Först publicerad i ETC Helg.
När Kurt Weills och Bertold Brechts opera Staden Mahagonnys uppgång och fall 1930 sattes upp i Lepzig gjorde publiken uppror. De var vana vid romantiska sagor om sann kärlek med lyckliga slut, men i Mahagonny är kärlek inget annat än en affärsuppgörelse på en bordell. Brecht var trött på den traditionella, ”kulinariska” operan, som bestod av trevliga små munsbitar för den växande borgarklassen. Bra konst ska inte låta publiken drömma sig bort. Den ska ifrågasätta drömska vanföreställningar, och kasta ut publiken ur salongen ilskna och sugna på revolution. Den ska vara en hammare, inte en spegel.
Och nu sattes alltså denna radikala föreställning upp på Royal Opera House i London, en av världens mest förnäma operahus. Spärra av Downing Street! Eller?
Första akten behandlar uppgången. Staden grundas av ett gäng kriminella, vas ledare Leokadja Begbick blir bordellmamma/borgmästare. Hon spelas av den svenska hovsångerskan, mezzosopranen Anne Sofie von Otter. Tyvärr får hon inte till det i de låga registren, och hon saknar också den vulgära sexuella utstrålning som rollen skulle kräva.
Vi får också lära känna fyra guldgrävare från Alaska som flyr arbetet för att köpa lite lycka. På resan ner sjunger de brechtskt not att de ska ”terrorisera staden”.
Weills musik är medvetet överdramatisk och ibland missanpassad till scenerna och Brechts libretton. När Mahagonnys invånare sjunger om att leva livet glufsar de i sig corned beef till musik som för en modern lyssnare låter som en dödsmarsch.
Å andra sidan var musiken lättlyssnad för sin tid, och Weill blandade gärna in jazz och annan populärmusik som tidigare var otänkbara på operahus. Folkligheten gjorde att vissa sånger fick eget liv, exempelvis ”Alabama Song”, som gjorts av The Doors och David Bowie.
Mahagonny hånade inte bara opera, utan urban konsumerism som sådan. Överallt prisades friheten – men bara för den som hade råd. Så hur aktualiserar regissör John Fulljames frågeställningarna? Genom att fråga oss vad vi gör med vår planet. Ack, så politiskt korrekt. Och när publikens ansikten projiceras upp på scenen – ”jaså, det är oss Brecht pratar om” – så görs ansiktena suddiga så att ingen ska ta illa vid sig. Gäsp.
Det enda som var nära att få publiken i uppror var att en eld i Holborn slagit ut delar av Londons elförsörjning. Gästerna fick använda trappor, och blev utan mat och dryck – bland annat kvällens rekommenderade drink, ett glas champagne med färsk rabarber för 200 kronor.
De båda akterna föregås av långa inledningar där skådespelare, regissör och andra intervjuas. Introduktioner till ”finkultur”, såsom informativa plaketter i konstgallerier, kan hjälpa ovana att uppskatta konsten – särskilt när det gäller verk som är så förankrade i en historisk kontext. Men det blir för mycket av det goda. Föreställningen pratas sönder, och programledarens ironiska charm tar bort den lilla udd som finns kvar.
När jag i pausen ondgör mig över detta för min trevliga granne – tyvärr utan rabarberchampagne – invänder hon klokt att ”hur ska de chocka någon 2015?”. Jag hävdar att det går, och att vi till och med är lättkränkta. Ett bra exempel på en kränkare med verkshöjd är Lars von Trier, som också specifikt hänvisar till Brecht flera gånger i sina filmer.
Mahagonny må vara något predikande, ja kanske till och med dramatiskt ointressant. Men sådana är Brechts operor. Kärnan, hans sociala patos, hade lätt kunnat väckas till liv i vårt ojämlika 2015. Men finansiellt hårt ansatta kulturinstitutioner – till och med ett av världens rikaste operahus – vågar inte uppröra någon.
