Stilen ljuger inte. Detta är budskapet i Malte Perssons välformulerade stridsrop för god stilistik, ”Hur står ni ut med dessa tondöva troll?” (Expressen, 30/7).
Persson skriver att han inte främst oroas av utsagorna hos ”’Sverigevänner’ och deras utländska motsvarigheter”, utan av ”den torftiga entonigheten” med vilken de uttrycks. Malandet i sociala medier går knappt att skilja från robotar längre, menar han, och föreslår en språklig motståndsrörelse som återupprättar berättarglädjen.
Jag ska just dra fram banderolltyget när han börjar beklaga sig över att vissa högerskribenter låtit sig svepas med och flörta med dessa ”zombies”. I stället förespråkar Persson elitism, i bemärkelsen att saker bör göras så bra som möjligt.
Och absolut, kulturell elitism är sund till en gräns. Kvalitetskulturen måste försvaras mot marknadskrafterna. Men idén att föra över estetiska överväganden till politiken är farlig. Och jag tror att det är en variant på detta fenomen som gjort att den bildade medelklassen (som Malte Persson väl riktar sig till) de senaste åren har misslyckats politiskt.
För nog finns som Persson skriver trolltendenser även hos delar av socialisten Bernie Sanders rörelse. Och för den som följer amerikansk politik känns argumenten igen: den politiska mitten (läs: Hillary Clinton) måste försvara det civiliserade politiska samtalet. Men i detta bör väl även ingå att respektera sina politiska meningsmotståndare, hellre än att kalla dem för zombier?
Hos The Washington Post kan till exempel kommentarer om Trumpväljare som ”inavlade lantisar” få flera hundra likes. Och även om deras läsare vet hur man använder semikolon så är tänkandet ibland precis lika maskinellt.
Tanken att stil är politiskt innehåll skymmer frågan om vad det är som gör att förenklade och aggressiva budskap går hem i allt bredare folklager. När Demokraterna på åttiotalet insåg att industriarbetarna inte längre utgjorde en tillräcklig väljarbas så riktade man in sig på städernas medelklass. Detta gav resultat, men hade som effekt att lantliga arbetare inte kände sig lyssnade på. Samma sak är på väg att hända i Europa.
I det sammanhanget förvånas jag över tanken om ett mer bildat politiskt språkbruk som en lösning. Så mycket som jag uppskattar skön prosa så undrar jag om vi verkligen ska upprätta fler barriärer gentemot de mindre utbildade som försöker göra sin röst hörd.
