Skit i trottoaren, vi går till stranden!

Först publicerad i ETC Helg.

Amerikanskt sjuttiotal gör sig bra för kostymfilm just för att årtiondet var så mycket kostym. På båda sidor om 68-rörelsens barrikader hade det politiska innehållet försvunnit, men kläder och gester fanns kvar.

Kampen för sexuell frigörelse hade banat väg för porrindustrin, och massorganiseringen hade splittrats och lämnat plats för en sekterism som i extremfall – Manson, Jonestown, Summer of Sam – ledde till tragedier. Vietnamkriget och Watergate ledde till en misstänksamhet mot allt vad staten hade för sig. Och marijuanan gjorde förstås sitt. En hippierörelse som var trött på skolbänken nöjde sig med att sammanfatta allt ont under lata begrepp som ”the Man”.

Å andra sidan fanns den amerikanska staten, som efter andra världskriget byggt tidigare ouppnådda nivåer av välstånd. Men inför oljekrisens ökande inflation och arbetslöshet stod den svarslös. För att hitta någon att skylla på letade Nixon stenade hippies i varje buske, och kommunister under varje sten. ”Kriget mot drogerna” inleds i ett impotent försök att samla nationen under flaggan när ekonomin glidit honom ur händerna. Det USA som firade 200 år av självständighet hade gått vilse.

Denna känsla av förfall har redan inletts år 1970, åtminstone i fiktiva Gordita Beach där Inherent Vice utspelar sig. Thomas Pynchon – som själv engagerat sig mot Vietnamkriget – återvänder ofta till södra Kalifornien, som på grund av avståndet till den politiska makten i Washington länge varit ett motkulturens Mecka. Det dekadenta sammelsuriet av luggslitna surfare, ändlösa drogbanketter och rotlös nyreligiositet gjorde västkusten också till sinnebilden för det författaren Tom Wolfe kallade ”Jag-decenniet”.

Pynchons romaner är oftast så täta att de knappt går att ta sig igenom. Han blandar moralisk indignation och halvplumpt etablissemangshat med syndiga utflykter in i heroin och sex; psykologiska, sociologiska och matematiska utläggningar med referenser till popkultur och serietidningar; melankoli över samhällsförfallet med bisarr buskishumor. Men det enda som är tätt i Inherent Vice är haschdimman, och boken är förvånansvärt lättläst. Därför är den en bra – eller dålig – introduktion till hans författarskap, och först ut att filmatiseras.

Huvudperson är Doc Sportello (Joaquin Phoenix), en pårökt privatdetektiv med breda hårkotletter på kinderna och en sorglig ursäkt till afro på huvudet. Han dras in i en komplott med ett stort persongalleri: en gåtfull exflickvän (Katherine Waterston); en skrupellös fastighetsmagnat (Eric Roberts); en stenad jazzsaxofonist (Owen Wilson); en snut med B-filmsambitioner, vars käft, plattrakade frisyr och namn – Bigfoot Bjornsen – är ungefär lika komiskt aggressiva (Josh Brolin); en allmän åklagare från fastlandet som i hemlighet deltar i surflivets njutningar (Reese Witherspoon); samt hemligt samröre mellan svarta guerillor och Aryan Brotherhood.

Alla spår verkar leda till Golden Fang (“Gyllene huggtanden”), som är ett kriminellt nätverk, eller en båt, eller en tandformad byggnad, och som kanske styrs av den Austin Powers-liknande tandläkaren Rudy Blatnoyd (Martin Short).

Fattar ni? Nej, inte jag heller, och det är nog inte meningen. Det finns ingen röd tråd, bara en allt djupare färd in i ett inrökt kaninhål. Motiven förklaras inte närmare än “Dags för ett besök hos…”. Doc Sportellos anteckningsbok verkar mest vara rekvisita, och fylls med visdomar som “Något på spanska”. Men trots att vi inte förstår någonting så verkar allt hänga samman. Filmen är något av en laglig dos haschparanoia.

Paul Thomas Andersons intresse för det undermedvetna gör honom väl lämpad att regissera Pynchon. Hans filmer lämnar ofta känslan av att han sagt något viktigt, utan att man nödvändigtvis förstår vad tusan som hänt. En bra dag (Magnolia, There Will Be Blood) träffar han platser inom oss bortom förnuftet, och filmerna stannar. En dålig dag (The Master) undrar man om han har något att säga eller bara imiterar allvar.

Mycket av den snart 80-årige författarens barnsliga humor är kvar, och Inherent Vice följer Pynchon ända ned till replikerna. Kanske är Anderson för trogen. Filmen är något för grabbig, och alldeles för lång.

Bokens motto är Paris-slagordet “Under trottoaren, stranden!” Men hos Pynchon finns en sorg över hippierörelsens uppgivenhet inför att förändra, eller ens förstå, samhället. Kanske borde slagordet skrivas om till: “Skit i trottoaren, vi går till stranden!”