Feministisk skattjakt med misantropisk mormor

Elle är inte någon generisk bullmormor, utan en äldre kvinna av kött och blod. Den sofistikerade äventyrskomedin Grandma är en knotig smocka rätt i Hollywoods botoxade nylle.

Först publicerad i ETC Helg.

Det måste sägas: Hollywood avskyr äldre kvinnor. Någon gång runt 40 passeras vad komikern Amy Schumer kallar för kvinnans ”sista knullbara dag”, det vill säga när de inte längre ses som trovärdiga kärleksintressen på film. Magasinet Vulture presenterade 2013 några sorgliga diagram som visar hur flera manliga skådespelare ända upp i 60-årsåldern fortsätter att dejta 35-åringar på film. För de flesta kvinnor som passerat 40-strecket finns bara rollen som mormor kvar. Och rollerna är ofta ”magiska”, i betydelsen att de inte har några egna lustar och önskningar, och bara är till för att underlätta för andra.

Grandma är en knotig smocka rätt i Hollywoods botoxade nylle. Titeln är ironiskt menad, för vi får inte träffa någon generisk, söt mormor som bjuder på bullar och visdom. Vi får träffa Elle, en specifik individ, som är ful i munnen, lynnig, passionerad, elak och öm om vartannat.

Den åldrande poeten och akademikern Elle Reid (Lily Tomlin) är på väg bort från världen. Ingen läser längre hennes poesi, och hon har tappat kontakten med både dottern Judy (Marcia Gray Harden) och de flesta av sina gamla vänner. Hon har nyligen förlorat sin livskamrat Vi, och gör nu slut med sin unga partner Olivia. För att ytterligare stå på egna ben klipper Elle sönder sina kreditkort och gör ett vindspel av bitarna. Men broarna hon bränner gör henne snarare ensam än självständig.

Då dyker tonåriga dotterdottern Sage (Julia Garner) upp och berättar att hon har en dag på sig att skaka fram 600 dollar till en abort, vilket hon inte vågat nämna för sin mamma Judy. Elle har med sin konstinstallation precis frigjort sig från pengarnas ok (det vill säga: hon är pank), men hon föreslår att de åker runt i hennes rostiga Dodge i jakt på kontanter. De träffar ett pärlarmband av figurer och miljöer från det förflutna, och det ena mötet blir mer obekvämt än det andra – såsom en transperson och tatuerare och Elles tidigare älskare av olika kön. De söker upp Sages odugliga pojkvän, men när han vägrar hosta upp ett öre till aborten slår Elle ned honom med hans hockeyklubba (”Vad ska han säga: ’Sages mormor spöade mig’?”) Till slut tvingas de förstås ta tjuren vid hornen och konfrontera Judy.

Paul Weitz har tidigare regisserat About a boy, som även den innehåller en självdestruktiv feminist som inte riktigt lyckas med föräldraskapet. Rollen som Elle skrev han efter Lily Tomlin, vars otroliga tolkning förhoppningsvis erkänns i kommande prisutdelningar.

Grandma fångar på ett underhållande sätt de spända solidaritetsbanden mellan generationerna. Elle blir rasande på en bokhandel som inte betalar mycket nog för en förstahandsutgåva av Det andra könet, och Sage vet inte ens vem Simone de Beauvoir är. Det finns förstås något symboliskt med en kvinna som vill åtnjuta aborträtten (om än i sin dyra, privatiserade variant) men inte ens minns namnet på de kvinnor som kämpade för den. (Något liknande skulle kunna sägas om Lily Tomlins egen kaxiga humor, som glömts bort trots betydelsen för samtidens feministiska humorvåg.)

Som så många barn till 68-generationens frisinnade aktivister är Judy en uppstyrd arbets- och kaffenarkoman, en livsföring som vilsna Sage i sin tur inte kan identifiera sig med. Men Weitz låter aldrig karaktärerna bli till klichéer; alla är de ömsom offer för omständigheterna, men lika ofta är de handlingskraftiga, och det som först verkar småsint och elakt har oftast både en rationell och känslomässig förklaring.

Så hur kan umgänget med en misantrop vara så underhållande? Sådana som Woody Allen, Larry David och Michel Houellebecq har redan stakat ut några tumregler. För det första måste det göras med humor – och det bör poängteras: detta är en väldigt rolig film. För det andra måste avskyn även innefatta den egna personen. ”Jag är en hemsk människa”, utbrister Elle strax efter att ha kallat ex-älskaren Olivia för en fotnot och gråter sedan i duschen. Självgoda karaktärer som Roman Raskolnikov i Brott och straff, som tror sig vara mer värd än människorna de avskyr, är olidliga att vara nära.

Och tvärtom vad hon själv tror är Elle egentligen inte någon hemsk människa. Hon är där när det gäller för sitt barnbarn, och kanske kommer hennes otrevlighet och solidaritet från samma plats, nämligen ilskan över sakernas tillstånd, och sorgen över att de närmaste av relationer till slut kan visa sig vara övergående.

Lämna ett svar