Publicerad i ETC.
Den iranske regissören Jafar Panahi dömdes 2010 till husarrest för anti-islamsk propaganda. Han förbjöds att resa (med undantag för läkarbehandling och hajj, vallfärd till Mekka) och filma i tjugo år, men fortsätter med hjälp av humor och list sitt konstnärliga skapande. This is not a film (2010), som dokumenterade ledan som instängd, smugglades till filmfestivalen i Cannes på ett usb-minne gömt i en födelsedagstårta. Closed Curtain (2013) spelades in i hemlighet i hans strandhus vid Kaspiska havet.
Nu är han tillbaka med ännu ett cineastiskt hyss. I Taxi Teheran, årets vinnare av guldbjörnen i Berlin, har han som taxichaufför fångat konversationer längs huvudstadens gator med dolda GoPro-kameror. Själv säger han inte så mycket, men utgör med sitt milda, luriga leende ett trevligt resesällskap.
I Panahis Teheran är grupptaxin ett socialt medium, där främlingar kan utbyta flyktiga tankar om samhälle och kultur, innan de skiljs åt vid en korsning. Panahi släpper in stora frågor i den lilla bilen, utan att det någonsin känns trångt. Med på resan följer en småtjuv och en lärare som bråkar om en rimlig straffsats för stöld av bildäck, en kortväxt filmsmugglare med bland annat Woody Allen och säsong fem av Walking Dead i väskan, och två tanter med guldfiskar på väg till en helig källa.
Guldfisken är en referens till debutfilmen Den vita ballongen (1995), men också ett diskret (nåja) långfinger till regimen. Fisken spelar nämligen en symbolisk roll för den zoroastriska religionen, som var dominerande i det persiska riket (nuvarande Iran) innan den arabiska invasionen och islamiseringen av på 600-talet.
Och historieskrivningen är ett kontroversiellt ämne i landet; namnbytet till Iran skedde under den sekulära diktatorn Reza Shah, vars son Mohammed Reza Pahlavi 1971 försökte förstärka sin roll i en turbulent tid genom att fira 2 500 år sedan Kyros den store grundade det persiska riket – ett firande som revolutionsledaren Khomeini kallade för ”djävulens festival”. Det är gissningsvis ingen slump att filmen inleds vid Valiasrgatan, som döptes om från Pahlavigatan vid revolutionen 1979 (tack Google Maps), och det finns gissningsvis fler politiska påskägg som går oss västerländska tittare förbi.
Panahi togs på 1990-talet under vingarna av Abbas Kiarostami, den iranska nyrealistiska filmvågens 75-åriga nestor, och precis som sin läromästare suddar han gärna ut gränsen mellan fiktivt och dokumentärt. Båda gestaltar de också enkla människors vardagskamp – i Panahis fall ofta unga flickor: i Den vita ballongen skramlar en flicka ihop pengar för att köpa en guldfisk till det iranska nyåret (Nowruz); i Ardekoul (1997) försöker en ensam flicka hitta hem från skolan; i Kvinnor offside (2006) smyger några tjejer in på en fotbollsmatch.
Kiarostami har alltid försvarat sin lärjunge när regimen kör med honom, men avfärdade nyligen Panahis filmer som ”radikala och sensationalistiska”. Och nog arbetar de på olika sätt. I taxin kritiseras regimen öppet av en känd människorättsaktivist, som är på väg till en hungerstrejkande vän som fängslats för att ha tittat på volleyboll. Panahis systerdotter Hana – filmens härligaste medresenär – har fått i skoluppgift att spela in en visningsbar film, och räknar upp kriterierna: goda karaktärer får inte bära slips eller ha persiska (icke-islamska) förnamn, kvinnor måste bära slöja, män och kvinnor får inte ha för nära kontakt, och ekonomi och politik måste undvikas.
Systerdottern är rolig och kaxig, som när hon läxar upp Panahi om hur man uppvaktar en sofistikerad kvinna. (Man bjuder på iskaffe.) Men kanske är hon något för vältalig, som när hon säger: ”De skapar en verklighet, men vill inte att vi ska visa den. Jag förstår inte.” Repliken är en förödande kritik mot auktoritära regimer över hela världen, som trots skrytsam propaganda bevisligen skäms för vad de gör med sina samhällen.
Medan Panahi balanserar på den explicita provokationens gräns är Kiarostamis filmer subtila, mångbottnade och ofta svårtydda, som när dialogen utspelar sig utom hörhåll. Därmed kan den senare avslöja något annat om censuren, nämligen att den iranska regimen inte bara vill utplåna all kritik, utan till och med tvetydighet, eller det farligaste av allt – uppmaningar till tittaren att tänka själv. Och nog gör även Panahi det, på sitt sätt: leende, fåordig och omgiven av fönster mot världen.
