Som nioåring startade Amy Winehouse ett band med sin bästa vän Juliet. Hon älskade Salt-n-Pepa så bandet fick heta Sweet-n-Sour (Amy var Sour). Pappan Mitch var taxichaufför men sjöng jazz med Amy i hemmet – Frank Sinatra, Dinah Washington, Ella Fitzgerald. Hon började på teaterskola när hon var tolv, men hon passade aldrig in bland alla duktiga flickor och blev utkastad för att ha piercat näsan och skolkat. Amy trodde själv aldrig att hon skulle lyckas. ”Det händer aldrig en judisk tjej från norra London.” Men hon började skriva låtar som fjortonåring och talangen var omöjlig att stoppa.
Det är ingen slump att Asif Kapadias dokumentär om Amy Winehouse bär hennes förnamn. Under några turbulenta år visste vi allt hon henne: drogerna, männen, melankolin, döden som 27-åring i en alkoholöverdos. Och när så mycket digitalt bläck nu används till obduktionsrapporter – detta är en av dem – så är det ändå viktigt att börja med musikern Amy.
Debutplattan Frank (2003) döptes efter Sinatra och doftade av den soul och jazz hon var uppvuxen med. Hennes mörka altstämma och kontrasten mellan det något sluddriga uttalet, och perfekt teknisk kontroll i låtar om att vara förlorad, fick henne att låta äldre. Eller snarare tidlös. Produktionen påminde dock om den moderna, urbana musik som spelades i Camdens hippa vattenhålor.
Och ”frank” – rättfram, ärlig – är precis rätt ord för att beskriva Amy själv, som saknade en uppdelning mellan privat och offentligt, scenpersona och vardagsjag. Till och med kroppen berättade en historia: dussentalet tatueringar vittnar om viktiga människor i hennes liv (såsom att hon är ”pappas flicka”), skärsåren om en tonårstid av depression och Seroxat-tabletter, den snabba viktnedgången om hennes kamp mot bulimi sedan klasskamraterna lärde henne att spy upp mat för att bli smal.
Och så de briljanta, öppenhjärtiga texterna. Genombrottsplattan Back to Black (2006) doftade mest av allt av Motown-soul från 60-talet, men med mix av jazz och funk som tidigare. Men den kaxiga, nakna poesin gör henne egen, och vittnar om det själsligt hål som hon försökte, men aldrig lyckades fylla – med medicin, alkohol, män, droger.
”Varför behöver jag en man när det finns så mycket annat?” sjunger hon i Tears dry on their own. Men tårar torkar. Snart är hon nästa mans andra kvinna igen. I Back to Black går hon in i mörkret när den oduglige maken Blake Fielder-Civil – mannen i hennes liv, som introducerade henne till crackkokain och heroin – ligger med sina ex. I Stronger than me är hon besviken över att han är lika svag som hon. ”Allt jag behöver är en man som lever upp till sin roll.” I You know I’m no good om att hon inte kan vara lycklig utan en viss man som är gift med någon annan. I Rehab vill hon inte gå, gå, gå på drogrehabilitering då hennes pappa inte tror det behövs. Och så vidare.
Asif Kapadia har tidigare gjort Senna, om världsstjärnan inom Formel 1 som kraschade och dog inför hela världens ögon. Steget var inte långt till Amy Winehouse, och tekniken är densamma: ett kaleidoskop av mobilfilm, röstmeddelanden, hemmavideor, nyhetsinslag och liveframträdanden, alltsammans varvat med öppenhjärtiga intervjuer med vänner och kollegor. Digitaliseringen, internet och förekomsten av billiga kameror gör att vi i dag har tillgång till en uppsjö otroligt mycket mer privat material om människor än tidigare.
Vi tror oss kanske redan veta allt om den lilla kvinnan med stora bikupan till frisyr, men filmen lär oss två nya saker. För det första hur otroligt talangfull hon var redan som ung, som i inledningsscenen när hon sjunger på bästa vännens födelsedag. Men också den mänskliga, spontana sida som skvallerpressen konsekvent ignorerade när de förföljde, hånade och drev med henne vart hon än gick – en häxjakt som allmänheten villigt finansierade med lösnummerköp i ett nykonservativt ”skyll dig själv”-samhälle som väljer dyra straff före billig vård.
Vi får se hur bolaget och pappan drev ut henne på turnéer för att dra in mer pengar när hon egentligen borde varva ner, och hur den oduglige maken drog ner henne i ett ömsesidigt beroende. Hur pappan övergav henne när hon var nio för att återvända när hon blivit känd för att bygga en egen karriär på hennes talang. När hon väl legat på rehabilitering en tid och får ta emot besök kommer han dit med en kameraman för att få material till en egen dokumentär, trots att det syns tydligt på Amy att hon behövde vara ifred.
Men Kapadia frikänner för den skull inte Amy själv. Det kan vara svårt och frustrerande att vara i närheten av en missbrukare. Som Russell Brand skriver i den kanske bästa texten om hennes död, är missbrukaren aldrig närvarande, den pratar på distans – från en plats där hon hellre vill vara, nämligen i drogruset.
Amy Winehouse berättar ofta att hon inte hörde hemma i denna tid, men kanske var även denna nostalgi en sorts flykt från bristen på självkänsla. Kanske fanns svaret i en av hennes texter: ”Jag borde bli min egen bästa vän”.
