Rondellhundar, blackfacetårtor och vandaliserade statyer – vi bråkar om bilder som aldrig förr. I ”Kulturstrider & statskonst” spårar Mikael Löfgren vår tids kulturstrider tillbaka i idéhistorien. Intressant och rolig läsning, skriver Leonidas Aretakis.
DN Kultur, 13 juli 2021.
När jag för ett par år sedan besökte templet Haeinsa på en höjd i den koreanska nationalparken Gayasan, förvånades jag av de båda jättebuddhor i guld som skräpade i ett halvmörkt bönehus. Jag frågade en munk om grundarens ogillande av avbildningar, och fick som svar att statyer är till för att nå ut till folket. Sanna buddhister bär läran inom sig.
Ikoner knyter oss an till något större, till herrar och gudar och gemenskaper. De kan mana till underkastelse, som porträtten på Mao eller Atatürk. De kan också gullifiera de härskande, som när Klarnas app gestaltar delbetalningskontot med en pizzabit. Slutligen kan bilder alltid tolkas om, statyer kan slitas ner, flaggor skändas.
Bildernas makt gör att det alltid har stormat kring dem, inte minst i dag. Det menar författaren Mikael Löfgren, som i sin nya bok ”Kulturstrider & statskonst” jämför dagens symbolkamper med tidigare sådana. Han sammanfattar några av 2000-talets viktigaste bildstrider: Lars Vilks rondellhundar som medvetet bryter mot det muslimska avbildningstabut; Makode Lindes tårtverk ”Painful cake”, som omedelbart föreställer en skrikande kvinna med blackface, men som i lika hög grad utgörs av de mediala bilderna av en rådvill Lena Adelsohn-Liljeroth som skär upp bakverket inför en förtjusad publik; samt metoo, där bilden av bildningens institutioner som upphöjda bleknade med varje vittnesmål.
Bakgrunden hittar han så långt bakåt som i Bysans på 700- och 800-talet. Östromarna kände sig trängda mellan muslimska frambrytningar och vulkanutbrottet på Thera, och kejsare Leo III var rädd att det folkliga tillbedjandet av ikoner hade gjort Gud förbaskad. Genom att förbjuda avbildningar inledde han en period av ikonoklasm, bildförstörelse.
Som motkraft ställer Mikael Löfgren ecklesiastiken, statens politik för att forma medborgarna med religion och kultur. I Sverige spårar han den tillbaka till reformationen, där även estetiska upplevelser som psalmer och kyrkokonst mobiliserades för statens ambition att skapa lydiga undersåtar. Löfgren beskriver sen de ”ecklesiastiska regimer” som avlöst varandra: upplysningens revolutionära bildstormare, den nationalistiska minnespolitik som syftar till att ge befolkningen en historia, folkhemmets ambitiösa kultursatsningar för utjämning, samt de postindustriella ansträngningarna att göra kulturen säljbar.
Dagens bildstormare uttrycker enligt Löfgren en ”semiotisk och historisk medvetenhet”, även om den är delvis ofrivillig. Zlatan-statyn kapades vid fötterna, vilket inte bara leder tankarna till hans sport utan till Akilles sårbara häl. Dessutom sågades hans näsa av, en kroppsdel med betydelse både för psykoanalys och rasideologi, och enligt forntidens egyptier själens viloplats. Silversprejen leder inte bara tankarna till Zlatans pengabegär när han investerade i fel klubb, utan till de slantar som Judas fick för sitt svek.
Tolkningen är rolig och bokens ecklesiastiska historik är både lärd och intressant. Däremot övertygas jag inte av tanken om kulturpolitiska ordningar som ständigt hotas av bildförstörare som en modell för historisk framåtrörelse, eller som en guide till vår tids kulturstrider. Först och främst var ju ikonoklasmen ett försök från överheten att styra över folkets kultur och religion, medan gudabilder kan låta vanligt folk be utan prästliga pekfingrar, så några motpoler är de inte.
Och förstår vi verkligen Black lives matter bättre om vi kallar dem bildstormare, eller begriper vi Bysans sämre? Inte främst för att det är svårt att tänka sig kejsare Leo III knäböja för minoriteters rättigheter, utan för att revoltrörelser inte nödvändigtvis slåss för en annan syn på bilder i allmänhet.
BLM hade sina ikoner, precis som den etnonationalism som de stred emot, och att både CIA och Jeff Bezos hyllar BLM komplicerar maktfrågan. Risken är att man genom att estetisera förståelsen för kamp missar de samtida historiska krafter som är i omlopp, samt att överdriva hur omstörtande symbolrörelser verkligen är.
Ibland halkar han in i strukturalistiskt tungomål, eller franska smittan som det också kallas. Den här meningen förekommer två gånger och ber väl om att bli citerad: ”Som ideologisk statsapparat ’interpellerar’ ecklesiastiken medborgarna: den anropar, definierar och disciplinerar dem som subjekt, undersåtar på ett polyfont och inte sällan motsägelsefullt vis.” Sånt här viskar väl litteraturvetare till varandra i sovrummet, men vi andra har följdfrågor. Vari ligger motsägelsefullheten, och kan inte kulturstöd snarare stärka medborgarandan?
Men Mikael Löfgren är givetvis inne på något viktigt, nämligen ikonernas oerhörda sprängkraft i dag. Han beskriver mycket riktigt kapitalismens uppvärdering av cool konsumtion från 1960-talet och framåt, och vår tids ikonisering av ”kreatörer” och deras ”kreativa klasser” som ett sätt att få samma gamla krämeri att framstå som upphöjt.
Jag minns inte om det var marxisten Antonio Gramsci eller högerradikalen Andrew Breitbart som sa det först, men många verkar anse att ”politiken ligger nedströms från kulturen”. I så fall lär bildbråken, som Mikael Löfgren skriver, vara här för att stanna.
