Denna recension publicerades nyligen i Unt.
Tidigare Oscarsbelönade Alex Gibney kan sitt hantverk. Vinjetterna är snygga, och de typsnitt som rasslar fram över skärmen ger en fungerande, lagom kitschig konspirationskänsla. Med ett Star Trek-klipp tillåter han sig dessutom lite lek. Trots sina två timmar är filmen rappt klippt och håller tempot uppe. Vi får tillbringa mest tid kring utvecklingen 2009–2010, särskilt Irak-läckorna samt sexanklagelserna i Sverige.
Den främsta är att vi egentligen inte lär oss någonting nytt. Vittnesmålen kommer från människor som redan hörts otaliga gånger, särskilt sådana med uppenbara aversioner mot Assange. Visst undrar man vad Assange gör för fel när forna kolleger vänder sig mot honom. Men anklagelserna bör ändå besvaras. Julian Assange och Bradley Manning – filmens huvudpersoner – har inte intervjuats.
Adrian Lamo, hackern som ljög för att locka fram Mannings erkännande, ges stort utrymme att rentvå sig. Dessutom får vi gotta oss för länge i Mannings sexuella ambivalens. Hade inte hans kritik av Irak-kriget, eller försvar för fri information legat närmare ämnet? Läckorna avslöjade grova folkrättsbrott, men Gibney vill inte att vi skall bedöma innehållet i Mannings och Assanges handlingar. Han vill att vi ska bedöma deras personer.
Först publicerad i Unt.
Wikileaksfilmen We steal secrets är en dokumentär med lite lagom kitschig konspirationskänsla. Den ger dock ingenting nytt.
Efter den 11 september 2001 växte de amerikanska underrättelsetjänsterna så det knakade. Samtidigt spreds mer information till fler än någonsin, vilket öppnade för visselblåsare som Bradley Manning och Edward Snowden. Och för Wikileaks förstås. Lagom till rättegången för Manning – den unge soldat som läckte information om Irakkriget – kom den första stora dokumentären om organisationen.
Tidigare Oscarsbelönade Alex Gibney kan sitt hantverk. Vinjetterna är snygga, och de typsnitt som rasslar fram över skärmen ger en fungerande, lagom kitschig konspirationskänsla. Med ett Star Trek-klipp tillåter han sig dessutom lite lek. Trots sina två timmar är filmen rappt klippt och håller tempot uppe. Vi får tillbringa mest tid kring utvecklingen 2009–2010, särskilt Irak-läckorna samt sexanklagelserna i Sverige.
Men ämnet är svårt. Typen av fakta vi ställs inför är svår att verifiera så nära inpå, och man får helt enkelt välja vem som är trovärdig. Dokumentärens roll bör då bli att släppa fram många röster och hålla tillbaka sina egna omdömen. Det är här filmen har sina brister.
Den främsta är att vi egentligen inte lär oss någonting nytt. Vittnesmålen kommer från människor som redan hörts otaliga gånger, särskilt sådana med uppenbara aversioner mot Assange. Visst undrar man vad Assange gör för fel när forna kolleger vänder sig mot honom. Men anklagelserna bör ändå besvaras. Julian Assange och Bradley Manning – filmens huvudpersoner – har inte intervjuats.
Adrian Lamo, hackern som ljög för att locka fram Mannings erkännande, ges stort utrymme att rentvå sig. Dessutom får vi gotta oss för länge i Mannings sexuella ambivalens. Hade inte hans kritik av Irak-kriget, eller försvar för fri information legat närmare ämnet? Läckorna avslöjade grova folkrättsbrott, men Gibney vill inte att vi skall bedöma innehållet i Mannings och Assanges handlingar. Han vill att vi ska bedöma deras personer.
Visst är Assange problematisk. Uttalanden som att Sverige är ”feminismens Saudiarabien” bör vägas in i hans trovärdighet. Wikileaks skulle nog vinna på att bli mer än en enmansshow. Samtidigt får dessa excentriker bra saker gjorda medan vi andra gör allt för att passa in. Vi väntar fortfarande på en dokumentär som lyckas fånga denna komplexitet.
