Fastighetsbolag och kommuner lyfter gärna statusen på bortglömda industriområden med tillfälliga scener och nattklubbar. Men när det blir dags att bygga på allvar sparkas arrangörerna ut. Nu börjar kulturen tröttna på att vara lockbete i stadsplaneringen.
Med sitt höga sadeltak och rika ljusinsläpp påminner förbindelsehallen i Slakthusområdet om en kyrka. Länge var den också en port mot döden.
Här hängde förr djurkadavren att svalna i krokar efter slakten, men utöver några kycklingslamsor som letat sig in i en putscontainer är blodet nu uppstädat: golvrännorna är igentäppta och en gaffeltruck tar några sista piruetter.
För tiderna förändras, och området är på väg att bli en annan sorts köttmarknad.
I maj hålls här för tredje året den elektroniska (och veganska) festivalen ”Department”, och runt hörnet finns välbesökta nattklubbar som Slaktkyrkan och Slakthuset. Stockholms stad skrev i januari kontrakt med fastighetsbolaget Atrium Ljungberg om att ta över 30 procent av området, där totalt fyra tusen nya bostäder ska byggas som en del av visionen ”Söderstaden 2030”.
Planen är att värna nattlivet och skapa en ”24-timmarsstad” i stil med andra forna slaktområden världen över. Till sin hjälp har de Jakob Grandin, medgrundaren av sommarklubben Trädgården, som med sina samarbetspartner på Nobelberget snart öppnar i nya lokaler i området. Han pekar ut var scenen stod när han själv arrangerade festival här 2015.
– Elektronisk musik har ju alltid haft en fascination för industriella miljöer. Det handlar om arkitekturen, men också om faktiska ljud som tas därifrån. Sedan ser nog många det som lite jobbigt att djur har dödats här.
Nobelbergets kulturarena i Sickla lade ner i januari för att lämna plats för bostäder. Är löftet om ett varaktigt nattliv på allvar denna gång, eller ska det bara göra området mer attraktivt tills folk flyttar in?
– För första gången är kulturen med redan i planeringen. Då kan man också vara tydlig med vad det är för område folk flyttar in i. Har du blivit lovad lugn och ro, och det första som händer på sommaren är att du får en technofyra i skallen när du vill grilla, ja då är det klart att du blir arg, säger Jakob Grandin.
Hans första kliv in på fältet stadsplanering kom 2014, när Nacka kommun med kulturprojektet ”Kvarnholmen under konstruktion” ville sätta sitt nybyggda bostadsområde på kartan. De mindes bråken kring rejvklubben Docklands (1995–2002) en kilometer bort, men Jakob Grandin verkade ha precis rätt mix av kredd och kamratlighet för att få aktörerna att dra åt samma håll.
Hans bolag arrangerade festivalen Yard i ett bussgarage och en nattklubb i näraliggande Äppelvillan, som dock avbröts efter bara fyra tillfällen då det ansågs att Nacka kommun snålade med öppettiderna. Detta trots att pressmeddelandet (4/6) verkade lova att projektet skulle hålla på till 2025.
Kommunens utvärdering (2014) beskriver projektet som en framgång, och klargör tänkandet som låg bakom. Projektledaren Håkan Lutz förespråkade en ”styrd accelererad gentrifikationsprocess”, där kulturaktörer gavs en kort period att ”göra icke-kommersiella saker”. Om den kommande målgruppen för bostäderna sa han: ”Den är oerhört kapitalstark. Det finns inte utrymme för nåt slags flummigt, kulturellt gulligull om tio år. Noll.”
Alla kulturaktörer delade dock inte denna passion för höjda fastighetspriser. ”Vill vi verkligen användas för att gentrifiera förorten?” undrade klubbarrangören Sanna Samuelsson i Nöjesguiden. (27/8 2014.) Men eftersom Stockholm förtätas och fördyras får små kulturaktörer det allt svårare med hyrorna, vilket gör dem alltmer beroende av fastighetsägarnas välvilja. Det gäller till exempel kampen om konstnärsateljéerna i Gustavsberg som DN tidigare skrivit om.
Oenigheterna till trots fick Jakob Grandin mersmak för idén att engagera kulturaktörer när staden byggs ut. Så han var positiv när kommunen föreslog ett liknande upplägg kring Nobelberget i Sickla.
Efter ett tag visade det sig att lokalen var för stor för fler egna klubbsatsningar. Han gjorde i stället Nobelberget till en uthyrningslokal där andra fick arrangera allt från mässor till spelningar och nattklubbar.
Dessutom arrangerade Jakob Grandin två år i rad entreprenörsfestivalen Gather, och grannhuset på sex våningar hyrdes ut av Atrium Ljungberg till kulturföreningen Noden, ett kontorskollektiv, och teatersatsningen ”Satans demokrati” för småpengar.
– Plötsligt började vårt intresse handla om stadsutveckling. Vi tittade på områden som misslyckats, som Liljeholmen och Hammarby sjöstad, och funderade över vad man kan göra bättre. Vi ville värdera upp det som gör att ett samhälle faktiskt lever, och där kan kulturen vara en nyckelaktör, säger Jakob Grandin.
Inspirerade av Amsterdams system med en nattborgmästare har Jakob Grandin därför grundat Nattrådet, som jobbar för att minska avståndet mellan beslutsfattare och nattliv. En fråga de driver är att skapa möjligheter för lagliga utomhusrejv, en annan möjlighet till mer flexibla regler för utskänkning.
Emot sig har Nattrådet dock städernas ständiga misstänksamhet mot mörkret som en fristad för kriminalitet, droger och annan synd. Kanske ligger en sådan uppfattning bakom Stockholms punktmarkering av elektronisk musik, som när polisen 2017 stoppade festivalen Into the factory.
Sedan 1980-talet har många storstäder dock fått upp ögonen för nattlivets ljuspunkter. Balla klubbstråk har hjälpt tidigare industriområden hitta en ny identitet, och städer att locka till sig talangfull arbetskraft. Dessutom passar de in i den postindustriella ekonomin, som kretsar kring konsumtion snarare än produktion.
På senare år har dessa tankar även nått Sverige. Lotta Andersson, näringspolitisk expert på Handelskammaren, sa exempelvis nyligen: ”Vårt mål är att Stockholm ska bli en av de bästa, mest serviceinriktade och coola städerna i Europa – även på natten.” (Bromma tidning, 16/2.)
Linus Kjellberg, affärsutvecklingschef på Atrium Ljungberg, säger att Nobelberget var ett pilotprojekt för att se hur nattlivet kunde befrukta en hel stadsdel. Men han säger sig egentligen vara allergisk mot ”platsbyggnad”, alltså att utnyttja kulturen tillfälligt för att göra ett område attraktivt. Den måste få vara med även på lång sikt:
– Kulturen är viktigt i sig själv, men också som en tillväxtmotor för kreativitet. Inte minst inom de branscher som växer snabbt nu, som tech och kreativa industrier. Då vill man inte hasa runt med tofflor i någon företagspark, utan man vill leva i en urban pyttipanna – där arbetsplatser, handel, kultur, restauranger och bostäder blandas.
Brukar inte nattlivet råka illa ut så snart folk flyttar in?
– Så har det ju varit i många fall, det går inte att säga något annat. Nobelberget var hela tiden menat att vara temporärt, men i Slakthusområdet är kultur och nattliv en hörnsten och det kommer vi inte att kompromissa med. Det ska vara en central del, punkt.
Många av de erfarna klubbarrangörer jag pratar med säger att trycket att stänga ner klubbar ofta kommer från de boende. Dj:n och föreläsaren Nathan Hamelberg lyfter som motvikt idén om en ”kulturell allemansrätt”:
– Stockholm innanför tullarna kan omöjligt bara vara till för dem som bor där. Människor flyttar till innerstan för att de vill ha tillgång till ett rikt kulturliv, och sedan vill de att det ska vara tyst klockan tio. Det är som att flytta till en strand och klaga på att folk är lättklädda.
Linus Kjellberg säger att man kan bygga bort sådana bullerkonflikter, både med tekniska lösningar och genom att låta bostäderna ligga någon tvärgata bort från klubbstråket.
Vilken plats ser ni för kultur som inte bär sig ekonomiskt?
– Ett aktiebolags uppdrag är ju att skapa vinst. Så när man bygger kvarter för kvarter innebär det ofta att varje utvecklare enbart tittar på hur man kan maximera ekonomin för sin lilla frimärksruta. Då Atrium Ljungberg kommer att förvalta en så stor del av Slakthusområdet ser vi frågan ur ett större perspektiv och kan ta in verksamheter med lägre betalningsförmåga.
Betyder det att ni även tar ansvar för att Slakthusområdet är till för alla?
– Vi pratar mycket om ”Slakten” som en mötesplats och en motor för hela Söderort. Det ska finnas mängder av olika koncept som ska vara öppna för alla, och inte några segregerade hipsterklubbar. Den svårare frågan om att bygga billiga hyresrätter hör dock hemma på en mer övergripande politisk nivå.
Catharina Thörn är docent i kulturstudier vid Göteborgs universitet och har forskat mycket på gentrifiering. Hon säger att när fastighetsbolag pratar om kultur så riskerar fokus hamna på säljbarhet.
– Visst, kulturen blir en del av stadsutvecklingen, men det som får ta plats är det som ses som attraktivt i fastighetsbolagens ögon. Medan föreningshus, replokaler för unga, och konstateljéer försvinner i ett slag.
Hon tolkar det inkluderande språket, med importerade ord som ”co-working” och ”community”, som ett sätt att locka till sig människor inom kreativa branscher som det är lönsamt att planera för, som konsulter inom marknadsföring, design och teknologi. De tenderar att ha flexibla arbetstider och är beroende av ett rikt nöjesliv för att kunna nätverka och skapa ett personligt varumärke.
Ekonomiskt svaga grupper däremot faller ofta utanför denna gemenskapsidé. Vilket, enligt Catharina Thörn, kan bli ett problem eftersom ökande ägarkoncentration inom fastighetsbranschen gjort att bolagen börjat låta som kommuner.
– Städer är ju en kollektiv resurs för alla som bor där. Men denna allmänning har fastighetsbolagen börjat göra anspråk på, utifrån logiken att de äger alltmer av marken. Forskningen visar att det här kan underminera det offentliga rummets roll att vara till för alla, till förmån för ett slags curlingplanering för vissa grupper. Därför är det viktigt att kommunerna tar sitt ansvar i att leda utvecklingen.
Enligt Jakob Grandin är det därför viktigt att kulturaktörer inser sitt värde och står på sig.
– Många fastighetsbolag använder kulturen som en pr-lösning. Det gäller att syna den bluffen som kulturaktör, och pressa dem på vad de tänker sig på lång sikt. Vara en jobbig jävel när man förhandlar.
Klockan är strax efter nio på morgonen, och på Slakthusgrillen skjuter en man i väst och skägg ifrån sig en tallrik med ris med biff: ”Jag orkar inte mer!” Vi tar med en tiokronorskaffe och går på promenad med Jakob Grandins labrador Hajen. (”Jag kunde ju inte döpa den till Hästen.”) Och han fattar att även han själv har blivit en stor fisk i Stockholms klubbvatten.
– Det är naivt av oss att inte se oss själva som en stor aktör. Men där ingår också att ta ansvar för att det blir tillgängligt och öppet. Samtidigt som vi vill åt ett konstnärligt uttryck som utmanar människor.
Jag frågar om han tror att mötet mellan små klubbarrangörer och fastighetsjättar, mellan punk och profit, är möjligt.
– Visst, fastighetsbolagen ska inte sätta kepsen bakochfram, men de kanske inte heller behöver närgranska allt som skapas i deras lokaler. De kanske kan låta en lokal nyttjas till svartklubb, för om man vill ha utveckling så kan man inte kräva att allt ska vara vitt, rent och snyggt.
Unga dricker och träffas allt mindre. Kommer folk ens klubba om tio år?
– Jag tror klubben, som ju handlar om dans och bärs, kommer att omformas till att bli en destination. Vad händer om du lägger till mat, utbildning och gaming? Jag tror inte på statiskt nattliv med dyra drinkar och bufflig attityd i dörren.
Och även för hans egen del blir det glesare mellan danstillfällena.
– Vi har mognat. Förr jagade vi gåshudsmoments på dansgolv, men nu drivs vi också av mer långsiktig extas, kring saker som innovationer och stadsbyggnad.
Här har kulturen drabbats:
”Kvarnholmen under konstruktion”, 2004
Med syfte att ”sätta Kvarnholmen på kartan” upplät Nacka kommun lokaler för kulturevenemang under en sommar. Bland annat en utomhusklubb vid Äppelvillan som stängde i förtid då de bara fick hålla igång till 23.
Nobelberget, 2015–2019
Fastighetsbolaget Atrium Ljungberg köpte 2014 ett gäng kontorshus i Sickla för att bygga bostäder, och upplät till dess lokalerna för kulturevenemang innan rivning. Nattlivet är nu borta, men en gammal formalinfabrik står kvar som en ”mötesplats för medskapande”.
”Into the factory”, 2017
Polisen stoppade den elektroniska festivalen med hänvisning till ”narkotikapåverkan där tanken på att flyga från höjder inte förefaller alldeles främmande.” Arrangörerna kallade det för en koordinerad attack på musikkulturen.
Debaser stänger – två gånger
En av Stockholms viktigaste rockklubbar fick först lämna sina lokaler i Slussen 2013 inför ombyggnaden, och sedan även på Medborgarplatsen. Staden lovade hitta en likvärdig lokal, men så blev inte fallet.
Svartklubbar
I brist på lagliga elektroklubbar för den som vill dansa hela natten är svartklubbar ett alternativ. Polisen har dock trappat upp jakten i både Stockholm, Göteborg och Malmö.
Marknadshyror för museer
Sedan 1993 måste statliga museer betala marknadshyror för sina byggnader, vilket gjort att flera museer betalar uppåt 40 procent av sina anslag till fastighetsverket. Ett system som till och med den ansvarige ministern Olle Wästberg kritiserat. (SVD, 27/12 2016.)
Ateljédöden
DN har rapporterat om hur stadens fattiga konstnärer har svårt att klara av alla utförsäljningar och hyreshöjningar. Bland annat sålde Värmdö kommun i mars den porslinsfabrik där de anrika ateljéerna Dekorhuset och Konstnärshuset höll till, trots protester.
Hackney
London lyfts ofta fram som en framgångssaga vad gäller att låta klubblivet höja stadens attraktionskraft, men utan formell makt står deras nyligen instiftade nattborgmästare ofta handfallen. Som i den tidigare afrobrittiska stadsdelen Hackney, med en lång historia som bastion för både politisk radikalism och underjordisk musikkultur. Under 1990-talet strömmade folk till områdets varuhusrejv från hela London för att dansa till den riviga hiphopstilen jungle. Men området gentrifieras snabbt, och förra året införde den lokala borgmästaren hårda begränsningar för nattlivet – trots att tre av fyra i en boendeenkät motsatte sig det. För bara några veckor sedan nekades den litterära restaurangen ”The Grapevine” – som parar måltider med läsning – alkohollicens, då deras gäster kunde förväntas delta i det lokala nattlivet efter maten och därmed bidra till en ”kumulativ effekt”.
