Julia Kristeva, den franska stjärnan inom psykoanalysen, är djupt oroad över tillståndet i världen och undrar varför de protesterande på Paris gator inte gör en ”sann revolt”. DN:s Leonidas Aretakis har träffat henne under ett snabbt Sverigebesök.
Det känns kusligt att träffa Julia Kristeva vid en huvudlös staty av den visa och kyska Minerva, en trappa upp på Hotel Diplomat.
Den franska psykoanalytikern har nämligen ofta skrivit om halshuggningen, i synnerhet av kvinnan, som mänsklig fantasi. Då huvudet så starkt förknippas med medvetandet, framstår en kapad skalle som både liv och föremål samtidigt. Inte konstigt att de både skrämmer och fascinerar, så pass att hon ser en blodröd tråd från primitiv skalldyrkan, via landsmännens giljotiner, till internetålderns IS-videor.
Som psykoanalytiker är hon intresserad av hur den typen av hemliga drifter och önskningar kan förklara vårt beteende. Så nu vill jag förstås att hon lägger samtiden på divanen. På ren franska: Vad fan sysslar vi med?
– Trump är en patologisk galning. Och hans väljare känner igen sig i hans skörhet, på vilken han byggt sitt sadistiska och auktoritära beteende. De behöver det skydd som han lovar dem, och ser honom som en amerikansk Allah, som kan hjälpa dem att inte bara överleva, utan styra över världen.
Men är inte Vita Husets orangea lögnhals precis vad Julia Kristevas generation av franska vänsterintellektuella bad om? De avfärdade välfärden och den liberala demokratin som sofistikerade former av disciplinering, och upplysningens sanningsbegrepp som ett verktyg för koloniseringen av tredje världen.
När nu nyhögern hotar att välta omkull alla dessa saker, ångrar hon inte 1968-rörelsens hårda ord?
– Men vi ville inte avfärda rationaliteten, vi ville vidga den. Psykoanalysen handlar exempelvis om att förstå fler skikt inom medvetandet, och kan nu hjälpa oss att begripa varför unga män ansluter sig till IS. Vi ville inte heller upphäva all auktoritet, bara lyfta fram andra saker, som rätten till lycka och fantasi, samt tänkandet som ett ständigt pågående ifrågasättande av det bestående.
Hon påminner också om att de engagerade sig för arbetarklassen, till skillnad från dagens teknokratiska politiska ledarskap. Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron har bland annat kallat strejkande arbetare för “slackers”, och sagt att de också kan ha råd med kostymer om de bara gick till jobbet.
– Samhällskontraktet är upplöst. Se bara på de gula västarna: vissa är radikala och vänder upp-och-ned på gatorna, men många är fredliga och vill bara inkluderas i samhället igen.
I “L’avenir d’un revolte” (“Den kommande revolten”, 1998) skriver Julia Kristeva i 1968-rörelsens anda om upproret som ett ständigt ifrågasättande, med exempel hämtade från vänsterrörelsens historia. Men i dag verkar vänstern snarare ha blivit en kraft för bevarande – av välfärden och demokratin – medan upproret mot det bestående främst kommer från höger.
– Men högerrevolten föreslår ju ingenting, den vill bara riva ned det existerande. Det rör sig om ett indignerat förkastande, men inte om revolt.
Revolten, förklarar semiotikern, är en cirkulär rörelse som även kräver framåtriktning. Denna saknas inte bara hos nyhögern utan än så länge även hos de gula västarna.
– De gula västarna tror inte på politik, de “vill leva”. De misstror det politiska språket så till den grad att ingen åtgärd, inget parti och ingen regering kan tillfredsställa revolten och dämpa det samhälleliga uppbrottet. De borde samla representanter för partier, fackförbund och utomparlamentariska organisationer för att hitta svar på sina ekonomiska problem. Det vore en sann revolt, i stället för att tjura och vända upp och ned på gatorna.
Psykoanalysen var viktig för 68-vänstern för att förklara varför arbetarna nöjde sig med bil och tv i stället för att störta kapitalismen, men i dag lockar den även högern. Hon nickar igenkännande när jag nämner den kanadensiske psykologen Jordan B Peterson, och jag berättar även om Alexander Bard, som utöver att citera henne flitigt i somras, bjöd män från hela landet till Värmland för att sjunga runt en stor träpenis. (“Det falliska, det falliska”, mumlar hon med ett smalt leende.)
– Det är den vita mannens revansch. Sådana uråldriga hämndinstinkter tar över våra medvetanden när vi är svaga och lider. I stället för att fundera över hur vi kan integrera befolkningar med varandra, eller minska energiförbrukningen för att rädda planeten, så är det så mycket lättare att gå in i överlevnadsläge och be om hjälp hos en Stor Fader. Till och med vissa kvinnor går i den här riktningen, och drömmer om att bli räddade av en man.
Julia Kristeva kallas ibland för “livmoderfeminist” eftersom hon fäster så stor vikt vid biologiska skillnader mellan könen. Inom psykoanalysen är detta inte särskilt konstigt, med dess fokus på upplevelserna från barndomen inom en kärnfamilj.
Förra året lyckades dock forskare föda upp lamm i en artificiell livmoder i fyra veckor, och snart är teknologin kanske tillgänglig även för människor. Detta skulle frigöra kvinnan från graviditetens risker, men också från det särskilda bandet till barnet. Vad innebär det för en lära som fäster så stor vikt vid triangeln mamma-pappa-barn?
– Frågan har apokalyptiska undertoner. Kineserna kan skapa barn mellan två kvinnliga råttor, men då enbart flickor. Är det något som skulle kunna föras över till människan, och vad händer då med männen? Visst ser familjerna allt mer olika ut, men just därför behöver vi hjälpa dem att leva med bisexualitetens schema, som bygger på existensen av två kön.
Så även om kärnfamiljen löses upp måste relationen mellan man och kvinna fortsätta vara central? Det låter essentialistiskt.
– Kroppens fysiska skillnader gör manligt och kvinnligt olika, men könet bestämmer förstås inte allt. Jag är en annan person än jag var för några år sedan, jag är mer auktoritär än männen i min omgivning, min bisexualitet och min feminism är unikt uppbyggda. Numera kan alla bestämma sin sexualitet, baserat på det biologiskt givna men också på uppväxt och utbildning. Det finns inget rum för essentialism här; kön är ett permanent återskapande.
Denna tanke om identiteternas obeständighet gör att hon ofta återkommer till författaren Marcel Proust, vars modernistsvit “På spaning efter den tid som flytt” gavs ut mellan 1913 och 1927. Hon är i Stockholm på inbjudan av föreningen Judisk kultur i Sverige för att prata om Proust och det judiska.
Han var visserligen en del av den franska eliten, men som jude och homosexuell var Proust också en främling. Kristeva har skrivit att homosexualiteten genomsyrar hela hans verk, bland annat via den vänliga men ständigt förlöjligade Baron de Charlus. Prousts sympatiska läxa är enligt henne att identiteter aldrig får bli till slutna sekter.
– Enligt Proust hade fransmännen förvandlat Hamlets fråga till: “Att tillhöra eller inte tillhöra.” Människan var alltså inte längre universell i sig själv, utan endast som medlem i en klass eller grupp. Denna idé gjorde Proust sig ständigt lustig över, vare sig den kom från den fåniga borgerliga salongen eller från en aristokrati som tappat kontakten med sin samtid.
Kristeva säger, med hänvisning till den tyskjudiska filosofen Hanna Arendt, att judarnas plats i det franska samhället bara var till låns. Judendomen förvandlades nämligen till judiskhet, det vill säga sågs som en psykologisk karaktär snarare än en religion. Därför tolererades judarna som ett udda inslag i den borgerliga salongen, men så snart det uppstod en kris så glömdes charmen bort och de sågs som kriminella.
Något liknande hände nyligen Kristeva själv, när det kom fram anklagelser om att hon under kodnamnet “Sabina” spionerade för det kommunistiska Bulgarien på 1970-talet. Enligt Julia Kristeva var hon i själva verket övervakad.
– Först skrattade jag åt det hela, tills jag fick reda på att mina studenter hittat min akt på internet, inklusive 29 brev som jag skickat till mina föräldrar. Där berättar jag om livet i Frankrike, pengabekymmer, hur jag hanterade mina föräldrars sjukdom, och andra intima saker. Det känns som en våldtäkt, en psykologisk våldtäkt.
Skrattet är frigörande, även om det kan vara svårt att uppbåda när man befinner sig i underläge, säger Julia Kristeva.
– För Proust är du aldrig en bättre jude än när du skrattar åt dig själv, precis som att du aldrig är en bättre fransman än när du skrattar åt det franska. Det betyder inte att du behöver ge upp din identitet, tvärtom. I dag måste vi mer än någonsin hålla fast vid den Proustska förmågan att skratta åt oss själva.
