Artister med kontroversiella åsikter avbokas. Skribenter anklagas för att missbruka yttrandefriheten. ”Cancelkulturen” må vara ett problem, men ofta används begreppet för att gynna mäktiga opinionsbildare på bekostnad av svagare gruppers rätt att höras.
”Vi måste se upp för häxjakter på människor som anses ha fel åsikter”, skriver Yascha Mounk i DN (20/7), och det är lätt att hålla med. Kanske för lätt.
Statsvetaren Mounk skrev i juli under ett öppet ”brev för rättvisa och fri debatt” med Noam Chomsky och J K Rowling med flera. Många hyllade ett försvar för tankefrihet, andra fann det ironiskt att flera undertecknare själva lyft högaffeln då och då.
I samtalets mitt står ”cancelkultur”, angrepp på en åsiktsmotståndares inkomst. Vissa, inklusive min mobils rättstavning, vill få det till en ”cancersjukdom”. Men frågan är svårare än så.
Som när festivaler bokar rappare som uttryckt sig antisemitiskt och krävs på en motivering. Vad är det om inte rimlig cancelkultur? Problemet är då inte kritiken i sig, utan när organisationer och företag är för syltryggade för att försvara sina bokningar eller anställda, och slänger ut någon obekväm hellre än tar ansvar för sin kultur. Ett delsvar på det är anställningstrygghet.
Faktum är att många av yttrandefrihetens förkämpar ville begränsa den. Vi älskar att citera första stycket i filosofen Peter Forsskåls ”Tankar om borgerliga friheten” (1759), utgiven sju år innan Sverige blev först att grundlagsskydda det fria ordet: ”Näst livet kan ingenting vara människor kärare än friheten.” Men glömmer det andra: ”Men vi böjas ofta till laster och oförrätt. Alltså bör gränser sättas för oss och friheten bör mista sin skadliga del […]”.
George Orwell, som Mounk ser som omutligheten själv, angav mot slutet av livet vänsterfolk som Charlie Chaplin för brittiska UD, samt noterade deras sexualitet. Hans skäl må vara legitima, som hat mot stalinismen och omsorg för demokratin, men både Forsskål och Orwell visar hur tankefriheten alltid vägs mot andra värden.
Mounk svischar förbi en ”redaktör på New York Times fick sparken bara för att ha publicerat en debattartikel av en amerikansk senator.” Denna gästledare krävde att militären sätts in mot Black lives matter – strax innan Trump satte in federal polis – och att Mounk ser fallet som så lätt säger en del om vems yttranden han värnar. Inte reportrars rätt att vädra missnöje eller afroamerikaners protester, utan en fascistoid politikers rätt att bre ut sig i en liberal tidning.
Visst, men argumentera då för denna prioritering. I ett samtal om sociala spelregler snarare än om censur tar man ofta ställning mellan gruppers rätt att höras. Men både häxjägarna och deras kritiker är alltför fokuserade på att fria eller fälla mäktiga opinionsbildare, medan de röstlösa kan köras bort av kamouflerad polis utan att ens nämnas.
