Denna recension publicerades nyligen i Unt.
Året är 2154, och Los Angeles har förvandlats till en oändlig slum. I omloppsbana runt vår fördärvade planet har de superrika byggt sig ett perfekt segregerat bostadsområde som hänger över molnen som en hägring. Elysium, som den stjärnformade konstruktionen kallas, påminner om ett Mercedesmärke, men också om allt som jordelivet saknar: trygghet, hälsa och framtidshopp.
Men Elysiums försvarsminister skjuter kallt ned alla skepp med jordbor som försöker ta sig dit. Hon spelas av en stel Jodie Foster, som låter som att hon törstar efter ett glas vatten snarare än blod. Vid sin sida har hon en psykopatisk ex-militär, spelad av Sharlto Copley, vars söta sydafrikanska dialekt är en kul kontrast till hans sadism. Duon påminner mest om klassiska Bondskurkar.
Trots budgeten används effekterna smakfullt. Stridsscenerna känns nära, kamerorna är modernt skakiga, och stor vikt har lagts vid omgivningar och retroteknologi. Kontrasten mellan jordens kåkstäder och Elysiums perfekta gräsmattor, där de förmögna pratar franska, dricker champagne och lyssnar på Bach, är effektiv.
Även jordelivet skulle kunna utforskas mer. Scenen där Max käftar med en robotbyråkrat är kul, och fler sådana ögonblick skulle kunna visa den olidliga vardag som Max vill fly. Actionfilmsramen gör sig dock påmind, och vi får därför en lite väl stor dos av Matt Damons frustande och haltande.
Men Elysiums mörka framtidsvision känns trovärdig. Filmen lyckas vara både underhållande och empatisk, och dess unga regissör vågar tala med en egen röst. Det räcker långt.
Först publicerad i Unt.
Storfilmer brukar sky originalitet i rädsla för att minsta intelligenta replik skrämmer bort biobesökare och finansiärer. Tryggast då med serietidningsfilmer, som inte behöver lära oss några nya namn. Men Neill Blomkamp visade med sin otippade debuthit District 9 att man kan nå storpublik med egna idéer. Här bjuder han åter på sin lyckade mix av rå action, snyggskitiga miljöer och rättvisefrågor, men med tre gånger så mycket pengar i kistan.
Året är 2154, och Los Angeles har förvandlats till en oändlig slum. I omloppsbana runt vår fördärvade planet har de superrika byggt sig ett perfekt segregerat bostadsområde som hänger över molnen som en hägring. Elysium, som den stjärnformade konstruktionen kallas, påminner om ett Mercedesmärke, men också om allt som jordelivet saknar: trygghet, hälsa och framtidshopp.
Filmens huvudperson Max de Costa går upp tidigt varje morgon för att dra på sig blåstället och ta plats vid rullbanden på säkerhetsföretaget där han arbetar. Ironiskt nog tillverkar företaget de robotar som cirkulerar mellan sopdrivor och hafsigt uppställda kåkhus för att hålla ordning och sätta kriminellt belastade som Max på plats. En arbetsplatsolycka gör dock att Max har fem dagar kvar att leva, såvida han inte uppsöker en av de sjukvårdsapparater som Elysiums lyxiga hus är utrustade med. Med hjälp från en rebelledare borrar han in ett exoskelett (ett slags kraftfull stridsrustning) i kroppen och inleder kampen mot klockan.
Men Elysiums försvarsminister skjuter kallt ned alla skepp med jordbor som försöker ta sig dit. Hon spelas av en stel Jodie Foster, som låter som att hon törstar efter ett glas vatten snarare än blod. Vid sin sida har hon en psykopatisk ex-militär, spelad av Sharlto Copley, vars söta sydafrikanska dialekt är en kul kontrast till hans sadism. Duon påminner mest om klassiska Bondskurkar.
Trots budgeten används effekterna smakfullt. Stridsscenerna känns nära, kamerorna är modernt skakiga, och stor vikt har lagts vid omgivningar och retroteknologi. Kontrasten mellan jordens kåkstäder och Elysiums perfekta gräsmattor, där de förmögna pratar franska, dricker champagne och lyssnar på Bach, är effektiv.
Matt Damon låter med van hand hjälten Max bli en människa av kött och blod. Man skulle önska att Blomkamp gett Elysiums befolkning samma behandling, men för att underlätta vår avsky förblir de namnlösa. Varför inte låta en rik familj inhysa migranter i källaren eller placera en trulig ungdomsrebell i någon av de urtrista familjerna? Vänsterbudskapet hade snarast mått bra av mer nyans.
Även jordelivet skulle kunna utforskas mer. Scenen där Max käftar med en robotbyråkrat är kul, och fler sådana ögonblick skulle kunna visa den olidliga vardag som Max vill fly. Actionfilmsramen gör sig dock påmind, och vi får därför en lite väl stor dos av Matt Damons frustande och haltande.
Men Elysiums mörka framtidsvision känns trovärdig. Filmen lyckas vara både underhållande och empatisk, och dess unga regissör vågar tala med en egen röst. Det räcker långt.
