Den som följer entreprenören och bloggaren Isabella Löwengrip får snart dubbelt så mycket att älska. I december lanserar hon nämligen den digitala tvillingsystern Gabrielle, vars följare kommer att få se henne dejta, shoppa, inreda sitt hem, samt förstås “dyka djupt in i skönhetens värld”. Annorlunda uttryckt: Gabrielle (eller snarare Isabella då) kommer att ta betalt från företag för att låtsas uppskatta deras varor inför sina följare.
Internationellt kommer hon att konkurrera med robotkändisar som Lil Miquela, vars 1,5 miljoner Instagramföljare kan se henne kolla Netflix med robotbästisen Blawko och uttrycka sitt stöd för Black lives matter-rörelsen i dyra modekläder.
Följarna är förstås medvetna om att Lil Miquela är påhittad, och lämnar ofta humoristiska kommentarer, som: “När en robot har ett bättre socialt liv än du själv.” Är inte det ett exempel på samma slags ironiska distans som brukar spela en viktig roll i alla värderingsskiften? Som när nyblivna pappor plötsligt börjar med ordvitsar som de självironiskt hänvisar till som “pappaskämt”, för att snart dra dem rakt av utan brasklappar. Eller som när delar av högern flirtar med extrem retorik och kallar det satir.
En vanlig uppfattning är att influerare, inklusive idrottsstjärnor med feta sponsorkontrakt, ger produkterna en trovärdighet som företagen saknar. Och visst identifierar vi oss gärna med kändisar, men äkthet har ingenting med saken att göra. Vi vill bli del av en berättelse – om den är sann eller inte spelar ingen roll. I branscher som använder noga utvalda och retuscherade bilder för att sälja produkter som döljer kroppsliga skavanker har roboten varit estetiskt ideal sedan länge.
Inte undra på att unga också har allt mindre sex, vilket är temat för senaste numret av The Atlantic. De skriver att unga dejtar mindre, är mer ensamma, har allt mindre fysisk kontakt, och skäms mer för sina kroppar. Därför blir det allt vanligare med separata omklädnings- och badrum, till och med för par som tar in på hotell. Dejtingappen Tinder, som man kan tro gör sex mer tillgängligt, verkar förstärka isoleringen. De flesta matchningar sker bland de som anses snygga, och dessutom ger en matchning bekräftelse nog för att vi inte ska orka pallra oss iväg på en dejt.
Så om Google lyckas med sin nästa plan, nämligen att fylla våra hem med smarta skärmar, kommer vi aldrig att behöva lämna det. För att inte skrämma skiten ur oss saknar den senaste modellen av Google Home därför en kamera, för att vi ska våga ha den i alla rum. Om planen slår in så kommer fler funktioner att införas gradvis, och frågan är då om vi kommer att dra på oss jackan lika ofta.
Låter det teknofobiskt eller alarmistiskt? Vi åttiotalister har redan telefonskräck och undviker att hälsa på bekanta i matbutiken, men dagens tonåringar har tagit det ännu längre. Robotinflueraren är den perfekta kändisen för vår tid: deras hemmamysiga parliv och hyperfeminina utseende uttrycker stereotypa ideal, samtidigt som konstgjordheten påminner om en ökande digital isolering bland unga.
Det är en hjärtslitande klyfta mellan ideal och verklighet som fångas av Ariana Grande i hitlåten “thank u, next” eller Little Jinders album “Hejdå”: en värld av flyktigt dejtande där drömmen likväl, med Jinders ord, är att en dag få tatuera in någon annans namn i armen. Snart spelar det kanske mindre roll om det står Isabella eller Gabrielle.
