Det är synd att Julian Assange förvandlat Wikileaks till en konspiratorisk enmansshow, skriver Leonidas Aretakis om CNN:s nya uppgifter.
Med hjälp av en serie läckta säkerhetsrapporter visar CNN nu tydligare hur Julian Assanges inblandning i det amerikanska presidentvalet såg ut.
Undersökningarna genomfördes av det privata spanska säkerhetsbolaget UC Global på beställning av den ecuadorianska regeringen, som var nyfiken på vilka lojaliteter deras finfrämmande gäst egentligen hade.
Där framgår hur tätt besöken duggade inför Wikileaks släpp av uppåt tjugotusen e-postmeddelanden från det demokratiska styrorganet DNC den 22 juli 2016. Bara en dryg vecka innan satt Assange exempelvis i ett fyra timmar långt möte med en känd tysk hackare, som i den särskilda åklagaren Robert Muellers rapport om rysk valpåverkan pekas ut som en möjlig mellanhand.
Assange hade också möjlighet att sätta vissa gäster på en särskild immunitetslista, som gjorde att utrustning och dokument periodvis kunde valsa fritt fram och tillbaka. Han skällde också ständigt ut personalen, och hotade till och med ambassadchefen med sparken. Om han hade sådant inflytande framgår dock inte av artikeln.
Huvudpoängen i CNN:s artikel är dock känd sedan länge, nämligen att läckan tajmades för att påverka det amerikanska presidentvalet.
”Om ni har något Hillary-relaterat så vill vi ha det inom två dagar, för DNC närmar sig”, skrev Wikileaks inför demokraternas nomineringsmöte till ”Guccifer 2.0”, den ryska hackare som i Muellers rapport anklagas för att vara en del av rysk underrättelsetjänst.
Att aktiviteten på ambassaden ökar för Assange inför en viktig Wikileaks-läcka är dock inte så överraskande. Det intressanta är huruvida läckan kom från den ryska regeringen, och huruvida Julian Assange visste om det. Där presenterades inga nya bevis.
Artikeln lär dock sätta ytterligare tryck på brittisk utlämning till USA.
Det är synd att Julian Assange förvandlat Wikileaks till en konspiratorisk enmansshow, och lika synd att en annan organisation inte dykt upp för att spela deras till en början lovvärda roll. CNN:s artikel bekräftar ytterligare hur Assange gått från att bli en kämpe för transparens, till ett verktyg i mäktiga intressens händer.
Samtidigt får vi inte glömma bort att det USA vill se honom utlämnad för inte är rysk valpåverkan, utan läckorna som avslöjade möjliga krigsbrott under Irakkriget.
Om man vill veta huruvida någon verkligen tror på en princip, bör man utsätta den för största möjliga påfrestning. För vänner av yttrande- och pressfrihet är Julian Assange precis ett sådant fall. Han verkar av allt att döma föredra auktoritärt ledarskap både i sin organisation och i världen. Men om han sätts i fängelse för Irakläckan, så kommer arbetet bli svårare för de journalister världen över som nästa gång vill avslöja en regerings övertramp. Det återstår att se hur väl pressen kommer att klara denna balansgång.
