna och stjäla pengar från kyrkokollekten.
Vi har promenerat från Malmö centralstation till Simpan, ett klassiskt Möllankafé med golv i schackrutig sten varvad med nednött parkett, vinylplattor på väggen, och industrilampor i taket. På borden framför alla tjugofemåringar trängs flasköl, kaffekoppar och laptoppar. Kapetanovic beställer in två glas av veckans Ipa.
– När vi slutade skämta om varandra började kriget. Folk säger att skämt skapar ett vi och dom, men de kan också vara ett sätt att komma varandra närmare. Det finns en risk med att bara tycka synd om alla flyktingar: de ska ha ett lika värde, de är människor som jag och du. Också i humorn.
”Min faster i Sarajevo” framkallar också en del skratt. Scenen när fastern försöker sjunga ”Vem kan segla?” samtidigt som pappa Zlatan bråkar med hennes hembiträde är centraleuropeisk middagsbordsfars av bästa märke.
– Det finns mycket av mig och min far i det hela, men också saker jag hört. Filmen är dessutom en hyllning till min barndoms Sarajevo, som var så vacker i allt förfall. Som kyrkogården som ligger mitt i staden och låter livet och döden finnas sida vid sida.
Det var viktigt att lyfta fram att Zlatan var välintegrerad i Sverige, och att han använder cykelhjälm på turen mellan jobbet och radhuset.
– Han gör, som moderaterna säger, ”rätt för sig”. Jag är trött på maffiajuggar på film. Det borde göras mer film om de jugoslaver som var med och byggde landet.
I inledningsscenen syns Turning Torso, symbolen för det nya Malmö, som ligger intill hamnen och dess mångkulturella reflexvästprekariat.
– Jag skulle gärna se fler filmer från Malmö. Här finns fantastiska scenerier överallt. Man ska inte behöva flytta till Stockholm för att göra film.
En annan bild som fastnar på näthinnan är en vidvinkel från Sarajevos miljonprogram Alipasino Polje, där en ensam person promenerar framför en lång husfasad i betong.
– Det var samma sak som i Sverige: unga akademiker som mina föräldrar skulle ut i förorterna. Det var en fin, hoppfull tid. Ena kvällen kom en kirurg över på middag, nästa kväll rörmokaren. Så på sätt och vis fungerade det; systemet höll oss samman och det var tryggt. Men så fort kommunismen föll kom alla skillnader tillbaka. De som hade råd flyttade till centrum, eller till nybyggda grindsamhällen, och de som inte hade råd blev kvar.
Inte bara klasskillnaderna återvände utan även de etniska motsättningarna som plågat Balkan ända fram till andra världskriget.
– Min generation har blivit lurad på så mycket. Vi trodde på något, på vår identitet som jugoslaver, att vi var bäst, att hotet bara kom utifrån. Kommunistpartiets motto var ”broderskap och enighet” och vi trodde att vi alltid skulle hålla ihop. Det var som att vi var ledda av en magiker som höll oss förtrollade i fyrtio år och så bara ”poff”, så försvann magin och vi stod ensamma kvar.
Först när Kapetanovic var 15 år gammal fick han veta att hans pappa var bosnier och att mamman var serb. Plötsligt behövde man ange nationalitet för att ens få vara ordförande i en bostadsrättsförening. Vid det första fria valet 1990 röstade de flesta på sina etniska partier. Blodbadet förbereddes redan vid valurnorna.
Det första tydliga tecknet på att kriget var på väg var att man började ta bort namnskyltar från dörrarna. Först för att skydda sig under ockupationen, och sedan för att undvika repressalier från grannar.
– Det måste jag använda i en film någon gång. När namnet börjar avgöra vem som skall få finnas så är något väldigt fel. Då är det dags att lämna landet. Om det blir krig i Sverige får jag väl sätta två prickar över förnamnet och ta min flickväns efternamn, som är Karlsson.
Goran Kapetanovic minns kriget i hela kroppen.
– När jag för första gången hörde det domnande ljudet av granater bara hundra meter bort kändes det ända in i mina organ. Det är en fysisk rädsla: adrenalinet går upp och du springer instinktivt för att gömma dig. I skolan hade vi precis läst om hur Londons befolkning gömde sig i tunnelbanan under andra världskriget, och så satt vi plötsligt själva i källare med gråtande barn utan att veta om soldater skulle storma in eller om taket skulle falla ned över oss. Det som skrämde mig mest var rädslan i mina föräldrars ögon; det var ju de som skulle skydda mig. Det glömmer jag aldrig.
– Jag minns också första gången jag såg någon som dödats av en granat, hur kroppsdelarna låg utspridda och kroppen var … tom. Det var overkligt.
Född: 1974, i Sarajevo, Bosnien och Hercegovina.
Kom till Sverige: 1991. Bor i dag: i Malmö.
Familj: Frun Karin Karlsson, programchef på Malmö konserthus, samt döttrarna Ester, 12, och Irma, 9.
Utbildning: Dramatiska institutets regilinje 2001–2004.
Filmer i urval: ”En familj” (2004), ”Eko” (2004), ”Flykting 532” (2015). Har fått en rad priser: ”Kiruna-Kigali” (2012) blev bästa kortfilm vid Toronto filmfestival.
Arbetar nu med: ”Terroristen” och ”Krig”.
Aktuell: Guldbagge för bästa regi för ”Min faster i Sarajevo”.
– Han skrev brev till oss på skrivmaskin, fler än 2.000, och många var humoristiska. Bland annat skrev han små kokböcker med recept som kunde innehålla en halv sardin, hundra gram mjöl, lite olja och torkad banan. Hans goda humör smittade av sig på oss.
Efter tre år var Bosnienkriget över.
– Jag mötte pappa på flygplatsen i Malmö när han kom 1995. Han hade varit en stor man – du vet, som jag – och vi mötte ett litet barn. Han var så smal och sliten att han såg ut att komma från Auschwitz. Min mamma Slobodanka svimmade för första gången i sitt liv.
Familjen trodde att vistelsen i Sverige skulle bli kort, så Goran Kapetanovic åkte till Stockholm för att köpa hem sneakers till Sarajevo. Men snart insåg de att kriget skulle bli långvarigt.
– Det var väldigt starka känslor. Folk tror att det är lätt att söka asyl, men det är svårt att be om hjälp, och att inse att du kanske aldrig kommer att återvända. Tänk dig: du är sjutton och frustrerat kär, och tre månader senare ska du lämna ditt hem och hitta en ny försörjning. Min generation blev vuxen över en natt.
Från den pulserande kulturstaden Sarajevo, med 600.000 invånare, kom Goran Kapetanovic till Dals-Ed nära norska gränsen, i vars centralort det bodde 3.000 personer. Konflikterna följde med och ibland fick han stryk av andra jugoslaver. Mest tid spenderade han på folkbiblioteket.
– Det som är så bra med Sverige, vilket påminner om forna Jugoslavien, är att varenda liten håla har ett bibliotek. Jag hade ett väldigt stort behov av att förstå världen och vad som hänt mig, så jag läste en bok om dagen. Litteraturen lät mig veta att jag inte var ensam.
Vid den här tiden var religionen inte politiserad på samma sätt som i dag, och han kände sig välkommen.
– Muslimer var fortfarande något exotiskt. Även om Ny demokrati kom in i riksdagen var hatet inte lika normaliserat som i dag. Samtidigt var det lättare för oss att komma in i samhället än det är för dagens flyktingar: vi var vita, hade samma utbildningssystem, samma referenser.
Vi går ut i Malmökvällen, promenerar längs folkparken och tar oss in på en bakgård och uppför en metallstege in i ett gammalt industrihus. Här ligger Kapetanovics favoritrestaurang Grand, som enligt en Metrorecension ”tar dig till en hotellobby i kommunismens Polen”. I baren kommer två unga kvinnor fram och tar en selfie med den nyblivne kändisregissören. Kapetanovic själv överraskades av priset, bland annat för att filmen bara var en knapp timme lång.
– Vi hade strax under fyra miljoner i budget, vilket är minimalt för en långfilm. Så jag tänkte att vi gör en tv-film i stället, likt Lars Molins ”Den tatuerade änkan” eller någon av Krzysztof Kieslowskis filmer. På åttiotalet var formatet väldigt populärt. Filmen är gjord med lite resurser men otroligt mycket kärlek.
I september är det premiär för hans svarta komedi ”Krig”, en barn- och ungdomsfilm om den lillgamla 11-åringen Malte. Han är fascinerad av matematikern John Nash, och när han flyttar till ett nytt område med två rivaliserande gäng försöker han skapa fred utifrån Nashs spelteoretiska resonemang. Men i stället förvärrar han situationen. Manus är skrivet av Jannik Tai Mosholt, som skrivit för den danska serien ”Borgen”.
– Det handlar om hur lätt det är att skapa konflikter, och hur svårt det är att uppnå fred. Jag vill göra annorlunda historier för barn.
Goran Kapetanovic är rädd att historien just nu upprepar sig.
– Jag känner igen mycket från Balkankrigen: hatet, nationalismen, populismen, alla falska nyheter och hoten mot journalister. Och så medier som börjar förstärka idéer om vi och dom, och skriver om vilket påbrå människor har. Dagens Balkan är lika hatiskt som på 1990-talet; vissa försöker till och med normalisera den nazistiska Ustasjaregimen som under andra världskriget ledde hundratusentals människor i döden. Det är en mycket farlig situation.
Kanske står hoppet till nästa generation. I ”Min faster i Sarajevo” lär Zlatans dotter känna en bosnisk tjej i samma ålder, som i en scen övar flöjt till sista satsen i Beethovens nionde symfoni – en del av den är händelsevis EU:s nationalsång – och i en burk sparar hon pengar för att kunna studera i London.
– När tjejerna röker en joint i en bil skulle det lika gärna kunna vara New York eller Stockholm. Den äldre generationen har inte bearbetat sin historia, men den yngre är global. Tack vare internet har de samma referenser och hittar varandra direkt. Kanske kommer den generationen aldrig att gå ut i krig.
Själv ångrar han ändå inte att han väntade så länge med att börja berätta för sina barn.
– Det ses som så självklart att du ska lära dina barn ditt hemlands språk och resa tillbaka med dem, jag har blivit dömd så många gånger för att inte ha gjort det. Men alla måste hantera sina trauman på sitt sätt, och det hela måste vägledas av barnens nyfikenhet. När jag kom hit till Sverige ville jag bara tvätta bort smutsen från det fruktansvärda kriget, och jag ville inte blanda in mina döttrar i det.
Nu börjar han dock känna sig redo att prata ut.
– Jag har berättat samma saga för mina döttrar under de senaste åren, om hur jag var en lycklig scout i Jugoslavien: vi tävlade om att baka den bästa bakelsen, och jag fick i uppdrag att gå till olika bönder för att ständigt köpa nya ingredienser. Det kanske börjar bli dags att berätta slutet.