Ursprungligen publicerad i DN.
Har mannen spelat ut sin roll?
Är det dags att — som tidigare med arbetshästen och VHS-spelaren — tacka oss för trogen tjänst, spela in några halvhjärtade tv-dokumentärer om vår gärning, och inrätta ett museum i vår ära på någon bygdegård? Stryka män från människa, och homo från homo sapiens?
Evolutionärt verkar svaret vara ja på samtliga frågor.
Via insemination kan kvinnor befrukta sig utan vår medverkan, så människan har nu gått med i den majoritetsklubb arter som inte behöver sex för reproduktion. Kanske kommer flertalet män, som sjöelefanter, dö som oskulder i kampen om de sista skärvorna kärlek. Eller så kan vi fresta som näringskälla, och likt bönsyrsor låta kvinnan bita av våra huvuden i sängen.
Som om det inte vore nog verkar den postindustriella ekonomin vara riggad emot oss. Forskarna Lovisa Broström och Daniel Rauhut skriver i Scandinavian journal of history(3/2018) om hur industridöden gjorde att arbetarmän under perioden 1957–1981 fick svårare att vara familjeförsörjare, samtidigt som den nya servicesektorn satte kvinnor i arbete. Dessutom riktade välfärdsstatens expansion in sig på kvinnor. Allt detta gjorde att fattigdomen ”maskuliniserades”, och fler män blev beroende av socialbidrag.
Även om män ännu sitter på den ekonomiska makten, så kan kvinnor nu försörja och föröka sig själva. Så vad ska de med en manlig partner till?
Den frågan väckte Ida Ölmedal och Malin Ekman i podden ”Sex samtal om män”. De noterar att män i deras omgivning beter sig som ”kristdemokrater” på Instagram, det vill säga fotar parmiddagar i motljus, medan kvinnor skyltar med bergsklättringen. Detta förklarar de med att förhållanden blivit till en statusmarkör bland män, då arbetarmän har allt svårare att hitta kärleken.
Men just därför är den manliga mjukheten lovvärd, och definitivt inte konservativ. Just som kvinnor är stolta över den självständighet de erövrat, så vill män visa upp att vi börjat utforska våra torftiga känsloliv. Därför finns i dag knappt någon malligare varelse än en man med barnvagn.
Tesen om mannens undergång vädras allt oftare, men då den placerar reproduktionen i centrum för det mänskliga doftar den av biologism. Så pass att Hanna Rosin i ”The end of men” (2012) triumfatoriskt trycker på hur ”kvinnliga” egenskaper som nätverkande och inkänning hjälpt kvinnan att lyckas i den nya ekonomin.
Men upplösandet av biologiskt tvång är en frigörelse även för män, då rollen som frånvarande försörjare gjorde oss ensamma. Och snart kommer den konstgjorda livmodern att även låta kvinnan undgå födslospektaklet. Kanske kan relationer då bygga på att vi gillar varandra, utan att någon behöver snegla ner i plånboken eller på sin biologiska klocka.
