Storm över Anderna

Efter stormen, försoning

I Mikael Wiströms nya Peruskildring söker han efter svar och försoning. Storm är Anderna är en lika vacker som tragisk dokumentär, där huvudrollen spelas av det peruanska folket.

Först publicerad i ETC Helg.

När Pizarro anländer vid Andernas fot 1532 har Inkariket tolv miljoner invånare. Ett halvsekel senare finns en dryg miljon kvar. I Potosí, i nuvarande grannlandet Bolivia, utvann spanjorerna så mycket silver att berget sjönk hundratals meter. Det har snart gått femhundra år, men Latinamerikas ursprungsbefolkning väntar fortfarande på rättvisa.

Svenska Josefin växer upp med sagor om motståndet, och om hennes peruanska faster Augusta La Torre, som på 80-talet stred för Perus fattiga. Åren går, och Josefin inser att det nog finns mer att säga om Sendero Luminoso (”Lysande stigen”), den maoistgerilla som fastern grundat med sin make Abimael Guzmán, sedermera Ordförande Gonzalo. Hon tar kontakt med Mikael Wiström, som filmat i Peru sedan 70-talet. Han befinner sig då i Anderna för att spela in en film om Flor, vars bror Claudio 1986 fördes bort och dödades av regeringen för misstänkt samröre med maoisterna. Josefin flyger till Peru och in i Wiströms dokumentär som en stekt sparv.

Vissa av oss har kanske på första maj fnissat åt kufiga flygblad som hyllar Gonzalo Guzmáns ”allsmäktiga tänkande”. Men skrattet fastnar i halsen. Organisationen mördade tiotusentals, och inte bara militärer utan också oskyldiga bönder, fackföreningsledare och oliktänkare inom vänstern. I en BBC-dokumentär förklarar ett av deras befäl att en revolution är som att byta skor. ”Vad gör man med de gamla skorna? Man slänger bort dem.” När de lämnade landsbygden för Lima eskalerade terrorn. De färgade vattnet svart, orsakade ständiga elavbrott, och mördade bland andra Maria Elena Moyano, ledare för en populär kvinnorörelse som vägrat inordna sig under deras ledarskap. Hade vi fått se ett nytt Kambodja om de segrat?

Flor är först arg på Josefin, då hon ser Augusta som medskyldig till broderns död. Men Josefin är där för att lyssna, och hennes mod och ödmjukhet imponerar. ”Jag är här för att göra något min familj inte klarar av”, berättar Josefin. Deras gemensamma sökande efter sanning blir till ett gripande försoningsarbete i det lilla, något som landet i stort ännu väntar på.

Det är svårt att misslyckas med fotot i Peru. Men det vackraste i filmen är inte naturen, utan människorna. Wiström har en otrolig blick för känslor. Tårar rinner nedför quechua-bönders fårade ansikten när de minns, och nedför Josefins när hon hör vad hennes faster är medskyldig till. För att kunna filma sådant måste man först vinna förtroende. Wiström verkar älska Perus folk och det är svårt att inte göra detsamma som tittare.

Suddiga arkivbilder på marscherande senderister och på Andernas bönder ger sammanhang. Vi får höra hur spanskättlingarna luktar bönderna i munnen så att varenda frukt tillfaller jordägarna, och om 60-talets fredliga jordockupationer som plattades till under militärstövlarna 1975. Som så ofta i Latinamerika krossas fredliga rörelser, och kvar blir alfabetssoppor av underjordiska och våldsamma grupper.

Som ”marxismens fjärde svärd” placerade Gonzalo sitt porträtt bredvid Marx, Engels och Lenin – tre vita européer – inte vid lokala upprorsmakare. Och rörelsen styrdes av välutbildade spanskättlingar. Varför blev han då ändå så populär bland quechua-bönderna? Som smeknamnet Dr. Shampú antyder var han en duktig hjärntvättare. Men de konservativa juntornas brutalitet skapade nog ännu fler följare. Och tillsammans sydde de en sicksack-söm av massgravar runt bergen.

Problemet med jakt-dramaturgi är att filmmakare ofta vet det mesta redan från början. Avslöjandet kan då kännas konstruerat, som i Searching for Sugar Man. Josefin, som studerat internationell politik i London, visste nog redan det mesta om Augusta. Å andra sidan får vi aldrig något avslöjande, och de riktigt tuffa frågorna ställs inte ens. Som: Var Augusta La Torre en naiv idealist eller en aktiv påskyndare till massmord?

Enligt kunnige journalisten Alma Guillermoprieto var Augusta den som drev Guzmán från köksdebatter till väpnad kamp. Augusta var en brinnande organisatör, och såg till att rekrytera skolbarn då de var landets enda icke-korrupta kraft. I filmen antyds att hon var en nickedocka till hennes kommunistiska pappa och maken Guzmán. Men hon var trots allt nummer två i en organisation som dödat tiotusentals människor. Jag vet inte om Guillermoprieto har rätt. Men jag undrar om Wiström av respekt mot Josefin utelämnat konkreta anklagelser mot fastern. Löftet om att lära känna henne förblir hur som helst ouppfyllt.

Men filmens huvudperson är Perus folk. Och kanske kan jakt-dramaturgin få fler att se filmen, vilket jag verkligen hoppas. I Bolivia skriver Evo Morales ett nytt kapitel i ursprungsfolkens kamp för frihet. Wiström låter oss lära känna de människor som det egentligen handlar om.

Email this to someoneShare on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *