Först publicerad i ETC Helg.
”Jag tror att det ryska folkets mest grundläggande andliga behov”, skriver Fjodor Dostojevskij i En författares dagbok, ”är behovet av lidande, ständigt närvarande och osläckbart, överallt och i allt.” När ryska författare vid mitten av 1800-talet formulerade tanken på en rysk folksjäl stod den enkla människans lidande i centrum. Ibland blev det nästan perverst, som när Ivan Turgenevs starke, dövstumme träl Gerasim dränker sin enda vän, hunden Mumu. I det feodala Ryssland stod bonden i centrum för denna kult, i Sovjetunionen proletären. Samhällsstrukturer kommer och går, men lidandet är konstant, ja kanske till och med ett socialt band.
Gamla testamentets berättelse om Job – en enkel, hårt arbetande och rättfärdig man som ändå bestraffas av Gud – har därför haft en speciell lockelse i rysk kultur. Redan i Bibeln ställs alltså frågan om varför olycka drabbar goda människor, när Gud sägs belöna godhet. Samt den relaterade frågan om det finns osjälvisk godhet. Kommer Job att fortsätta tro utan någon världslig utdelning?
Alla karaktärer i Leviatan bär på en sorg. Koljas fru Lilia vantrivs i det lilla instängda samhället, hans son från ett tidigare förhållande saknar sin döda mor, och borgmästaren är närmast manisk i sitt förakt för sina väljare – ”insekterna”. Och alla super de som kvastbindare.
Zvyaginsev säger att han även inspirerats av Thomas Hobbes Leviatan, där sjömonstret från Jobs bok får symbolisera staten. På grund av människans benägenhet att synda ger vi där upp en del av vår frihet för att få fred och trygghet. Men i filmen är samhället inte ett kontrakt mellan människor utan en helt främmande varelse. Staten är genomkorrupt och hopplös att förändra. När den olycksdrabbade Kolja beger sig iväg för att skrika på rättvisa går han inte till en regeringsbyggnad, utan till havet. Denna naturhyllande anarkism har även den långa rötter i rysk historia, och filmens vackra panoramabilder av de öde kustlinjerna vid Barents hav stärker bilden av lidandet som en naturlag.
För Leviatan är väldigt bra, men inget mästerverk. Det symboliska språket, som visserligen hör till i ryska sorgespel, tynger ned berättelsen. Vi behöver inte en präst som lägger ut berättelsen om Job i klarspråk. Visst, även i Jobs bok stiger Gud ned och förklarar sig vid två tillfällen. Men vi får nog ursäkta Bibeln om den blir lite predikande ibland.
Även satiren är ibland övertydlig. Som när de kör ut med bilen för att skjuta prick på porträtt av gamla Sovjetledare. Eller när en polis vill ha Koljas hjälp med sin rosthög till bil, och Kolja suckar till sin advokatvän från Moskva: ”Vilken korrupt polis som helst kan tjäna ihop till en bra bil på fem år.” ”Han kanske är en ärlig polis?” svarar vännen och båda brister ut i skratt.
I detta enkla moraliska universum är ingen korrupt för att de har hyror att betala, de är korrupta för att de är skurkar. Supandet, kamouflagejackorna, de fallfärdiga husen, bovarna till politiker – filmen ger precis den bild av Ryssland som vi gillar i väst.
Men det betyder inte att bilden inte är sann. Filmen låter oss träffa samma människor som Svetlana Aleksijevitj intervjuat i bland annat Tiden Second Hand – den vanliga, kämpande ryssen som samlas vid köksbordet för att skoja om sin olycka över ett glas eldvatten. Samtidigt sörjer många av de intervjuade Sovjettiden, då ryssarna brydde sig om kultur. I dag säljer alla korv och jeans.
Leviatan andas av samma melankoli. På en strand nära staden har ett valskelett spolats iland. I Bibeln lovade Gud att mänskligheten skulle få dela på sjömonstrets kött, och den tyske poeten Heinrich Heine förberedde till och med ett recept med vitlök, russin och rättika. Men i Leviatan är Gud död och magarna ekar tomma. Så när en grupp barn samlas i en kyrkoruin skickar de inte runt en bibel men en flaska vodka.
