Vid mitten av 1960-talet var kriget mellan USA och Sovjetunionen varken varmt eller kallt – snarare svalt. 1962 hade Kubakrisen nästan lett till atomvapenkrig, men även detta visade sig vara en särskilt retsam fas av ett oändligt förspel. Det svampformade klimax uteblev.
Atomvapenålderns minsta fysiska beståndsdel var inte råbarkade militärer, utan listiga spioner. Dynamit byttes mot dyrkar, stridsvagnar mot sportbilar och råstyrka mot charm. James Bond äntrade filmscenen 1962, och författaren Ian Flemming hade också ett gyllene finger med i skapandet av en av 60-talets mest framgångsrika tv-serier, Mannen från U.N.C.L.E., som gick mellan 1964 och 1968.
Den vågade premissen var att kalla krigets stormakter behövde samarbeta mot ett internationellt brottssyndikat. Och när Guy Ritchie nu tar sig an den klassiska serien krånglar han inte till det: en samling aristokratiska nazister kidnappar en kärnfysiker för att ta fram en atombomb. Den charmige konsttjuven Napoleon Solo (Henry Cavill) och KGB-agenten Ilya Kuryakin (Armie Hammer) har båda i uppdrag att smuggla ut forskarens dotter, Gaby Teller (Alicia Vikander), ur Östberlin, men tvingas lägga fiendskapen åt sidan för att sätta stopp för sin gemensamma fiende.
På 60-talet blev de eleganta och sofistikerade huvudpersonerna sexsymboler. Solo raggade brudar i smoking och intellektuelle Kuryakin desarmerade bomber i svart polotröja. De kommunicerade genom att prata in i pennor och cigarrettändare – ”open channel D”, var ett klassiskt citat – och körde en tuff sportbil med vingdörrar. (Bilen var bara med ibland, då den gick sönder om man körde den för länge.)
Serien blev ingen omedelbar hit annat än bland unga och collegestudenter, och de senare registrerades inte i tittarstatistiken. Men kultföljandet spred sig och den andra säsongen, som sändes i färg, blev en superhit med försäljning av actionfigurer, sällskapsspel, samt serie- och musikalbum, och dubbelavsnitt sändes som långfilmer. På den amerikanska drömmens bakgårdar lekte barnen agenter med plastpistoler och amatörmikrofoner, och skrev högar av brev till FN – vilket akronymen antogs referera till – i hopp om anställning som superagenter.
Men efter andra säsongen hamnade serien i skuggan av tv-serien Batman, vars framgångsrecept var ”camp” – kitsch så överdriven att den blir rolig. U.N.C.L.E. svarade med att gå i samma riktning, vilket gjorde fansen besvikna. I det pajigaste avsnittet reste Solo till ett afrikanskt land och dansade med en gorilla. I ett annat avsnitt odlade skurkorganisationen T.H.R.A.S.H. explosiva äpplen, och i ett tredje förklär sig Ilya till något så odiskret som snömannen.
Serien bröt från början mot den gängse bilden av Sovjetunionen som skurk. Men när Vietnamkriget kom att bli en allt mer polariserande fråga var det för många unga USA som var skurken. Kalla kriget politiserades åter, men på ett nytt sätt. Båda serierna försökte anpassa sig efter tidsandan men misslyckades och lades snabbt ner.
Medan originalets normalbyggda skådespelare överlistade sina motståndare snarare än att ge dem på käften (även om en och annan knogmacka förstås var oundviklig), så spelas Solo och Kyriakin i nya filmen av två bredkäkade hunkar. Cary Grant-elegante Cavill talar med en röst hård och mörk som mahogny, och Hammers ryss har intensiva blå ögon som röjer en vild själ som vill ut. Men det omaka paret, diskreta sexuella undertoner till trots, lyckas inte riktigt med humorn.
Detta beror förmodligen på att Guy Ritchie själv famlar efter tonen. Nyinspelningen är inte oseriös nog att locka till så många skratt, men inte heller allvarlig nog att gripa tag. Vissa retrogrepp är kul, som actionscenerna med split-screen, de genomarbetade scenerierna och den ironiskt mossiga gentlemannasexismen (repliken ”Take it like a pussy” passerar gränsen). Den Abbey Road-inspelade musiken är också riktigt bra.
Men filmen känns utdaterad snarare än som en tidsresa. För att undvika seriens urspårade kitschighet vågar Ritchie inte gå hela vägen, vilket gör både filmen och skådespeleriet något träiga.
Spiongenren var nära att falla samman med Berlinmuren. Underrättelseverksamhet var förknippad med kalla kriget, där stormakterna slogs med information snarare än skjutvapen. Från att ha kommit ut ungefär vartannat år tog det sex år att omgruppera och spela in Goldeneye (1995). 2000-talets nytändning med Daniel Craig var en listig skenbar återgång till 60-talet, men i själva verket anknöt den till samtida actiongrepp som handhållna kameror, naturalistisk råhet, rappa parkourscener, och moderna teman som inbördeskrig och vattenbrist i fattiga länder.
I både brister och förtjänster har U.N.C.L.E. snarare en enäggstvilling i sommarens Mission: Impossible – Rogue Nation. Båda bygger de på kultiga agentserierna, involverar träiga huvudpersoner som föredrar nävar framför teknologi, en galen terroristorganisation som vill spränga världen, torr brittisk humor och klassiskt sofistikerade europeiska miljöer. Men utan originalens lekfullhet, fantasi och naivitet blir de aldrig mer än kompetenta stilstudier.
