Kändisarna gör skandal och talar ut. Först Isabella Löwengrip, därefter Paolo Roberto. Träningen och framgången känns inte längre lika angelägen. Men vilka är alternativen?
När Isabella Löwengrip i P1:s söndagsintervju säger att hon inte lär bli så gammal brister det för Martin Wicklin. ”Men säg inte så.”
Hon har då berättat om hur hon efter bolagskraschen proppade sig full med sömnmedel, åkte in på sjukhus och kom på fötter med elterapi, utan en enda nära person att gå igenom allt med.
Tapperheten väcker sympati. Mindre så med Paolo Roberto, den andra influerarstjärna som på kort tid berättat om sitt fall. När mörkret tog överhanden skadade hon sig själv, han en annan. Men det finns också likheter.
Båda ställde sig vid mikrofonen för att lansera snarlika berättelser om uppgång och fall. Barndomstrauman, tidiga framgångar, själsliga hål som inte låter sig fyllas, och motgångar som sporre för att kämpa sig upp igen. Det vill säga, en variation på det budskap som de båda självutnämnda förebilderna försörjt sig på.
Vi får se om Roberto slår mynt av fallet till slut, men i ett inlägg snart efter intervjun firar Löwengrip lanseringen av en ny podd med bubbel och klädreklam. Detta bara dagar efter att hon lovat leva svenneliv med falukorv och holidaydipp, och bryta med den statusjakt som slutade med bitblock och elchocker.
Man kan få för sig att allt bara var en lanseringsstrategi.
Vad de säljer är inte unikt, snarare den senkapitalistiska livsdrömmen. Att gå upp tidigt för att träna och meditera nämns ständigt som en vana för framgångsrika. Det finns en myt om de rikas dekadens, som den norska finansserien ”Exit” bygger på, men statistiken visar att överklassen knappt har fritid. Den är inte hedonistisk utan självspäkande.
Att någon som eftersträvar ”hotellkänsla” i sin trettiomiljonersvilla, eller gör rundsparkar halv sex på morgonen i raljans över andras bristande självkontroll, bär på en sorg är uppenbart. Så varför tilltalas många ändå av deras livsråd?
Michel Houellebecq är något på spåren i ”Serotonin”, när han beskriver nikotinet som ”en perfekt drog, en enkel och sträng drog som inte medför någon njutning och som helt och hållet definieras av brist, och av bristens upphävande.” Att ta ett bloss är att spela en liten teater om livets mening. Besvikelsen hör till.
Nog är det lockande när någon säger sig veta receptet, inte bara på den fulländade sardellpastan, utan på ett gott liv. Men det systematiska nedstängandet av de platser där andra drömmar kan få växa – dansgolv, kulturhus, bokaffärer – påskyndas nu av pandemin. Oavsett hur det går för den ena eller andra influeraren, så ekar deras kärva framgångsfantasi allt mer ensam.
