Fem av de sju bäst säljande filmerna år 2014 bygger på serietidningar. Om du inte skaffat aktier i trikå-industrin är det alltså hög tid. Vissa regissörer irriteras av hur svårt det är att få gehör för originella idéer i dagens Hollywood. En av dessa är Alejandro González Iñárritu, som kallar genren för ”gift” och ”kulturellt självmord”. Med ”Babel” och ”21 Grams” under bältet gör han nu sin första satir.

I fokus står Riggan Thomson (Michael Keaton), en skådespelare vars karriär stått stilla sedan han för tjugo år sedan spelade superhjälten Birdman. För att visa världen vilken seriös konstnär han faktiskt är sätter han upp en novell av Raymond Carver på Broadway. Detta visar sig vara svårt att ro i land. Stjärnskådespelaren Mike Shiner (Edward Norton) är alltid full, skriver om replikerna, och stöter på Riggans drogberoende dotter (Emma Stone). New York Times teaterkritiker dessutom har på förhand bestämt sig för att sänka pjäsen. I Riggans huvud väser Birdmans mörka röst att han borde dra på sig fjäderkostymen en fjärde gång. Han är ständigt rädd för att bli avslöjad som fejk, precis som peruken på hans tunnhåriga huvud.

Filmen är full av referenser till skådespelarnas tidigare roller. Michael Keaton har själv haft det svårt efter rollen som Batman 1989 och 1992. Emma Stone har spelat i ”Spider Man” och Edward Norton i ”Hulken”. Dessutom är Norton känd för att vara just så pretentiös och jobbig som sin karaktär. Lager läggs på lager i en enda meta-lasagne. Ofta är det riktigt roligt – särskilt när Riggan och Shiner ryker ihop – men ibland känns karaktärerna mer som slagträn för en poäng än som faktiska människor. Som vanligt är Iñárritu för ivrig att visa vem som drar i trådarna.

Därför kontrasterar han Hollywoods och Broadways fånighet mot sin egen tekniska förmåga. Filmen är läckert klippt så att den verkar vara inspelad i en enda tagning. Och med sporadisk jazz och en inledning som doftar av fransk nya vågen-film visar han var skåpet ska stå. Allt förstås ögongodis för filmälskare.

Samtidigt skojas det mycket om människor som tar sig själva för seriöst. Och nog är Riggan, som slår underifrån, filmens hjälte. Så om Iñárritu även skojar med sig själv är öppet för tolkning. Jag lutar själv åt ett nej, och störs av självgodheten. Men han är ändå en briljant filmare, som med Birdman visar vingbredd.