Om klassamhället finns så äter det bulgurmackor framför mig.
På ena sidan bordet sonen till en trädgårdsföretagare, en tweedklädd professor vid Cambridge som när vi senast sågs åt en wallenbergare, döpt efter bankchefen Marcus fru Amalia. På den andra ett knegarskägg från Västertorp, vars mamma tog lån för att kunna lägga oformliga kläder från Haléns under granen, men som nu har klassrest längs röda linjen – vilken annars – till innerstadens medelklass.
Tillsammans vill Göran Therborn och Daniel Suhonen med forskningsprojektet ”Klass i Sverige” kartlägga det svenska klassamhället. Under våren släpper de tjugotvå rapporter som tagits fram med ett trettiotal forskare, om allt från hur klass samspelar med kön och ursprung, till lobbyism och arbetsvillkor.
De menar att ojämlikheten i Sverige inte bara skaver, utan dödar, och drar fram staplar som visar att en lågutbildad i Vårby dör arton år tidigare än en högutbildad i Danderyd.
– Jag hatar klassamhället, säger Daniel Suhonen.
För honom är det personligt. Mamma rökte sönder luftrören, och när fritidsgården lades ner blev hon dessutom arbetslös. Efter fyra månader med kol hade hon ännu inte fått träffa vare sig sjukgymnast eller arbetsterapeut, och när de väl hörde av sig för att boka tid svarade Suhonen: ”Ledsen, ni hann inte hjälpa henne.” Hon hade dött dagen innan.
Läs mer: ”Åtta av tio väljare anser att Sverige är ett klassamhälle”
Enligt den första rapporten, ”Klass, identitet och politisk mobilisering”, anser 81 procent att Sverige är ett klassamhälle, och bland rödgröna väljare ligger siffran på 93 procent. (Därmed inte sagt att dessa ser klassamhället som en viktig valfråga – eller ens som oönskvärt.)
Ändå, klagar Suhonen, pratar Stefan Löfvén knappt om klass, trots att han själv växte upp som fosterbarn i en knegarfamilj. Socialdemokraternas valstrategi har Suhonen kallat för ”harakiri”; han ”lever ju i sin egen värld” svarade SSU-ordföranden Philip Botström, och undrade om Suhonen någonsin sagt något positivt om socialdemokratin.
– Arbetarklassen är socialdemokratins guldreserv, men i stället är det Donald Trump och Le Pen som tilltalar den, genom att spela på dess rädslor. Jimmie Åkesson har ännu inte hållit sitt stora tal till arbetarna, men när det sker är det för sent för sossarna att säga att det är deras fråga. Som mamma brukade säga: om du vill att spaden ska vara kvar i sandlådan så måste du ta med den in, säger Daniel Suhonen.
Bygger inte medelklasstrategin på insikten att industriarbetarna inte längre räcker till som väljarunderlag, och har den inte dessutom varit framgångsrik?
– Som strategi för att vinna val när man ligger illa till är det väldigt bra att slänga bort sina svagaste kort, vilket Clinton och Blair gjorde framgångsrikt. Reinfeldt brottades med socialdemokratisk hegemoni, och då var det smart att säga att moderaterna var ett arbetarparti. Men när socialdemokratin har statsbygget i ryggen är det idiotiskt att göra sig mer borgerlig och sudda ut konfliktnivåer, säger Suhonen.
– Socialdemokratin tog arbetarklassens lojalitet för given, men det var den inte. Brexit var ett direkt resultat av Blairs förakt för vanligt folk: ”Dem kan vi ge fan i, för de har ingenstans att ta vägen.” Det var ju även Hillary Clintons strategi, säger Therborn.
Vi sitter på det fackliga idéinstitutet Katalys kontor nära Norra Bantorget, där förgrundsfigurer från den svenska arbetarrörelsen som Hjalmar Branting och Anna Stersky står staty. Suhonen blev däremot socialdemokrat under Göran Perssons ”stålbad” under nittiotalets mitt. Och han menar att försämringar i välfärden har gjort att många i medelklassen börjat ifrågasätta varför man betalar så mycket skatt.
– När medelklassen har privata försäkringar och förskola så känner de att de klarar sig själva, och undrar så klart: ”Vad fan får jag?” Medelklassen är beredd att betala hög skatt, så länge de också får en väldigt bra välfärd, säger Suhonen.
Enligt en undersökning från 2017 som de låtit Novus genomföra, med 1.005 svarande över 18 år, identifierar sig bara 31 procent som arbetare, medan enligt Statistiska centralbyrån 45,5 procent tillhör arbetaryrken. Många arbetare ser sig alltså som medelklass, vilket enligt både Suhonen och Therborn har att göra med en negativ bild av arbetare i kultur och media.
– Arbetarklassen ses ofta som något man ska se ner på eller resa ifrån. De få gånger det pratas om klass i media eller litteratur så handlar det om klassresor. Vår forskning visar att drygt sextio procent av LO:s arbetare är stolta över att vara arbetare, och de är inte några som man ska tycka synd om, säger Göran Therborn.
För en vecka sedan släpptes rapporten ”Arbetarlitteraturen och klassamhället”, där litteraturvetaren Magnus Nilsson lyfter fram hur samtida knegardiktare Helen Rådberg och Jenny Wrangborg ger en mer nyansrik skildring av den moderna arbetarklassen än den övriga populärkulturen.
På måndagen presenteras den tredje rapporten, ”Klassamhällets medier”, där forskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt argumenterar för att det i de svenska medierna pågår en ”systematisk utplåning av människor från arbetarklassen”.
– Mediekåren är extremt dominerad av storstädernas medelklass, och de förstår inte vad klass är. Arbetarklassen är osynliggjord i media. Men om Löfvén skulle prata mer om klass så skulle media återge det, säger Suhonen.
Närmandet till arbetarklassen består inte bara i förståelsen utan även i tilltalet, och båda uppmanar de därför vänstern att bli mer populistisk.
Borde inte demokrater avhålla sig från populismens fienderetorik och förenkling av komplicerade frågor?
– Arbetarrörelsens historia, från Jesu bergspredikan och slavupproren till August Palm, har alltid handlat om att rikta den rättmätiga vreden uppåt, mot herrarna som styr. Om socialdemokratin ska vakna till liv igen så måste den tydligt säga: ”Vi är till för vanliga människor och dem kommer vi aldrig att svika. Och om överheten, som den höger som ville stoppa rösträtten eller dagens välfärdskapital, står i vägen så tar vi konflikten.” Det är dags att peka ut en motståndare så att politiken blir tydlig igen.
Suhonen avbryter sig för att kuckla ut i ett skratt: ”Det är svårt att äta bulgur och behålla värdigheten.” Therborns macka ligger utspridd på bordet, men rösten är något mera samlad.
– Populism är det existerande systemets skällsord mot dess kritiker. Vänsterpolitik måste ifrågasätta det rådande klassamhället, och då är det naturligt att den liberala salongsopinionen kallar oss populister. Det är vi stolta över. Vi är nämligen inte rädda för folket.