Först publicerad i ETC Helg.
”Jag tror absolut inte att det låg några rasistiska tankar bakom.”
Så sade Hallands nations kurator i P1 om de lundastudenter som målat ansiktena svarta och snörat rep runt halsen för att iscensätta en slavauktion på en fest med djungeltema. Få reagerade, och vissa lämnade till och med bud på slavarna.
Det kan ligga något i citatet. I USA har begreppet ”mikroaggressioner” hämtats från forskningsvärlden för att beskriva den vardagsrasism som även uttrycks av människor som anser sig vara progressiva. 2014 inleddes kampanjen ”I, Too, Am Harvard”, där afroamerikanska studenter fotograferade sig med skyltar innehållande mikroaggressioner de själva upplevt, som: ”Att jag har en åsikt gör inte mig till en Arg Svart Kvinna” och ”Du är inte svartare än jag för att du kan rappa fler Jay Z-texter.”
Samantha ”Sam” White är en aktivistiskt lagd filmstudent som hävdar att Gremlins handlar om den vita, urbana medelklassens rädsla för svarta inkräktare, då de små varelserna älskar stekt kyckling och blir livrädda när de får vatten i håret. I hennes radioprogram som gett filmen sin titel ifrågasätter hon vardagsrasismen på campus. ”Kära vita människor: Antalet svarta vänner ni behöver för att inte verka rasistiska har just höjts till två. Och din gräsleverantör Tyrone räknas inte.”
Sam ser ner på svarta som lydigt dansar steppdans för att släppas in till den vita eliten. Kanske syftar hon bland annat på Coco och Troy, som på olika sätt anpassar sig för att främja sina karriärer. Samtidigt antyds att Sams egen radikalism bara är ett skådespel för att vinna respekt. Den som helt går sin egen väg riskerar nämligen att bli utanför även bland svarta studenter. Så är fallet med den nördige, homosexuelle förstaårsstudenten Lionel, som gillar Robert Altman-filmer och Mumford & Sons.
Dear White People handlar trots titeln inte främst om vit rasism, utan om svart identitet. Om att anpassa sig till en traditionell institutions normer utan att verka undergiven; att göra karriär utan att svika sina ideal; att finna kraft i gemensamma identiteter utan att glömma sin individuella särprägel.
Justin Simien kan liknas vid en politiskt korrekt Spike Lee för internetgenerationen. Konceptet började som Twitterkontot @DearWhitePeople, pengar samlades in via mikrofinansierings-tjänsten IndieGogo, och den vinjettliknande stilen känns igen från sajter som CollegeHumour.
Och det är just som en samling sketcher som filmen gör sig bäst. Den lyckas inte lika väl när det blir allvarligt. För till skillnad från Lee vill Simien inte göra det riktigt obekvämt för tittaren. Skolans vite rektor hävdar exempelvis – vilket under Obama-åren blivit så populärt bland republikaner – att rasism inte finns längre. Studentboendena på Winchester är segregerade klubbar, och rektorn vill luckra upp detta genom att införa slumpmässigt medlemskap. Sam hävdar att detta bara är en strategi för att bryta upp det svarta studentboendet, bland annat för att det hotar att avskräcka privata donatorer från att stödja universitetet. Dilemmat mellan segregering och integration får inte någon riktig upplösning.
Precis som Återträffen gjorde med mobbning, väcker Dear White People många tankar om egna upplevelser av rasism, vare sig man varit måltavla eller utövare. Se den med vänner och ni får garanterat saker att prata om. Som film har den vissa dramatiska brister. Den försöker säga för mycket på en gång, och med en sådan stor samling karaktärer blir var och en lite väl grovt tillyxad.
Men i ett Hollywood som bara intresserar sig för vita människors erfarenheter känns en gestaltning av politiken inom svarta miljöer automatiskt fräsch och nyansrik. Och kanske säger stereotyper mer om mänskligt beteende än vi tror. Vi förhåller oss till dem varje dag. Ofta föredrar vi maskerna, vita som svarta, för att ordning är mer bekväm än tvetydighet.
Fotnot: Vänsterns studentförbund startade nyligen sajten Univleaks.net där du anonymt kan anmäla rasistiska händelser vid svenska universitet.
