Den manliga stjärnkulten stiger folk åt huvudet. Och gör företag och institutioner fega. Vem vill förlora pengar? Det är ohållbart i längden.
När jag bläddrar i Fredrik Virtanens halvt ångerfulla bok ”Utan nåd”, där han gör upp både med sin ungdoms uteliv och vår tids mediala folkdomstolar, slås jag av den vida toleransen för tölpaktigt beteende i hans närmiljöer.
Jag syftar då inte på de brottsanklagelser som han friats från. Utan snarare på kända svinigheter (förlåt, grisar), som när han frågar en grupp kvinnor: ”Har ni hormöte eller kan vi slå oss ner?”
I det tidiga tvåtusentalets kokainstinna medieelit på krogarna kring Stureplan var sådan jargong måhända inte normen, men knappast heller unik.
Visst ligger skulden i huvudsak hos syndarna själva, men sådana prästerliga pekfingrar räcker sällan långt. För om det är något som forskningen visar, så är det miljöns roll i möjliggörande av obehagligt beteende.
I ”Sexual harassment of women” (2018), den amerikanska vetenskapsakademins rapport om trakasserier inom universitetsvärlden, påpekas att individuella faktorer som sexistisk attityd visserligen är viktiga, men: ”De i särklass viktigaste faktorerna bakom sexuella trakasserier är organisatoriska.”
Bland faktorerna som främjar gott beteende nämns förebilder som beter sig hyggligt och att dåligt beteende sänker snarare än höjer ens status i gruppen. Men de lyfter också fram problemet med ”stjärnkulturen” på vissa institutioner, där kreddiga akademiker med ansvar för stora forskningsplånböcker kan göra vad de vill.
Stjärnkulturens problem återkom ofta under metoo. Vissa institutioner inom tv och teater blev så ekonomiskt beroende av ett fåtal folkkära ansikten, att vissa av dessa blev too big to fail, onåbara.
Fallet Michael Jackson visar hur män med nog mycket status och pengar kan bete sig illa i decennier. Efter dokumentärfilmen ”Neverland” (på SVT Play till 8/9), där två män hävdar att de groomades till övergrepp av popstjärnan, frågade sig många om man ännu kan diska till ”Billie Jean” med gott samvete.
Jag var fantast, och min första köpeskiva var ”Dangerous”. Den status jag bidrog till att ge Jackson gjorde det möjligt för honom att bjuda barn till sin nöjespark och sova i deras sängar utan konsekvenser. Pengarna jag kastade på honom använde han sedan för att köpa ut vittnen.
Denna dubbla ansvarsfrihet återkommer bland maktens män, hela vägen upp till tafsarpresident Trump.
Virtanen däremot var inte onåbar, för så mycket makt och pengar hade han inte. Vi har nämligen ordnat samhället så att pengar ger frihet, till och med över andra människors kroppar.
Det är måhända inte vi som skapar de tölpiga männen, men vi gör det heller inte svårt för dem. Våra hjärtan och pengar spenderas nog bäst på annat håll.
