Först publicerad i ETC.
Precis under rulltrappan till Filmstaden i Mall of Scandinavia, där The Force Awakens pressvisas, ligger en Disneyaffär, fullsmockad med ljussablar, rymdfarkoster och actionfigurer. Mina tår hinner knappt vidröra butiksgolvet innan ett ungt biträde frågar vad jag gillar bäst med Stjärnornas krig. Jag berättar att jag saknar en känslomässig relation men hinner knappt avsluta tanken innan han utbrister: ”Min kärlek till Star Wars är obeskrivlig!” Inte konstigt om man arbetar i en leksaksaffär, tänker jag på väg ut. (Fram tills i år har serien sålt leksaker för över 170 miljarder kronor.) ”Må kraften vara med dig”, ropar han efter mig.
Och kraften – jedikrigarnas övernaturliga förmåga – är kanske en bra liknelse för den gåtfulla kärlek som George Lucas massiva rymdoperor har väckt. Stjärnornas krig (1977) fick blandade recensioner och få vuxna förstod vilken kulturell milstolpe den skulle bli. Men de elvaåringar som tittade, däribland regissören J. J. Abrams, trillade ur stolarna.
Pressen har förstås vilat tungt på Abrams axlar inför premiären, särskilt med tanke på haveriet med Episod I-III. Därför har han klokt nog återvänt till grundkonceptet: föräldralösa ungdomar med oanade förmågor, ett mustigt familjedrama, ideligt småspringande i rymdkorridorer, ett ondskefullt imperium med en intern maktkamp mellan en svarthjälmad tokskalle och en samlad pragmatiker – samt förstås otaliga strider: i luften och på marken, men alltid med laser.
Den mörka sidan – representerade av nazistliknande rymdorganisationen The First Order – är lika charmigt inkompetent som alltid. Stormtrupperna drillas till strid från födseln, men skulle i vanlig ordning inte kunna pricka rebellplanet X-Wing om de så satt inne i ett. Och trots att makten över galaxer står på spel så skickas bara ett par av dessa bepansrade rymdklåpare åt gången. Men sådana orimligheter har vi vant oss att köpa vid det här laget.
Värre är hur förvånansvärt ospektakulär filmen är, Imax till trots. Striderna är händelsefattiga och repetitiva, både i luften och på marken. Den hajpade kendoträningen verkar inte ha gett effekt, för svärdsduellerna känns klumpiga (även om skurken Rens lasersvärd är riktigt tufft). Vi förväntar oss bländande uppgörelser mellan galaxens skickligaste krigare, inte bofferlajv i skogen. Dessutom finns inte en enda intressant ny planet, varelse eller teknologi. Halva tjusningen med filmer i denna genre är ju annars att trollbindas av hisnande visuella fyrverkerier, eller bjudas in till nya magiska världar – men svindeln uteblir.
Som sammansvetsad produkt fungerar The Force Awakens ändå bättre än Episod I-III, mycket tack vare de unga, karismatiska stjärnorna Daisy Ridley, John Boyega, Adam Driver och Oscar Isaac. Dessutom är originalfilmernas rappa berättartempo tillbaka, med läcker klippning ända ner till retroövergångarna mellan scener.
Och framför allt är Stjärnornas krig skoj igen. Borta är Ewan McGregors kämpande med att leverera Lucas nonsensrepliker med värdigt brittiskt gravallvar. Chewbacka brölar, robotarna blippar, och de flesta karaktärer har numera en blasé Han Solo-replik att lugna publiken med när situationen blir svettig.
Samtidigt smakar filmen salt av alla fingrar som varit på den. Med förväntade vinster på minst 8,5 miljarder kronor går det inte att ta några risker, vilket var möjligt när maskineriet var mindre. ”Vad är all den här kraft-skiten?” invände kollegan Brian de Palma aningslöst på den tiden.
Men Lucas hade fingret på tidens puls, och visste att fylla filmen med lagom diffusa referenser och memer från verkligheten, som kändes igen av våra hjärtan men inte av våra förnuft. Kampen mellan rebeller och ondskans imperium inspirerades av Vietnamkriget, kraften påminde om new age, självuppoffringen i kampen mellan gott och ont om Bibeln, flygstriderna om världskrigsfilmer, jedikrigarna om samurajer – men berättelsen förlades till en galax så långt, långt härifrån att den blev till en självständig folksaga.
Det var denna enkelhet som gick förlorad förra vändan. En stor budget och ny teknologi att bränna den på gjorde världen plottrig och överanimerad. Episod I inleds dessutom med debatter om frihandelsavtal (filmens åttonde ord är ”beskattning”) – vilket i dag hade motsvarat en rymdopera om TTIP.
Abrams har mer respekt för grundkonceptet. Så på ökenplaneten Jakku, där denna film tar sin början, ligger en gigantisk rymdhangar och rostar i sanden. Vraket är ett storslaget monument över förbannelsen som vilar över serien, nämligen att det vackraste av allt är dess ruiner.
