Upploppen i Washington var fulla av memvänligt ögongodis och udda typer. För fascismen är förvirringen en del av spelet. Händelserna visar hur nära retoriken och våldet hänger ihop.
DN Kultur, 14 januari 2021.
Schamanen i pälsmössa och horn, kepskillen som snyftröker en spliff under kupolen, den glada toppluvemannen som traskar ut med ett podium, och förstås den mystiska Skellefteå-halsduken. Upploppen i Washington var fulla av memvänligt ögongodis – vilket de selfieknäppande ockupanterna själva var väl medvetna om.
Vi underskattade nog den profetiska filmen ”Joker” (2019), för den första väpnade stormningen av Kapitolium sedan britterna brände ner Washington 1814 leddes av arga, vita clowner.
De gav upploppen en yster aura, men sminket rann av med rapporterna om paramilitärerer med gevär och buntband, en journalists kamerasladd som hängts i ett träd som en snara, samt tröjor med budskap som ”sex miljoner judar är inte nog”. Några ville hänga vicepresident Mike Pence i medhavda trägalgar, en annan skjuta ihjäl talman Nancy Pelosi i direktsändning. Fem människor dog och nu varnar FBI internt för väpnade upplopp i femtio städer när Joseph Biden blir insvuren den 20 januari.
Den joviala tonen gör våldsyran ännu mer grotesk.
Humor har de senaste åren varit ett centralt verktyg bland högerextrema. Minns hur de märkliga nätskämten i Christchurch-terroristens manifest spred gapflabb i nätforumen. Eller de KKK-maskerader som föregick det rasistiska förnedringsmordet under en nollning i belgiska Leuven för två år sen.
Protesterna i Washington var matade med sådan ikonografi. Där fanns hakkorsliknande flaggor för det fiktiva nättroll-landet Kekistan, medan andra tillhörde ”Zombie outbreak response team”, och överallt syntes grodan Pepes hångrin. Denna gång går det dock inte att skylla på en ensam galning; skämten har nu blivit ett otvetydigt element i det globala högerpopulistiska angreppet på demokratin.
Vissa i den svenska högern tonade snabbt ner allvaret genom att avfärda upprorsmakarna som ”slödder” i ”mjukisbyxor”. Så är humorn också tänkt att fungera – de som blir provocerade avfärdas som lättstötta och blir en del av skämtet. Detta gör också upproret svårtolkat. Vad ville de åstadkomma? Tror de ens på Qanon-konspirationen om en demokratisk satanistisk pedofilring, eller är det ett liverollspel i stil med ”Pokemon go”?
För fascismen är förvirringen en del av spelet. Den har alltid haft ett löjligt, teatralt drag och därför ofta underskattats. Den judiske marxisten Walter Benjamin skrev om rörelsens ”estetisering av politiken”, där våldskarnevalen är ett mål i sig. Vad som kommer efteråt gör detsamma, bara det gör sig bra på bild.
Oavsett om man garvar åt fånigheterna så bör stormningen därför ses för vad den är. Ett våldsamt och antisemitiskt angrepp på demokratin, som varit en del av det republikanska budskapet i flera år, och som även svenska politiker har ömmat för.
Händelserna i Kapitolium visar hur nära retoriken och våldet hänger ihop. Låt oss minnas det nästa gång SD:s Mattias Karlsson pratar om seger eller död.
