Fyra glas vin in i vårt sista samtal berättar Ko Un en historia som inte handlar om döden. Ändå är det först nu hans ögon tåras. Han växte upp på den västkoreanska landsbygden under brutal japansk ockupation, och maten var ständigt knapp.
– Jag minns fortfarande en natt när det var fullmåne. Pappa kom hem från arbetet på fälten, och plötsligt började han dansa av glädje. Jag såg hans måndans och förstod att det måste finnas en vacker värld bortom den synliga.
Det måste. För annars finns bara lidande.
Ko Un har överlevt ockupation och krig, diktatur och tortyr, samt fyra självmordsförsök. Hans smärta är också Koreas, och i hans vittnesmålsdiktning har de bortgångna fått fortsatt liv.
Nu promenerar vi bland björkarna i hans trädgård i Suwon, några mil utanför Seoul.
Jag påminns om en dikt där han vid Chilhyonbergets fot välkomnas in i de vita stammarnas gemenskap och lär sig solidaritet av dem. Han blir glad när jag berättar att björken är vanlig i norra Sverige, och säger att han slogs av trädens sorgsna uthållighet på den ryska ön Sachalin. Han besökte exilkoreaner som tvångsförflyttats dit under ockupationen, och han hade med sig koreansk jord som de kunde begrava sina döda i.
I trädgården växer också azaleor, som i den koreanska nationalskalden Kim Sowols melankoliska dikt strös framför fötterna på den som lämnar berättarjaget. Tyvärr är det ett par veckor kvar tills de vecklar ut sina rosa blad.
Trädgården visar hur tätt sammanvuxna naturen och historien är i Korea. Det gör dess poesi svårtydd; saknaden efter en hjärtevän kan samtidigt vara längtan efter nationell identitet. Den amerikanske poeten Robert Hass skrev därför att Kim Sowols poesi i översättning är som en glasflaska med en främlings tårar.
Sotis springer emot oss med tungan i mungipan.
– Min hund uttrycker alltid den djupaste lycka att se mig. Det gör mig förtvivlad att jag inte kan kommunicera sådan glädje.
Huset doftar av stekt fisk som hans fru, engelskaprofessorn Lee Sang-wha, har dukat upp tillsammans med andra läckerheter. På väggarna hänger Ko Uns kalligrafimålningar samt ett par verk i olja av dottern Cha-ryong. Efter lunch sätter vi oss i var sin fåtölj vid ett stort fönster som vetter ut mot Gwanggyosanberget, och han berättar att han och hustrun träffades 1983, precis när han släppts från fängelset.
Han hade dömts till livstid för högförräderi efter att ha medverkat vid Gwangjuupproret, där flera hundra människor sköts till döds av diktaturens militär. Han torterades flera gånger och hölls i en minimal fönsterlös isoleringscell som kallades ”kistan”. Så gick ryktet att han och några medfångar skulle skjutas.
– I en sådan situation finns varken nutid eller framtid. Då svepte plötsligt det förflutna över mig, allt det som jag försökt glömma så länge: mina förlorade barndomsvänner, släktingar och grannar, en efter en, men också människor som jag aldrig mött. I detta mörker blev de dödas röster det enda som gav mig ett syfte, och jag bestämde mig för att porträttera dem var och en om jag överlevde.
En internationell kampanj ledde till hans frigivning, men när han en förmiddag släpptes från fängelset så väntade han till kvällen med att lämna det. Han kände sig hemma där.
– Ute i världen är du bunden vid så många människor, men i fängelset är du ensam och kan möta dig själv. Där utanför är språket viktigt, men i fängelset är det tystnaden som har betydelse. I antikens schamanism trodde de att gudar inte uppenbarar sig i folkmassor utan bara på tysta platser.
Väl ute påbörjade han arbetet med sitt livsverk, ”Maninbo” (”Tiotusen liv”), vilket tog tjugofyra år och rymmer trettio bokvolymer. Där ingår en dikt om varje människa han träffat, och för att främja skapandet av en folkkultur använde han dessutom ett rustikt, inländskt bildspråk.
Där finns Onnyon, en ung flicka på väg till sjön för vatten, som bär på en klubba för isen; Cho Bong-am, en socialist som hängs utan att få röka en sista cigarett; och Ch’ae-sun, som älskade blomster och därför bar blommigt när hon sålde sig vid militärflygplatsen. Och myllret bildar till slut ett helt folks öde.
– Enligt Freud är det bättre att sörja kort så att du kan leva i nuet. Men jag föredrar Derrida, som sade att du måste sörja länge, för att hålla kvar de bortgångnas existens.
Heinsatemplet ligger vackert inbäddat i Gayabergen, och vi möts nedanför den höga stentrappan av fyra munkleende män i grå rockar. Ko Un är oklanderligt klädd i gråblå hatt, sidenscarf under skjorta, kavaj och vida grå byxor (det är Lee Sang-wha som klär honom).
Han var abbot här 1959–1961 och minns att han på grund av sin smärta kropp togs för en vacker kvinna när han gick längs det som då var en lerväg. Nu har han inte varit här på flera år.
En lång stentrappa tar oss till en tempelgård full av färgglada lyktor. På en höjd ligger ett hus med två jättelika guldklädda Buddhastatyer, vilket rimmar illa med originalets ogillande av ikoner. Men de påminner om utmaningen att begripliggöra det bortomvärldsliga.
– Australiens urbefolkning har något som heter drömtid, som berättar om en plats där det förflutna, nuet och framtiden är ett och samma. Jag tror att det är där poesin föds.
Vi går upp till tempelstadens högst belägna byggnad. Där förvaras tripitaka koreana, världens äldsta kompletta samling av buddismens kanonskrift, som utgörs av 81 258 tryckblock i trä från 1200-talet. De svarta skivorna skapades av tusentals människor och har bevarats intakta tack vare ett avancerat ventilationssystem från samma tid.
Det gigantiska projektet var ett svar på den mongoliska invasionen, och i Korea har språket ofta hört samman med nationella trauman. Skriftsystemet hangul skapades i syfte att öka självständigheten gentemot Kina under den långa Joseondynastin, och under den japanska ockupationen var koreanska förbjudet.
– Jag föddes med ett förlorat språk. Vi kunde bara växla några ord på koreanska i skydd av natten, eller på en släktings begravning. Koreanska var ett dödens språk. Ord var inte bara medier för motstånd, utan motståndet självt. Därför är hangul Koreas själ.
Vi serveras grönt te, päron och nektariner. Munkarna berättar om koreansk celadonkeramik, vars subtila blå färg kineserna aldrig lyckades efterhärma, men tystnar när det är dags för en munk att hålla ett dharma-tal, en buddistisk andakt, till mig. Han säger att jag har en koppling till templet i ett tidigare liv, och att jag har ett fint och fromt ansikte, varpå alla skrattar. Ko Un lägger till att en dag är många dagar, och ett liv är flera liv.
– Drick nu ditt te!
Han berättar om 50-talets arma klosterliv, då de torkade sig i baken med bambu och dagligen åt den fermenterade kålrätten kimchi. Tofu, riskakor och nudlar serverades några få gånger per år, och uttrycket ”munkleende” hänvisar till glädjen vid dessa högtidstillfällen.
En dag fann han en dödskalle som sköljts fram av regnet. Det visade sig att berget var fullt av lämningar från partisaner som stridit mot diktaturen, och han fastade i fyra veckor för att hedra dem.
Vid översättarens fötter ligger en hög näsdukar.
– Åh, dina dikter tröstade så många hjärtan, klagar hon.
Vi åker ner till en kulisstad nedanför templet för lunch. Munkarna dricker lönnsav, korosoe, som sägs vara bra för skelettet, men Ko Un häller upp två skålar av risvinet makgeolli, som kolsyrats av jäsningen. Det kallas också nongju, bondvin, och har druckits av generationer lantbrukare för att stilla hungern under långa arbetsdagar.
– Så när jag dricker makgeolli dricker jag med mina förfäder.
Han minns ett framträdande i Paris då det bara stod ett glas vatten på podiet. Han stod tyst tills arrangören insåg sitt misstag och sprang upp med ett vinglas. Och i en dikt berättar han att efter tre glas av brännvinet soju ler regnet mot dig. På Jejuön, där han flera år drev en ideell skola, drack han en gång soju så stark att horisonten sedan dess är vidare och plattare.
– Poeter och vin hör ihop. Det har man förstått i Storbritannien, där hovpoeten får en tunna sherry. Dagens poeter är rädda om sina hjärnceller och dricker inte, men om du har en så klen hjärna är du inte stark nog för att dikta. Jag är 85 och mina nyktra jämnåriga kollegor är döda.
I koreansk folkkultur spelar alkoholen en viktig roll. Genom att hälla sprit på marken gör man jordens gud full och lycklig, vilket ger rika skördar.
Framför oss ligger ett rutnät av tallrikar: soppa med vildsvamp, vaktelägg, marinerat sjögräs.
– Koreaner äter rumsligt och västerlänningar tidsligt. Vi lägger ut allt på en gång, medan ni delar in måltiden i olika faser.
Munkarna beklagar sig över att de unga slutat vända sig till buddismen. Ko Un säger att det är för att den har stelnat.
– Öst och väst måste berika varandra. Förr var beroende förödmjukande men i dag är det något vackert. Vi borde slå oss ihop och bilda en ny religion, som även inkluderar modern fysik och astronomi. När förståelse för både kvarkar och universum sätts samman så har du buddism. Nu dricker vi!
Ko Un föddes 1125 före vår tideräkning som en märr vid Kaspiska havet. Han har också varit flöjtspelande svedjebrukare, handelsresande och vedsamlare.
Men även hans nuvarande liv är flera. Det inleddes 1933 i Gunsan på den koreanska västkusten. Ko Un minns en dag när rektorn kom in och frågade vad barnen ville bli. En pojke svarade soldat i imperiets armé, en flicka svarade fältsjuksköterska, och rektorn applåderade nöjt. Ko Un ville vara mest patriotisk av alla och svarade kejsare av Japan. Rektorn blev rasande och relegerade honom.
Ko Uns pappa skämdes och kom till rektorn med en kyckling och bönade att sonen skulle få återvända, vilket han fick göra mot att han arbetade i trädgården. När Ko Un fick frågan igen svarade han brevbärare, för att få komma med nyheter från världen.
– Och nu är jag poet, vilket är samma sak. Kombe!
Ko Un slår sin risvinsskål mot min och ler brett.
Ockupationen tog slut med andra världskriget, men snart delades Korea itu och kriget mellan halvorna i början av femtiotalet tog två miljoner människoliv.
I hembyn fanns många som sympatiserade med nordsidan, så granne vändes mot granne. Ko Un sattes att frakta lik från byn. Blodet på hans hud gick inte bort ens med tvål, så han stank av vänners och släktingars död i veckor. Han hällde syra i örat för stänga ute världen och blev döv på ena sidan.
Som nittonåring drogs han till buddismen och blev kringresande tiggarmunk, en livsstil som den rotlöse nationalisten än i dag känner sig hemma i.
– Jag har fortfarande nomadblod och därför har jag alltid setts som en nationsförrädare. Vi har varit på resande fot mycket längre än vi varit bofasta, men denna historia finns inte i några böcker. Jag minns att jag i ett liv tillhörde altajfolken, som har tradition att läsa veckolånga muntliga poem.
Efter tio år i dharmas tjänst lämnade han munklivet 1962 för att skriva. Han drabbades dock av djupa depressioner och försökte flera gånger ta sitt liv. Mot slutet av 60-talet flyttade han till Seoul och levde ett nihilistiskt bohemliv, med dagligt supande av soju. Till slut tog han gift i kullarna utanför Seoul, men hittades i snön av soldater och vaknade efter trettio timmar i koma.
Vändpunkten kom när han läste om skräddaren Jeon Tae-il som i protest mot usla arbetsförhållanden tände eld på sig själv och skrek slagord in i döden: ”Vi är människor, inte maskiner.” Händelsen ledde till omfattande protester och till skapandet av fackföreningar, och Ko Un insåg att han hellre ville dö för ett ändamål. Så han blev talesperson för kulturvärldens motstånd och skrev upproriska dikter som han läste upp på fabriker och universitet, som krigshymnen ”Pilar” (”låt oss lämna strängen/kasta av oss som trasor /allt vi ägt genom åren”).
– Både mitt liv och min poesi är en produkt av döden. Vi omges av förstörelse och tror att vi är undantaget, men även vi är temporära. Precis som sten blir till sand och sand blir till damm.
Han tror att världsligt engagemang går att kombinera med både andlighet och poesi.
– Självklart finns en spänning, då buddismen säger att du måste gå din egen väg. Samtidigt så säger den att du måste uppmärksamma andra människors lidande. Rollerna förenas i bodhisattva, ett nomadiskt, asketiskt liv inriktat på att hjälpa andra.
På bara ett par generationer har Sydkorea genomgått en brutal modernisering på de fattigas axlar och varken välfärd, föreningsliv eller värderingar har hängt med. Statsvetaren Sungmoon Kim talar om en ”grotesk blandning mellan demokratisk hårdvara och auktoritär mjukvara”, vilken gav sig till känna när Ko Un visade sig vara svartlistad av den i mars avsatta presidenten Park Geun-hye (dotter till diktatorn Park Chung-hee).
Den mexikanske författaren Carlos Fuentes suckade en gång att eftersom de latinamerikanska diktaturerna saknade ett fungerande civilsamhälle tvingades han axla rollen som podium, parlamentsledamot, fackföreningsledare, journalist och frälsare i ett. Detta beskriver väl den status som Ko Un har fått i Sydkorea, och internationellt dyker han ofta upp i Nobelprisdiskussionerna.
Samtidigt är han mer än folkdiktare. I hans rikliga produktion (han kallas ibland för ”Ko Unarna”) ingår allt från enradig zenpoesi till dramatik och romaner. Diktsamlingen ”Vit fjäril”, som i juni ges ut på Atlantis i urval och översättning av Sun-kyoung Choi, tar bland annat fasta på naturmeditationer om förnuftets otillräcklighet. Som titeldikten: ”se/en vit fjäril/visdomens vålnad/fladdrar över det dåraktiga havet//världens alla böcker är stängda.”
Imjingak ligger vid en flodbank sju kilometer från gränsen, och är det närmaste man kan komma Nordkorea utan militäreskort. Där finns flera monument för det enade Korea, som den jättelika Frihetsklockan som tillverkats av nedsmält krigsmateriel, ett ånglok fullt av skotthål från Koreakriget, och altaret Mangbaeddan, där sydkoreaner eldar upp kött i hopp om att röken flyger mot deras magra släktingar i norr.
Vi går ut på en raserad järnvägsbro mot Pyongyang som Ko Un hoppas en dag kommer att byggas ihop. Han har gett avsatsen dess officiella namn: ”Morgondagens vissla”. På ett staket hänger tusentals små vimplar med böner om återförening (och goda avgångsbetyg), och ur högtalare spelas folksånger. En soldat vill ta en bild och vi ropar ”Kimchi!” mot kameran.
Återförening har varit ett tema i Ko Uns poesi ända sedan 70-talet.
– Precis som fisken är ett delat Korea inte två levande organismer utan en död. Det handlar inte om att återförena, utan om att återuppväcka.
Ovanför passerar några skrikande vildgäss som obehindrat flyger över gränsen; under skördetiden brukar tusentals samlas här för att äta. Bönderna rör sig inte lika fritt, men reser envist in med beväpnade vakter för att bruka sina förfäders jordplättar.
Platsen kallas för en ”resort” och besöks årligen av över sex miljoner människor, och det finns något märkligt med denna sorgeturism. Vi passerar en nöjespark med skeppsattraktionen Super Viking och ministridsvagnar för de minsta, och i ett stort galleriakomplex med utkikstorn på taket finns snabbmatshaket Popeyes.
På den koreanska restaurangen serveras honungsgrillad biff, tofusoppa och chilibläckfisk som klipps upp med sax framför oss. I bakgrunden spelas Mozart och genom ett panoramafönster kan vi se Nordkorea i fjärran. Det hela känns som en överraskningsfest för en jubilar som inte är bjuden. Och det är inte bara jag som blir illa till mods; översättaren Jennifer Jihye-kim berättar att det är som att hennes föräldrars skilsmässa har blivit turistmål.
Ko Un korkar upp en flaska makgeolli och berättar om sitt projekt att sätta ihop ett lexikon som förenar nord- och sydkoreanska. Sydkorea har byggt sitt språk kring Seouldialekten, och Nordkorea har via utrensningar av japanska och kinesiska influenser tagit språket i nationalistisk riktning. Om två år kommer en nätversion och ett år senare en fysisk utgåva, och han hoppas att boken kan vara behjälplig om Korea blir ett igen.
Vi får tillstånd att resa närmare gränsen till en övergiven amerikansk militärbas, och besöker en gammal festlokal med bowlingbana och danslokal med spegelvägg. På altanen läser Ko Un upp en dikt han skrivit under dagen: ”bortom floden/finns platsen vi måste nå/…/låt oss en dag korsa gränsen.”
– Om jag får i mig mer vin så kanske jag skriver en bättre.
På väg hem stannar vi till för några sista glas på hotell Lotte i Seoul, som fått sitt namn av Charlotte i Goethes ”Den unge Werthers lidanden”. Han berättar att han nu skriver på den episka dikten ”Jungfrun”, om en ungmö som kastar sig i floden för att ge hembyn fiskelycka. Precis som i Dantes ”Inferno” bygger den på en tredelning – jordeliv, undervattensvärld och himmelrike – men hos Ko Un kan gränserna korsas.
– Min sista bok kommer att heta ”Ödet”, och därefter vill jag dö. Jag vill begravas i Stilla havet så att vågorna blir min sista viloplats.
Ett av hans smeknamn är också havsvågornas fader, pado.
Innan vi skils åt stämmer Ko Un in med slutna ögon och dov röst i folksången ”Arirang”, som under ockupationen blev Koreas inofficiella nationalhymn: ”korsandes Arirangpasset/min älskade som lämnat mig/blott efter fyra kilometer kommer dina fötter att ömma.”
Vi skålar tyst.
I en dikt med samma namn skriver Ko Un om elvaårige Anatoli Kang som spelar hymnen på balalajka, och tonerna vibrerar av tidigare generationers lidande. ”Är det blod eller musik?” frågar sig diktjaget. ”Arirang, Arirang, Arariyo.”