Alex Schulman

DN: Alex Schulman borde lära av Pikachu

Kanske skulle Alex Schulman levla upp om han av Pikachu lärde sig att omvärdera förutfattade ­meningar.

Läs artikeln på DN.se.

Sveriges mest välformulerade arga lappar skrivs nog av Alex Schulman.

Under rubriker som ”Droppe efter droppe av raseri i min bägare” förklarar han varför studentflak måste förbjudas, hur svårt skärbrädor gör det att stänga köksluckor, och att han saknar tiden när chipspåsar innehöll bottenkross. Hans minutiösa skärskådande av samtiden leder honom förstås ofta till teknologin. ”Emojin har gjort oss mer primitiva än någonsin” skriver han och föreslår ett förbud.
ANNONS:

En krönika om mobilspelet Pokémon Go var därför oundviklig (Expressen, 24/7). Att spelet skulle skapa nya former för socialt umgänge under öppen himmel är struntprat, menar Schulman. ”Och detta är väl det stora missförståndet: Att det här spelet lockar ut spelarna från dataskärmarna till verkligheten. De tar ju nämligen inte del av verkligheten. De välter en kruka och går vidare, med den döda blicken fäst i mobilen.”

Texten har sina empiriska skönhetsfläckar. I parker med Pokémon-gym samlas ofta tiotals främlingar och småpratar. Spelet har dessutom visat sig locka ut människor som annars skyr socialt umgänge, däribland autistiska barn.

Men jag skulle snarare vilja fästa Schulmans uppmärksamhet vid en annan vass samtidskommentator, nämligen den tyskjudiske tänkaren Walter Benjamin, som dog på flykt undan nazismen. Han valde att se sin tids teknologiska framsteg som tveeggade; de utlovade alltid både begränsningar och löften.

I vårt kollektiva undermedvetna finns erfarenheter lagrade från urtidens klasslösa samhälle, vilka enligt Benjamin ”lämnat spår efter sig i tusentals konfigurationer i  det dagliga livet: från de bestående byggnadsverken till de flyktiga modena.” I  prostitution, tärningsspel och massproducerat krimskrams fann han både smuts och ande.

Själv tror jag att Pokémon Go uttrycker en sådan kollektiv dröm om samhörighet. Visst följer spelet dagens hyperkommersiella mall: det är repetitivt och simpelt för att nå maximal publik. (Någon mer som minns omöjliga tv-spel som ”Cobra”?) Men detta understryker bara att spelets lockelse ligger någon annanstans.

Och det är uppenbart att våra sekulära samhällen lider brist på arenor där vi kan känna gemenskap utöver den som staten förmedlar. I  västvärlden ekar vår samhällssyn fortfarande av filosofen Immanuel Kant, som tydligt skilde mellan det offentliga livet, där vi förväntas agera för det allmänna bästa, och det privata, där vi är individer.

Digitala torg som Facebook, Twitter och Pokémon Go visar att vi har ett behov av att luckra upp sådana gränser. Dessutom kan spelet vara ett steg i utsuddandet av linjen mellan den fysiska världen och internet. Samtidigt är det oroande att dagens arenor för solidaritet styrs av privata företag. Och även om Pokémon Go uttrycker en utopisk dröm, så kan den lika gärna leda oss in i en gullig återvändsgränd.

Då behövs klickosofer som Alex Schulman, som sätter fingret på tidens puls och ställer de digraste diagnoserna. Men kanske kan han lära något av den gula pokémon­figuren Pikachu, som länge betedde sig trilskt mot sin pokémontränare Satoshi under deras gemensamma äventyr. Efter att ha blivit räddad av Satoshi från ett gäng spearowfåglar tydde Pikachu sig dock till sin tränare och fick senare rentav möjlighet att återgälda tjänsten.

Kanske skulle Alex Schulman levla upp om han av Pikachu lärde sig att omvärdera förutfattade ­meningar.

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *