Den brutala arkitekturen erövrade Europa under rekordåren, men fick senare dåligt rykte. Nu har betongen fått ett uppsving igen. Leonidas Aretakis läser boken ”Sverige brutal” och minns råa platser i London och Berlin.
Arkitekten Ernö Goldfinger hade en brutalt jobbig natt den 17 september 1964. Telefonen ringde oavbrutet, och i luren varvades nynnanden av James Bond-temat med imitationer av Sean Connerys eleganta skotska: ”Goldfinger? This is agent 007.”
Filmversionen av Ian Flemings spionroman hade precis haft premiär, och dess sadistiske guldsmugglare antogs ha fått sitt namn av den ungerskfödda Londonbon. Detta som hämnd för den rätblockiga utformningen på arkitektens tegelhus på Willow road 2 nära Flemings bostad.
Goldfinger var både skakad och berörd. Men inte nog för att hålla fingrarna borta från Londons stadsbild.
Tvärtom blev han en av frontfigurerna för nybrutalismen (senare bara brutalismen), det byggideal som präglade staden i tre årtionden efter andra världskriget, inte minst med sina burdusa tvillingtorn Balfron (1967) och Trellick (1973).
Namnet syftade till franskans beton brut, den obehandlade betong som ofta klädde fasaderna, och tycktes dessutom fånga den obarmhärtiga skalan, eller idén att den inre infrastrukturen som ventilation och värme skulle synas. En byggnads yttre skulle inte längre reflektera rikedom och makt, utan funktion. Den nya välfärdsarkitekturen skulle vara ärlig och rationell.
Men ordet har likt ”funktionalismen” även svenskt ursprung, och användes först skämtsamt av arkitekten Hans Asplund för att beskriva en annan tegelkloss, nämligen Villa Göth i Uppsala, som ritades av Bengt Edman och Lennart Holm åt Pharmacias dåvarande chef Elis Göth. (För den som vill bo i ett miljonprogramshus i miniatyr är villan sedan september till salu.)
Villan uppmärksammas i boken ”Sverige brutal – arkitektur med attityd under 60- och 70-tal”, med smickrande fotografier av Tove Falk Olsson och en introduktion av Martin Rörby. Och precis som deras förra samarbete på förlaget Max Ström, ”Sthlm brutal” från 2015, är den som ett porralbum för oss betongfantaster.
Här finns Norrköpings stadsbibliotek, som bryter upp ur asfalten som grå kristall. Täljövikens majestätiska men övergivna kursgård i Åkersberga som LO omedelbart borde restaurera. Olsson fångar väl friden kring Gävles krematorium, där jag skulle kunna tänka mig att susa upp bland tallarna en dag. Men här finns också ögonplågor som Gert Wingårdhs jättelika barnbyrå med alla lådor utdragna, som han baxat upp på Tingshuset i Örnsköldsvik.
Vad kan förklara detta nyintresse?
Delvis har det kanske gått lagom tid sedan byggnaderna föll i onåd vid mitten av 1970-talet. Arkitekturen har cykliska drag, då byggnader står kvar längre än vi orkar vara tjuriga mot dem. Dessutom bidrar den lätta spridningen av foton via Instagram, vars tagg #brutalism kryllar av allt från bortglömda sovjetiska vattentorn till maffiga miljonprogramsområden som Rozzol Mezzara i Trieste, byggnader som man annars kanske sällan skulle resa till. För de arkitekturintresserade finns därtill en mängd läckra fotoböcker, som förlaget Phaidons nysläppta betongblock ”Atlas of brutalist architecture”, och utställningar som ”Toward a concrete utopia: Architecture in Yugoslavia, 1948–1980” på The museum of modern art i New York.
Kanske bidrar också den höjda statusen för hiphop, där brutalismens råa formspråk sedan länge varit en självklar kuliss för sanningssägande.
I Sverige såg redan Latin Kings alltid till att pryda albumen med rejäla cementformationer, som de uttryckte kluvna känslor inför i texterna. Som i ”Mitt kvarter”, där de rappar att ”förorten är en djungel av betong/om man fick chansen skulle man gitta på en gång”. Likadant i den dansanta brittiska rapgenren grime, vars videor ofta spelas in framför just Goldfingers Balfrontorn i östra London. I dag är nedsprejade höghus standardfond i snart sett all popmusik som vill plundra fattiga förorter på autenticitet.
Så om Goethe har rätt i att arkitektur är stelnad musik, så är kanske brutalismen frusen hiphop. (Arkitekten Le Corbusier sa något liknande om jazzen, nämligen att den ”har vidrört Amerika för att den förenar själens melodi med maskinens rytm”, och att han hoppades att arkitekturen en dag skulle bli lika sofistikerad.)
Även jag är smittad av grå feber, ska erkännas. Så pass att jag åkte på en brutalistturné i Berlin i augusti.
Vi besökte bland annat miljonbygget Pallasseum, som med sitt myller av balkongparaboler reser sig över ett jättelikt skyddsrum från andra världskriget, samt förstås Le Corbusiers utopiska jättebygge Unité d’habitation ännu längre västerut. Vi missade heller inte ”musbunkern”, ett medicinskt laboratorium som liknar ett strandat krigsfartyg.
Vi märkte snabbt hur många av brutalismens byggnader som är ägnade allmännyttan, i de flesta fall storslagna bostadshus för fattiga eller myndighetssäten. Precis som i Stockholm, med förvaltningsbjässar som Tekniska nämndshuset och Garnisonen, DN:s och SvD:s medieskrapor i Marieberg och LO:s kontorshus vid Sveavägen.
Brutalismen verkar alltså inte vara en stil. Utan snarare en idé om att även demokratin förtjänar en monumental arkitektur, precis som kungarna hade sina slott och storkapitalet sina glastorn. Men denna gång skulle makten och folket bo likadant.
Detta glömmer man lätt i dag, när stjärnarkitekter stundtals flirtar med brutalismen i sina skrävelhus, som fräcke holländaren Rem Koolhaas och nyligen bortgångna Zaha Hadid. Visst bygger de ofta svindlande och storartat, men när en miljard människor bor i slumområden undrar man om världens främsta arkitekthjärnor verkligen klurar över rätt saker.
Brutalismen däremot skapade skrytbyggen för underklassen.
Därför är jag också skeptisk till dagens uppvärdering av dess bryska formspråk. Den demokratiska ideologin glöms nämligen ofta bort, och kvar blir en ytlig debatt om vilka fasader som är finast, som alltför väl passar populiströrelser som Arkitekturupproret.
Ta Tom Blachfords nattliga fotobok ”Nihon noir” (2018), där Tokyo ser ut att höra hemma i science fiction-dystopin ”Blade runner”. De visserligen trolska bilderna är tömda på både färg och folk, och kvar finns en hotfull infrastruktur som tycks klara sig bäst utan oss. Likadant på Instagram, där kontrastrika och hårt beskurna bilder ofta utelämnar parker och folkliv, och därmed också det demokratiska projekt som brutalismen var en del av.
Därför uppskattar jag att ”Sverige brutal” inte bara låter färgen ligga kvar, utan också inleds med en utförlig presentation och problematisering. Dock är det synd att inte varje byggnad får en egen presentation, och jag hade gärna skymtat fler människor. De göms nämligen gärna undan.
De senaste årtiondenas spektakulära rivningar har börjat stöta på motstånd. 2015 lanserades räddningstjänsten SOS Brutalism, en 1.100 byggnader stor fotodatabas med kampanjer för att bevara hotade betongbyggen. I våras gästade deras utställning ”Rädda betongmonstren!” Frankfurt.
Att slänga sig framför en bulldozer för att rädda exempelvis Robin Hood Gardens i London är förhastat, det kan jag erkänna. Men låt oss i gruset gräva fram den brutalistiska sanningen att det inte främst handlar om att bygga fasader, eller ens om hus, utan om att bygga samhällen.
