En perfekt inledning kan ta veckor att få till.
Till denna text kunde man till exempel ha berättat om den franske stjärnkocken Bernard Loiseau, som efter att ha lagat sin berömda tryffelkyckling tömde skallen med ett jaktgevär när en Michelinstjärna var i fara.
Eller om Davidstatyn i Florens, som med sin anatomiska detaljrikedom länge sågs som en perfekt avbild av manskroppen, men som forskare har upptäckt bär på dolda sprickor.
Eller om den pedantiska pappan i ”Legofilmen”, som i sin jakt på fulländade klosslandskap använder lim så att sonen inte ska förstöra med sin oberäkneliga spontanitet.
Men det räcker egentligen att gå till mig själv för att finna en ingång.
Ända sedan jag som barn fick lära mig hur man bäst handdukstorkar håret har jag sökt efter den optimala lösningen för varje situation, i allt från yteffektivt vikt toapapper till att lyssna på ljudböcker i dubbel hastighet. Ändå kan jag inte betala en räkning i tid, än mindre sätta igång med en sådan här text i tid någon jäkla gång.
Perfektionism slår ihjäl både kreativiteten och människorna. Som Hemingway sa: ”Första utkastet är alltid skit.”
Ändå är perfektionismens tidevarv nu.
Det antyder i varje fall den brittiska forskningsrapporten ”Perfection is increasing over time”, som vid årsskiftet publicerades i Psychological bulletin. ”En irrationell önskan om att lyckas, i kombination med att vara överdrivet kritisk mot sig själv och andra” är här definitionen på den perfektionism som, baserat på 164 studier utförda på 41 641 studenter mellan 1989 och 2016, påvisats öka. Tre former av prestationstryck identifieras: det självorienterade (som vi riktar mot oss själva), det socialt föreskrivna (som vi upplever från samhället), och det utåtriktade (som vi riktar mot andra).
Mest skadlig för individen är upplevelsen av hårdare krav utifrån, vilket enligt studien kan bidra till ångest, depressioner, och självmordstankar. Att ställa höga krav på sig själv kan i viss mån vara produktivt, men har även visat sig korrelera med tillstånd av lidande, till exempel ätstörningar. Kraven flyttar in i våra huvuden och vi börjar vända dem mot oss själva.
Som om det inte vore nog förstör perfektionismen våra relationer genom att göra oss mer konfliktbenägna och dämpa vår sexuella tillfredställelse. Artikeln citerar en studie som visar att ett upplevt tryck från samhället att ha ett lyckat sexliv, samt kraven vi har på varandra i sängen, bidrar till ökad ångest kring det mest intima.
I den högaktuella romanen ”Finna sig” av Agnes Lidbeck gestaltas just ett fall av hur yttre krav flyttar in i huvudet på en människa, här den nyblivna mamman Anna. I romanen hör vi de strikta regler hon satt upp för sig själv, för allt från repliker, klädsel, ja rentav för sexlust, formulerade så att de tycks uttalade av en utomståendes röst. Ofta är de så skoningslösa att man under läsningen vill utropa: Sluta! Ingen bryr sig om kuddarna är puffade eller inte!
Så med alla dessa destruktiva följder av perfektionismens utbredning; vad kan vi göra för att vända riktning på denna kravspiral på både oss själva och andra?
Enligt psykologen Alexander Rozental, som har forskat på perfektionism vid University College i London, har vår uppfostran betydelse för hur hårda vi är mot oss själva som vuxna.
Många perfektionister har enligt honom haft föräldrar som antingen är överdrivet kritiska, eller som överför ett pedantiskt beteende via inlärning. Barn som bara får beröm när de presterar kan övergå från att göra något för att det är roligt till att göra det för bekräftelse. För att minska risken att fostra en liten perfektionist finns en del saker man kan tänka på.
– Som förälder kan man betona att det inte spelar någon roll vem som är bäst, och att man kan lära sig av misslyckanden. Hellre än att fokusera på resultat så kan man lära barnet att se aktiviteten som värdefull i sig. Kanske undvika att säga att barnet är duktigt när det utför olika aktiviteter, och när barnet misslyckas med uppgifter vara noga med att säga: ”Det var bra att du gjorde ett försök.”
Behandling av perfektionism bland vuxna går bland annat ut på att hitta tillbaka till lusten, säger Alexander Rozental.
– Många perfektionister bygger sin självbild utifrån ett eller flera specifika områden i livet, som jobbet, studierna eller kroppen. Då går behandlingen ut på att hitta sociala aktiviteter och hobbyer som handlar om annat än att prestera. Det lömska är att personen kan börja ha samma höga krav på sig själv även där.
Enligt Rozental är strävan efter att uppnå högt satta mål inte skadlig i sig själv, då den bland annat kan hjälpa en att åstadkomma saker som kan leda till varaktig lycka. Perfektionismen blir destruktiv först när denna strävan kombineras med en oro kring vad som händer när man inte når målen.
För att lära mig om min egen perfektionism laddar jag ner Hewitt-Fletts flerdimensionella test, som ligger till grund för metastudien i Psychological bulletin. Där jag får ge graderade svar på frågor som: ”Människor jag bryr mig om får aldrig svika mig” och ”Andra kommer att tycka om mig även om jag inte är duktig på allt”. Testet säger att jag har väldigt höga krav på mig själv, men att jag inte känner något stort socialt tryck att lyckas och inte heller kräver felfrihet av min omgivning.
Testet stämmer rätt bra. Jag är visserligen en evig städslarver, men som aldrig kan göra minsta möjliga när det är knytkalas, utan alltid dyker upp med krångelmat som vindolmar, snapshäften med noga utvalda typsnitt, samt förmodligen en tidsinställd stressbomb i hjärtat. Men kanske har jag svarat snällt mot mig själv angående pressen på andra, för nog kan jag vara en baksätesförare i många situationer: ”Ska du inte prova att hacka löken så här?”
Jag ringer upp filosofen Jonna Bornemark för att förstå ännu lite mer om vad perfektionism handlar om. Hon är hemma för att skriva färdigt ”Pedanternas världsherravälde: en renässansfilosofisk blick på samtidens mätbarhetssamhälle.”, en bok som handlar om vår tids mätbarhetsmani. Vårt samtal bryts då och då av hennes fyraårige son som befinner i närheten, som när han tar ett alltför tillgivet grepp om sin mammas hals. Jonna Bornemark konstaterar att som förälder till ett autistiskt barn ställs man ständigt inför det mänskliga kontrollbehovet.
– Vi brukade vara väldigt inställda på att han inte skulle bryta mönstret, men när vi försöker trycka in honom i vuxenidealen, där allt ska vara så konfliktfritt, så är han inte intresserad. Ett barn måste ju få dansa lite utan att det blir katastrof, säger Jonna Bornemark och berättar om en situation då sonen tog över showen vid sin systers skolavslutning och skapade yster upprorsstämning hos de andra barnen.
Enligt Jonna Bornemark beror optimeringsjakten på att förnuftet reducerats till sin nyttofunktion, medan vi glömt bort dess förmåga att fånga upp vad som är viktigt.
– Mäthetsen är ett generellt drag i hela moderniteten, men i vår tid tränger den ut i alla kapillärer i samhället.
Jonna Bornemark tar kärleken som ett exempel:
– Kärlek är rätt intressant i förhållande till perfektion. Vi kan aldrig helt förstå varandra, och den dagen du vet allt om den andre så är ju kärleken död. Vi borde bli bättre på att bejaka ickevetandet, för kärlek handlar om tilltro, inte om vetande.
Studien i Psychological bulletin styrker dessa tankar om samhällsutvecklingens betydelse för den ökande perfektionismen, där forskarna bland annat lyfter fram en arbetsmarknad där unga möter hård konkurrens och osäkra arbetsvillkor, som en pådrivande faktor.
Forskarna lyfter också fram den samtida nyliberala ideologin som en bidragande faktor till perfektionskraven. Denna kombinerar enligt forskarna individualism, tanken att det är viktigare att korrigera dig själv än att förbättra samhället, med meritokrati, föreställningen att alla kan lyckas som lägger manken till. 42 människor äger lika mycket som jordens fattigare hälft, men ändå får vi höra att alla har samma chanser. Då är det lätt att känna sig misslyckad.
Tvärtemot vad som ofta luftas i debatten om en ung bortskämd generation visar studien alltså hur perfektionismen har drivits fram av ett samhälle som fördelar resurserna allt skevare, och som samtidigt lägger skulden för misslyckanden på individen.
Studien visar också vad som blir resultatet av detta nya perfektionssamhälle – bland annat att dagens unga är mer narcissistiska än tidigare generationer, och i högre grad skyller på utomstående faktorer när något går fel. Dessutom, visar studien, har det blivit mindre vanligt att unga engagerar sig i gruppaktiviteter enbart för att ha kul, utan allt mer föredrar individuella aktiviteter som gynnar dem själva.
I ett sådant utslagningssamhälle får inte ens solen ha fläckar.
Fråga bara Arbetsförmedlingen, som på sin hemsida skriver att ens ”personliga varumärke” är minst lika viktigt som ett CV. De uppmanar en att tänka över ”kläder, frisyr, visitkort, Facebook-profil, meddelande på telefonsvararen” för att bli anställningsbar. ”Det är vad andra människor tycker och tänker om dig som är ditt personliga varumärke, inte vad du tror om dig själv.”
Det är som om Storebror skulle hålla ett TED-talk.
Men Arbetsförmedlingen har rätt: för en generation som för att stå sig i konkurrensen måste prestera på topp hela dygnet, är sociala medier idealverktyget. Där kan de finslipa och kontrollera sina avtryck och uttryck ned till minsta kommatecken. Inlägg som inte genererar några reaktioner kan tas bort i smyg, och selfien kan tas om och om tills kinderna ser perfekt insugna ut.
Och de säger inget som vi inte redan hört, av föräldrar och chefer, i reklamen, av bloggare och vloggare, av nyliberala tankesmedjor, av varandra och inte minst av rösten i huvudet: att vi inte duger som vi är.
Studien i Psychological bulletin styrker dessa tankar om hur den nya tekniken i samverkan med en hård arbetsmarknad tvingar oss att bli dygnet-runt-perfektionister.
På Södertörns högskola leder filosofen Jonna Bornemark en masterutbildning i praktisk kunskap, som ofta hamnar på kollisionskurs med mätbarhetskraven. Inom kulturen och religionen ser hon ett annat förhållande till det icke mätbara, med ett minskat fokus på prestation och produktivitet. Där gror kanske en potentiell motrörelse?
En vintrig söndag beslutar jag att pröva tanken i Högalidskyrkan i Stockholm. I det harmoniska kyrkorummet med sina nischer och kryssvälvda tak hänger människosonen på korset, för att sona människornas imperfektion, kanske även min.
En kör börjar repa inför kvällens konsert, stämningen är uppsluppen men skratten blir färre allt eftersom körledaren skruvar upp kraven. Två prassliga dunjackor sätter sig bakom mig (varför så nära?) och ger ifrån sig harklande ljud.
Här hade inte ens Augustinus kunnat få sinnesro, tänker jag, men inser att jag kräver för mycket av ögonblicket. Finns här ett högre väsen så bor det nog i det stökiga likväl som i det harmoniskt tillrättalagda. Jag rycks tillbaka till kyrkan av stämmor som studsar mot sten. De små dissonanserna bildar, efter grekiskans ord för dans, en mäktig choruseffekt.
