Fångar i byråkratins järnbur

Först publicerad i ETC Helg.

Någonstans i Flen finns en mur. På den ena sidan bor de som vann lotteriet, de som föddes med livstids medlemskap i ett av världens mest välmående samhällen. Här utkämpas inga krig, begås få våldsbrott, och det finns – än så länge – ett grundläggande trygghetsnät som kan plocka upp den som fallit.

På den andra finns de rättslösa. De som Agamben kallar Homo Sacer. Migranter utan hem som inte kommer att få ett nytt. Över muren syns en vajande flagga i perverst glada färger, gul och blå, som en påminnelse om det ouppnåeliga: Medborgarskap. En del av mig vill kyssa mitt pass. En annan vill elda upp det.

”5:2 reser den elfte. 6:1 mår bra. 8:3 vill ha sin medicin.”

Det är personalmöte på migrationsverkets förvar i Flen. Som tjänstemän ska de framför allt vara sin yrkesroll. Då är det praktiskt att använda siffror i stället för namn.

Men Sophie och Solveig trilskas. De delar gärna en cigarett med de förvarade på bakgården, kramar om dem och köper födelsedagspresenter. De gör precis allt de inte ska göra: behandlar de förvarade som människor. Till slut får de en tillsägelse. De överordnade har hört att de lägger upp kvällsmåltiden fint. Hur tror de då att de andra teamen känner sig?

I förvaren låser migrationsverket in asylsökande som skall av- eller utvisas, som har oklar identitet, eller som bedöms vara flyktbenägna. I Sverige finns fem förvar med totalt 235 platser. Anna Persson och Shaon Chakraborty låter oss nu för första gången titta in och bekanta oss med personalen och några av de förvarade.

Sami, eller 14:2, är en vältalig ung kille som frågar varför vi får resa till hans land, men inte han till vårt. Han sparkar boll på den lilla gården, och utkämpar en hopplös kamp för att de ska få äta lunch längre än en halvtimme. Aina, eller 9:1, har varit där sex månader, vilket är ovanligt länge. Hon har överlevt två krig i Groznyj, men är mest orolig för att hennes gravida dotter ska bli hemskickad. Hon verkar gå under falsk identitet, men vem skulle inte göra det för att överleva?

Dokumentären är medvetet ganska anspråkslös i sin omfattning. Vi får inte se någon grafik om hur stor andel av de asylsökande som hamnar i förvar, hur stor andel som kommer från krigsdrabbade områden, eller någon förklaring till hur migrationsverket i stort fungerar. Precis som de förvarade befinner vi oss plötsligt bakom murarna, avskärmade från allt sammanhang.

Tyvärr får vi inte veta så mycket om personerna heller, om hemmen de lämnat eller om färden till Sverige. Det finns säkert goda skäl. Filmmakarna skulle omöjligen kunna verifiera vad de hör, och de förvarade vill ju inte riskera att avslöja något som kan användas emot dem i rättsprocesserna. Så vi får mest hänga med dem ett tag. Kolla in datarummet, lyssna med i en förhandling, förberedelser inför en grillkväll – små episoder utan tydlig dramaturgi.

Ibland blir det starkt, som när Aina via telefon delges ett negativt beslut och brister ut i gråt. Men oftast får vi bara en känsla för tristessen i att vänta på beslut, och absurditeten i att ingen önskan är måttfull nog att få ett ja från cheferna.

Byråkrati är enligt Max Weber det mest effektiva sättet att organisera samhällen. Den kännetecknas av tydliga hierarkier, regler i stället för personrelationer, vilket gör att alla får likvärdig behandling. Den tar inte hänsyn till människans individualitet, vilket är dess styrka och svaghet. Weber varnade därför att byråkratin kunde bli till en järnbur. Om det gällt kemikalieinspektionen eller rederinämnden så kanske burens galler inte känts så kalla för fingrarna. Men för en myndighet som handskas med utsatta människor blir paragrafrytteriet till ett långsamt våld som bryter ned dem. Både FN och Amnesty har riktat kritik mot Sverige för vår flyktingbehandling.

Men Flen är inget Guantanamo direkt. Det handlar i stället om en myndighet som effektivt verkställer de regler som samhället ställt upp. I det här fallet regeln att ditt födelseland ska vara den mest avgörande faktorn som avgör din livskvalitet. Denna orättvisa är så skriande tydlig för personalen att avhumaniseringen inte fungerar. De förvarade blir till siffror, till översatta röster på andra sidan en telefon. Men för sådana som Sophie och Solveig, och för filmens unga regissörer, så slutar de aldrig att vara människor.

